annaxt
Tioåringen och jag har läst flera bra äventyrsböcker på sistone och vill tipsa om dom: Impossible Creatures, The Explorer, The House in the Cerulean Sea och Astra och rymdkakorna. Tre är alltså på engelska, minst en av dom finns på svenska också. (Tioåringen läser både på svenska och engelska, pga har båda som modersmål. Fler tips på böcker som han läst och gillat hittar du i slutet av texten!)
📚
Impossible Creatures, av Katherine Rundell (2023)
Finns att låna på engelska, och på svenska som Omöjliga varelser.
En gång i tiden fanns magi i hela världen, och dom varelser vi idag tänker på som mytiska var lika vanliga som kor och grävlingar är nu. Men på grund av människornas hänsynslösa framfart drog sig dom magiska undan till ett enskilt hörn av världen, gjorde sig osynliga för dom omagiska och gömde alla ingångar nogsamt. Det fungerade i tusentals år, tills mystiska saker började hända: havsdjuren började drunkna, skogsdjuren började dö ut, hela naturen blev sjuk. Mal och Christopher, två unga människor från varsin sida av världen, ger sig ut för att stoppa förstöraren och rädda varelserna. Dom får både vänner och fiender, och deras mod prövas till det yttersta.
Boken börjar med en karta och ett litet bestiarium med bilder och beskrivningar av till exempel gripar, ratatoskor, sfinxer, enhörningar, kimäror, små och stora drakar, sjöjungfrur, havsnymfer, al-mirajer och andra. Vi bläddrade ofta tillbaka till det.
Tioåringen säger att han älskar hur Katherine Rundell skriver, att det blir så verkligt så att det känns som om det skulle kunna hända en själv när som helst. Jag håller med: berättelsen strömmar fram, och både människor och varelser är precis så kloka, dumma, modiga och rädda som vi alla är i verkligheten. Hon väjer inte för det sorgliga och mörka, men får det att kännas hanterligt. Och är väldigt rolig emellanåt.
Fin detalj: Allra sista, väldigt korta kapitlet. Både för att det är fint, och för att det skickar en rakt i famnen på James Joyce.
Och en till rolig sak! Vi lånade boken på biblioteket, men den var signerad av författaren!
📚
The Explorer, av Katherine Rundell (2017)
Finns att låna på engelska. Jag har inte hittat den på svenska, vare sig som låne- eller köpebok.
Ett plan störtar i Amazonas djungel när piloten får en hjärtattack och dör. Dom enda passagerarna är fyra barn på väg hem till sina familjer. Alla barnen överlever kraschen men måste klara sig själva i djungeln, och helst hitta hem. Max är bara fem år, hans storasyster Lila är 12. Con är också 12 och Fred 13. Dom är alla chockade och rädda – men snart tar överlevnadsinstinkterna över. Tillsammans lyckas dom samla ihop tillräckligt med mod och kunskaper för att få till en färdplan med målet att komma ut ur djungeln. En dag hittar dom en mystisk lapp med en karta. Finns den som ritade den i närheten?
Författaren Katherine Rundell har varit intresserad av äventyr, upptäckare och regnskogen sen hon var liten. Innan hon skrev The Explorer reste hon till Amazonas, och lärde sig av en djungelguide hur man undviker krokodiler, gör nödmat av spindlar och flätar kojor av lianer. Det märks verkligen i boken att hon har varit med om djungeln själv, och det är lätt att leva sig in i barnens strapatser. Boken är väldigt spännande – både jag och tioåringen hade svårt att sluta läsa fast det var läggdags för länge sedan. The Explorer väcker också många tankar om vad det är att vara en upptäckare, vem som äger en plats, vad mod är egentligen och hur mycket en människa kan klara.
Det mest intressanta med boken, för mig, är något jag insåg bara häromdagen. Du kanske har hört talas om dom fyra colombianska barnen som på riktigt kraschade med ett litet plan i regnskogen och överlevde på egen hand i 40 dagar? Det har gjorts två dokumentärfilmer om dom ganska nyligen, ”The Lost Children” på Netflix (2024) och ”Lost in the Jungle” på NatGeo/Disney (2025). Det har också skrivits spaltkilometer om barnens otroliga öden. Jag rekommenderar varmt ”Mayday”, en långläsning av William Ralston i Atavist Magazine. Den börjar tekniskt och nördigt, men blir tät och spännande, och läsaren får veta mycket mer än vad som berättas i filmerna (även Wikipediartikeln med det likaså nördiga namnet ”2023 Caquetá Cessna Stationair crash” har fler pusselbitar). Jag har så många tankar om hur det här dramat har beskrivits, om barnens integritet och om vår kulturs syn på regnskogen som en fiende fast den är en vän till dom som lever i den, men det får bli en annan text kanske.
I alla fall – du kanske har hört talas om den händelsen, eller om mamman och dom tre barnen som också på riktigt gick vilse i djungeln några år tidigare, och överlevde i en månad? Jag hade det, och utgick hela tiden när jag läste ”The Explorer” att Katherine Rundell också hade det, och att hon medvetet eller omedvetet hade dessa historier i bakhuvudet när hon skrev sin historia. Så funkar det ju ofta när författare skriver böcker. Det mesta har redan hänt, eller berättats, men man gör sin egen grej av det. I Rundells bok är barnen inte en syskonskara, det är inga stora sökpatruller som letar efter barnen, dom bor inte i djungeln till vardags och dom löser ett mysterium. Men ändå: ett litet plan störtar i djungeln, dom enda som överlever den fruktansvärda kraschen är fyra barn, och mirakulöst, mot alla odds, klarar dom sig under osannolikt lång tid och kommer till slut hem. Det är ganska specifikt.
