Maktmissbruk: Securitas i Karlstad

Reste tur & retur till Karlstad idag, drygt fem timmars tågresa för att vara med på ett knappt två timmars möte. Det var en väldigt lugn och stillsam Karlstadvistelse, till skillnad från förra gången jag var där. Jag skrev om det då men publicerade aldrig, nu gör jag det.

Det här var i höstas: vi hade varit på jobbkonferens i två dagar. Strax före klockan fem stod jag och väntade på en kollega utanför varuhuset Duvan i centrala Karlstad. Vårt tåg hem till Stockholm skulle gå om 20 minuter.

Jag fick syn på en tjej som stod några meter bort, precis vid dörrarna, och pratade i mobiltelefon. Efter en liten stund kom en ordningsvakt från Securitas gående och ställde sig framför henne. Fast hon pratade i telefon började han prata med henne. Jag stod bara ett par meter bort och uppfattade vad han sa: att hon hade gjort något inne i gallerian och att hon skulle följa med honom. Hon avbröt sitt samtal och frågade vad han ville, och han upprepade det. Hon såg förvånad ut, skakade på huvudet och fortsatte sitt telefonsamtal.

Ordningsvakten gick lite närmare och fortsatte säga att hon hade gjort något och måste följa med. Hon tog luren från örat. ”Nej”, sa hon, ”jag har inte gjort något, jag pratar med min mamma och jag måste hem och ta hand om hennes hundar”. Ordningsvakten fortsatte anklaga henne tills hon räckte honom telefonen och sa ganska ilsket ”Jag pratar med min mamma! Jag har pratat med henne hela tiden! Här! Fråga henne själv!”

Min bild. Notera storleksskillnaden

Ordningsvakten tog luren och pratade i kanske en halv minut med personen i andra ändan, sen gav han tillbaka telefonen men stod kvar och fortsatte insistera på att hon skulle med in. Flickan avslutade samtalet och började diskutera med vakten. ”Vad har jag gjort?” frågade hon. ”Du måste säga vad jag har gjort! Du kan inte tvinga mig om du inte kan säga vad jag har gjort!” Nu hade hon höjt rösten, men hon skrek inte, vevade inte, svor inte och använde inga skällsord. Det enda hon sa, med ganska hög röst var ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?”.

Då lossnade plötsligt en skruv för den här Securitas-mannen. Han tröttnade på att försöka få med henne frivilligt men tog i alldeles för mycket – han tog ett snabbt steg fram, tog tag i hennes arm och vred den hårt medan han puttade in henne i köpcentret. Jag blev helt bestört. Hon gjorde motstånd och skrek av smärta. Jag skyndade fram och ropade ”Stopp! Ta det lugnt! Du behöver inte ta i henne så där hårt!” Då blev han jättearg, slängde ut med armen mot mig och skrek ”Håll tyst!”

Folk runtomkring såg rädda ut, ett litet barn såg ut att börja gråta. Han fortsatte backa in med henne, hon försökte dra sig loss och ropade till mig ”Ring polisen!” Jag följde efter, men plötsligt kom hans kollega, som jag hade sett i ögonvrån, rusandes fram och kastade sig in framför mig.
”Ut! Ut! Backa! Backa!” började han genast vråla och försökte få mig bort därifrån. ”Lägg av”, sa jag och försökte runda honom, ”jag försöker prata med din kollega, säg åt honom att ta det lugnt!”. Men han fortsatte att skrika i mitt ansikte så jag blev blöt av spott, ”Backa backa backa!”

Nu blev jag jättearg. Den första vakten fortsatte att släpa den skrikande tjejen bort därifrån, den andra tryckte sig mot mig och skrek att han skulle ”trycka ut mig” om jag inte gick ut frivilligt.
”Sluta” skrek jag tillbaka, ”jag ringer polisen om ni inte skärper er båda två” men han bara morrade ”Gör det du” och fortsatte knuffas. När jag fortfarande inte backade tog han ett jättehårt tag i min arm och började dra mig bakåt. ”Aj” skrek jag, ”lägg ner, släpp mig, jag jobbar på en myndighet!” Jag vet inte varför jag sa så, det var ju löjligt men han släppte mig genast.

Vid det laget hade den första vakten försvunnit med flickan, den andra sprang uppför rulltrappan och mitt tåg skulle gå om en kvart. Jag ringde 11414, men medan jag väntade kom ett par poliser förbi och då pratade jag med dem istället. Eftersom jag hade bråttom till tåget berättade jag bara hastigt vad som hänt, de tog mitt namn och nummer och sa att de skulle ringa mig senare.
När jag kom hem vid 20-tiden ringde en av dem och berättade att vakterna hade sagt att de måste ”säkra situationen för att förhindra att jag fritog tjejen”. Som att en 50-årig tant och en späd tjej skulle vara en fara för två stora biffiga vakter.

Jag funderade såklart på om jag skulle polisanmäla. Antingen bara den ena vakten, han som använde onödigt våld mot tjejen, eller båda, eftersom den andra var onödigt brutal mot mig.

