annaxtKommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.
Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.
Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?
Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.
Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.
Flera i huset hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:
Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.
Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.
One Reply to “Vi måste prata om Rolfe”