Men! När jag började skriva om boken här och letade efter utgivningsåret så insåg jag plötsligt att Rundell skrev ”The Explorer” 2017! Två år innan mamman och barnen var vilse i djungeln en månad. Sex år innan fyra riktiga barn störtade mot döden men klarade sig, och fortsatte att mirakulöst, mot alla odds, klara sig under osannolikt lång tid i djungeln. Hur konstigt är inte det?!
Jag började leta efter intervjuer med Rundell om det här sammanträffandet, men hittade inget. Jag skulle (dumt nog) ha jättedåligt samvete om jag var hon. Hon kanske inte vill prata om det? Inte för att hon kan säga något vettigt om det, men det vore typiskt att ändå få frågan.
Hur som helst: vi rekommenderar boken.
📚
The House in the Cerulean Sea, av T J Klune (2020)
Finns att låna på engelska. Jag har inte hittat den på svenska, vare sig som låne- eller köpebok.
Linus jobbar på kontor – han är tjänsteman, och handläggare på avdelningen för magisk ungdom. Han är en ganska dyster person, som bor ensam med sin katt, drömmer om havet som han aldrig sett och känner sig egentligen bara glad när han spelar sina vinylskivor med 50-talsrock och dansar i sitt lilla hus. Han tar sitt jobb som inspektör av barnhem för föräldralösa, magiska barn på största allvar, och följer noga alla regler i regelboken. Men en dag får han ett uppdrag som tar honom till havet, och till ett barnhem med ovanligt magiska barn. Och en livsfarlig hemlighet.
Både den här boken och Impossible Creatures var bokcirkelböcker, i en liten fantastik-bokcirkel som jag är med i. Och båda var böcker jag gillade så mycket att jag ville läsa dom högt för tioåringen. Jag uppfattade båda som just äventyrsböcker – spännande, som passar att läsas av, eller läsas högt för, barn i äventyrsåldern. Mer, egentligen, än fantasy (även om fantasy och äventyr verkligen inte är någon motsättning). Dom andra vuxna i bokcirkeln hade inte läst böckerna för barn, och var inte heller lika förtjusta som jag, även om dom tyckte att båda böckerna var helt okej. Jag tror att både ens förväntningar på en bok, och hur engagerad man är i själva läsningen, gör väldigt stor skillnad för hur mycket man gillar den. I bokcirkeln läser vi oftast böcker skrivna för vuxna, och det finns ofta ett extra djup, en extra lager av sånt som vuxna kan relatera till och har erfarenhet av, vare sig det är filosofi, politik, krig, sorg och smärta, snåriga relationer eller annat. En bra äventyrsbok behöver inte ha såna lager (även om det ofta finns, och fanns även i dom här två böckerna: Rundells bok berör hur mänsklig girighet hotar att utrota andra arter, och Klunes bok kan läsas som en önskan att alla ska få vara sig själva och bli respekterade för det). Det räcker om den är spännande, gärna rolig, och gärna så bra skriven så att man själv dras med i äventyret och bara vill veta vad som ska hända härnäst!
Tioåringen och jag blev iallafall väldigt fästa vid alla karaktärerna i boken, och skrattade högt ganska ofta. Särskilt när det 263-åriga, skäggiga flickebarnet Talia skrämmer slag på Linus med sina förbannelser och sin spade.
📚
Astra och rymdkakorna, av Philip Reeve & Sarah McIntyre (2016)
Finns att låna på svenska, översatt av Sofia Nordin, och att köpa som Cakes in Space på engelska.
Astra och hennes familj ska flytta till planeten Nova Mundi. Resan dit tar 199 år, men alla passagerare ska sova hela resan. Men nånting går fel. Astra råkar vakna efter bara 99 år, och hon är hungrig! Alla andra människor sover, men som tur är får hon en robotkompis och behöver inte känna sig helt ensam. Problemet är att maskinen som kan göra mat har en skruv lös, och spottar ur sig mordiska monsterkakor! Tillsammans får Astra och roboten försöka överlista kakorna, men det är inte deras enda bekymmer – plötsligt blir skeppet attackerat av utomjordingar som vill stjäla deras skedar och suga in dom i sin rymdfarkost.
Boken är väldigt spännande, snudd på kuslig ibland, men också väldigt rolig. Sarah McIntyres illustrationer är halva nöjet.
📚
Fler tips från tioåringen …
… som började läsa själv på allvar förra hösten, när han var nio och ett halvt. Sen dess gillar han mest fantasy. Kan vara ärftligt! Men säkert också för att typ 90 % av alla 9–12-årsböcker på bibblan och i bokhandlarna just nu är fantasy. (KamratPosten hade tre sidor i senaste numret om vilken typ av fantasy som passar en bäst, med test, guide och bra tips!)
Böcker han har gillat och läst själv är bland andra
- Wildoak av C. C. Harrington,
- Accidental Demons av Clare Edge
- The Ship of Shadows och Secrets of the Stars av Maria Kuzniar
- Onyeka and the Academy of the Sun av Tọlá Okogwu (den finns också på svenska, som Flickan med det magiska håret. Dom andra finns bara på engelska än så länge).
PS Vi läste serien om syskonen Baudelaire i somras och gillade den mycket. Jag har skrivit om den här.