Av erfarenhet vet jag att det sällan lönar sig i såna här fall. Det kan därför tyckas vara ett slöseri med skattebetalarnas pengar att starta en sådan process. Det första som händer är sannolikt att ordningsvakterna anmäler mig tillbaka. Förra gången jag blev illa behandlad av en adrenalinpåtänd man i uniform lät jag bli att anmäla, i den enfaldiga tron att vi skulle kunna reda ut det och lära oss nånting tillsammans. I stället blev jag polisanmäld av civilpolisen, men åklagaren la genast ner utredningen (den gången var det alltså polisen som slösade med skattebetalarnas pengar, och det har jag förstått att man ofta gör rutinmässigt).

Lagen är också skriven så att ordningsvakter har ganska långtgående rättigheter att utöva våld mot någon som de tror har stulit småsaker. Jag skriver långtgående, våld och småsaker för att tydliggöra det faktum att vi lever i ett samhälle där det är okej för X att misshandla Y för att det verkar som om Y har tagit saker för under 1000 kronor. En människa får skada en annan människa enbart på misstanken att den till exempel stulit en cd-skiva. Många tycker att det här är helt rätt och riktigt, och att lagarna som skyddar egendom är viktigare än de som skyddar människor. Jag är inte en av dem. Det är möjligt att den här tjejen hade snattat, det har jag ingen aning om. det verkar konstigt att hon skulle ställa sig utanför affären och prata lugnt i telefon om hon hade gjort det, men vem vet. Min poäng är att det inte har med saken att göra. Att använda våld mot någon som är mycket svagare, på så lösa grunder och för en så ringa förseelse, är inte okej. Det är ingen människa som har blivit sårad eller skadad, ingen kattunge har dött, ingen pensionär har blivit hotad, ingen bebis skrämd. Förrän de här vakterna kommer in i bilden, med adrenalinet sprutande ur öronen.

Så varför skulle jag anmäla, trots att jag kanske skulle bli anmäld själv och trots att det troligen inte skulle leda till att de här vakterna skulle få sig ens den minsta tankeställare?

För att jag tycker att principen om människors respekt för varandra är så grundläggande, så viktig och så på glid just nu, på 2000-talet. Det är verkligen inte bara jag som reagerar mot onödigt våld, det sitter som tur är i ryggmärgen på de flesta och det finns många som lägger sig i, säger ifrån och till och med filmar (som jag också borde ha gjort, men om jag hade försökt få fram kameran igen hade jag inte hunnit protestera) när människor i uniform glömmer sin medmänskliga plikt, eller gömmer sig bakom regler som skrivits för att skydda vinstintressen.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=s-zG8C45DJM?rel=0]
Ajour.se: Kvinna överfalls av Västtrafiks kontrollanter (2012-04-20) – obs att de här vakterna är som milda små lamm jämfört med Securitasmännen i Karlstad!

Vi pratar så mycket om respekt, omtanke, fredliga lösningar och vikten av civilkurage. Men varför är det mer civilkurage att stoppa en ficktjuv än att stoppa en övertänd ordningsvakt? Varför har de uniformerade alltid rätten på sin sida?

För drygt ett år sedan satt jag i rätten och lyssnade på domen mot en polisman som åtalats för att ha brutit armen på en liten tonårstej som var misstänkt för att ha plankat i tunnelbanan. Han fälldes men fick behålla sitt jobb. I höstas blev han befordrad till stationsbefäl.

Det stör mig något enormt att en person som bara är misstänkt för att ha åkt utan SL-biljett (kostnad för samhället cirka 20 kronor) i en polismans hjärna förtjänar att behandlas på ett sätt som gör att personens ARM GÅR AV. Att man ens drömmer om att ta den risken! Vad säger det om hur blinda vi har blivit för maktmissbruk?

Nej, jag har inte skrivit lagarna och när jag försöker följa dem är det inte alltid för att jag tycker att de är riktiga eller kloka. Det finns inte så mycket jag kan göra för att ändra rikets lagar eller för den delen ett företags regler.

Däremot kan jag göra något för att respekt, omtanke och fredliga lösningar ska vinna över respektlöshet, aggression och våld. Jag kan protestera mot att en man använder sin överlägsna styrka för att tvinga med sig en kvinna, när han kunde ha fått henne med sig på ett helt fredligt sätt. Att ha på sig en uniform är ingen ursäkt för att använda våld i onödan.

Att ge en yrkesgrupp rätt att utöva våld är alltid att befinna sig på ett sluttande och halkigt plan. Vi måste alltid övervaka övervakarna och vi måste alltid, dagligen, diskutera var gränserna ska gå. Vad som är viktigast att skydda av vår egendom, våra medmänniskor, vårt förtroende för myndigheterna och så vidare.

Så jag bestämde mig för att anmäla. För respektens skull, för tjejen som kanske hade snattat, eller inte, för bebisen som nästan började gråta. Men först ville jag ge Securitas i Karlstad chansen att förklara sig. Jag ringde dem ett par dagar senare, men personen som skulle ringa tillbaka har fortfarande inte hört av sig. (Det kom jag på först på tåget hem idag.) Jag får göra ett nytt försök i morgon.