Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Nästa lördag kommer Göteborg att hemsökas av den största nazistmarschen sedan andra världskriget. Vi vet inte ännu vad det betyder, ”den största”, det är bara så nazisterna själva beskriver det. Det kanske blir som vanligt, att det visar sig bara vara några hundra förvirrade själar. Eller så blir det uppåt tusen, eller fler.

I vilket fall: vad är det som händer?

Som jag har skrivit tidigare växte jag upp på 60- och 70-talet med det evigt ekande budskapet att nazismen aldrig skulle komma tillbaka. Den var krossad i och med Nürnbergprocessen och de övriga Nürnbergrättegångarna, där många nazister avrättades ganska brutalt. Vi som var för unga för att själva ha sett nazisterna hade förstås ändå kristallklart för oss vilka monster de varit. Alla skurkar i alla filmer var nazister, vi fick höra om Hitler och Förintelsen till leda i skolan, vi hade läst Anne Franks dagbok. Det enda vi inte kunde fatta var hur Hitler hade fått så många tyskar att bli nazister, och varför inte de andra tyskarna hade sagt ifrån. Var de hypnotiserade? Skräckslagna? Förgiftade? Blinda och döva? Fega? Varför tittade de bort, varför pratade de om annat?

Nazister i Stockholm, tidigt 30-tal. Bildkälla: Aftonbladet Retro

Och varför tittade svenskarna bort, när nazisterna marscherade och åkte tåg genom Sverige?
Inget av detta kunde våra lärare eller föräldrar riktigt svara på.

Men nu var de i alla fall krossade, de där mordiska asen! För alltid!

Jag kunde inte sluta grubbla på det ändå. Hur kunde vanliga, rekordeliga människor fyllas av så mycket hat mot andra att de började se dem som skadedjur? Hur kunde deras humanism liksom skrumpna?

Och var det verkligen säkert att det aldrig kunde hända igen? Kan man tvinga bort en så stark känsla som deras hat från jordens yta? Finns det ett vaccin som är så verksamt att hatet försvinner helt, och aldrig kommer tillbaka?

Idag är nazismen tillbaka. Det som inte kunde hända hände ändå. Vi lyckades inte utrota deras hat, trots blodiga avrättningar, trots alla filmer och böcker.

Första gången jag såg de nya svenska nassarna var på Medborgarplatsen, sommaren 2010. Då var det en handfull personer, men ganska mesiga överlag, kunde inte skrämma en bebis ens. När jag tog upp det med andra var det många som skrattade, fnös och avfärdade dem som en samling pellejönsar. Människor man lugnt kunde bortse från.

I söndags marscherade ett 50-tal nassar längs Kungsportsavenyn. De filmade själva hela det vidriga spektaklet. Här är två utdrag ur deras film (som finns här men som jag inte rekommenderar någon att ödsla mer värdefull tid på), ett klipp på 2 och ett på 2,5 minuter som visar två olika konfrontationer med åskådare och med polisen, som verkligen inte visar sig från den hårdföra och aggressiva sida många fotbollssupportrar och vänsterdemonstranter fått se tidigare.

Så. Nu är det dags att sluta titta bort. Inte för att dessa 50 (eller 100 eller 1000 eller hur många de nu är) skrumpna personerna själva kommer att starta ett nazistparti som lyckas hypnotisera alla svenskar att titta bort och välja andra samtalsämnen när de påbörjar sin etniska rensning och mördar, fängslar och deporterar alla oliktänkande. Det är de inte tillräckligt förslagna för. Utan för att de representerar och är en del av en mycket större rörelse som är de främlingsfientliga.

Det spelar ingen roll vad de kallar sig själva eller vad vi kallar dem: sverigevänner, sverigedemokrater, nazister, fascister, rasister, invandringsskeptiker, nationella, identitära, alt-right, ultrahöger, ultravänster eller något annat. De är alla främlingsfientliga.

De tror att människor från andra kulturer och andra religioner på något sätt utgör ett hot och inte kan leva samman med människor från deras egen kultur eller religion. De är inte intresserade av solidaritet och rättvisa, de vill inte lösa problem på ett sätt som gynnar alla. För dem är ”vi” och ”de andra” det viktigaste, och det är ”vi” som är värda mest och måste prioriteras framför ”de andra”.

Självklart är det på en lång skala. I ena änden finns de som ”bara är tveksamma” till att integration kan fungera i praktiken, att kulturella skillnader går att överbrygga eller kan vara ett icke-problem. Sen kommer de som är rädda för ”multikulturalism” och batikhäxor, som känner sig överkörda och förfördelade och hellre skyller på invandrare än vågar ta den politiska striden för rättvisa villkor. Som tröstas av sagor om ett fornstort Sverige där alla var blonda och ingen någonsin våldtog någon annan. I andra, bortersta änden finns de allra mest skrumpna, de som på allvar tror att ”den vita rasen” är hotad.

Nazisterna är de främlingsfientligas mördarhundar. De är som pitbulls: våldsamma och skrämmande, men vet inte hur man tar sig in i riksdagen. SD är de främlingsfientligas advokater, de slipsklädda väloljade charmtrollen som vet hur man hypnotiserar ett folk. Hur man berättar sagor för att trösta de rädda. Hur man får människor att rikta sitt hat neråt, mot de svagare, istället för uppåt, för att det är så mycket lättare att sparka på de som redan ligger.

Och alla som fortfarande blundar och tiger är de främlingsfientligas nyttiga idioter. De är EXAKT som de tyskar som inte sa ifrån och lät Hitler få makten. Exakt.

Det är inte ens 80 år sedan tyskarna lät det hända. Vi läser samma böcker som de gjorde, äter samma mat, klär oss ungefär som de, använder mycket av samma teknik, uttrycker våra känslor på liknande sätt. Våra kroppar och hjärnor är precis som tyskarnas var 1939. Men vi har något som de inte hade: minnet av nazismen i Tyskland för två generationer sedan.

Jag tror inte att det går att krossa främlingsfientligheten. Inte med våld, inte med förbud, inte ens med uppfostran. Jag ska skriva mer snart om varför. Men det går att bekämpa den, att hålla den stången. Det krävs många åtgärder för det, på många olika fronter. Förbud kan vara en del av det arbetet, upplysning en annan, våld en nödlösning ( i självförsvar). Men framförallt är det ett förändringsarbete. Vi måste dra upp roten till det onda, annars kommer det bara att växa vidare under jorden. Vi måste bygga ett samhälle och en samvaro där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Både av mat, beskydd och närhet. Där behovet av att skapa ”vi och dom” inte är lika starkt som behovet av ”jag och vi”. Låter det svårt? Som fan. Omöjligt? Absolut inte. Till att börja med måste vi sluta att blunda, och tiga.

Läs mer:

Spara

One thought on “Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *