annaxt
För en massa år sen läste jag (i tandläkarens väntrum, i Illustrerad Vetenskap kanske?) att det inte var så konstigt att höra röster i sitt huvud egentligen. Det stod att man nu trodde att alla människor haft inre röster minst sedan förneolitisk tid, och att själva rösterna inte är märkvärdigare än när vi pratar om våra samveten, eller en inre dialog. Det behöver helt enkelt inte vara något galet med det alls. (Däremot kan man såklart vara i sån extrem obalans så att rösterna blir destruktiva. Men det är inte själva röstfunktionen som är problemet då, snarare kanske man kan likna det vid ett AI som ska vara hjälpsamt men som börjar yra och ge dåliga råd.)
Hur som helst är det här nånting jag grubblat på sen dess, och för ett tag sen började jag tänka på vilka olika röster jag har i mitt huvud. Det är ganska många olika, dom flesta av en lättsam karaktär, och jag fick för mig att jag ville beskriva dom.
Här är hela listan! I Ingen särskild ordning.
1: Musiken
Jag gillar när det är tyst. Älskar musik också såklart, men lyssnar väldigt sällan på eget initiativ. När jag lyssnar är jag rätt känslig för vilken musik jag gillar eller står ut med, jag har inte smal musiksmak men låtarna måste vara precis rätt. Och jag föredrar nästan alltid tystnad. Därför är det ganska KONSTIGT och STÖRIGT att jag har en radio i huvudet som spelar musik nästan hela tiden, så fort jag inte koncentrerar mig på annat! Den här radiostationen tar ingen hänsyn till vad jag gillar. Det kan vara schlager, svensktoppslåtar, rocknroll, metal, gnällpop och annat som jag sällan lyssnar frivilligt på. Men det är inte obehagligt alls, bara tjatigt när ”Hallå, du gamle indian” spelas för fyrtiosjätte gången. Volymen kan variera, från svagt i fjärran till starkt och nära (framförallt direkt när jag vaknar på morgonen).
2: Nonsensorden
Nonsensorden kanske bor i en specifik plats i min hjärna, men dom håller sig inte där, istället springer dom omkring och dyker upp när och var som helst. Om jag till exempel inte kommer ihåg orden i musiken som spelas i min hjärnradio så hoppar dom gärna på den karusellen och fyller i med vad som helst: ”Vi ska bada bastu, bastu, det blir kex med smör och marmelad” eller ”You are the dancing queen, kul och fin i din krinoliin”. Men det kan också vara ett enstaka ord som flyger förbi, lite extra långsamt för att jag inte ska missa det, som till exempel ”smältdegel”, ”razzamatazz” eller ”fnysvarning”. Sen är det borta igen, innan jag ens hinner försöka få tag i det. Ibland är det hela men meningslösa meningar som bara tuggas om igen och igen. ”Det är inte allt som är gult som har svans” kan komma förbi en gång i kvarten under en eftermiddag, av precis ingen anledning alls.
3: Tankarna
Är tankar samma sak som röster? Det kan det vara, ibland, eller inte. Eller: det korta svaret från forskningen är tydligen ”vi har ingen aning om vad en tanke är egentligen”. Somliga ser sina tankar som bilder, andra som text, somliga hör dom som röster. En blandning verkar vara vanligt. Jag hör ofta mina tankar som röster, vilket inte betyder att jag hör en främmande röst prata inuti mitt huvud, som om någon hade lyckats plantera en sändare därinne – det är snarare som om skuggan av min egen röst säger tanken på väldigt låg volym, nästan noll. Jag ser den ofta samtidigt, också bara svagt, som en genomskinlig textremsa med nästan genomskinlig text :O
4: Dom påhittade grälen
Det här är så dumt, men jag vet att jag inte är ensam om det, och jag antar att det fyller någon funktion. Ibland hittar jag på konflikter, och spelar upp dom som i ett drama. Det är inte som på film, utan jag bara hör bara vad jag och den andra säger. Antingen är det för att jag är arg på någon, och sen kanske när jag står och diskar hör jag – för mitt inre öra alltså – hur den personen säger något dumt, och då svarar jag något riktigt drygt tillbaka. Jag kan dra in flera personer i dramat och gräla med alla på samma gång. Nu får dom höra sig några sanningens ord! (Fast det får dom ju inte.) Obs att dom inte har sina egna röster. Alla låter som jag.
Eller så är jag inställd på att en situation ska gå fel. Då kan jag sitta på bussen och höra hur den andra kommer att svara mig jätteovänligt, och hur det bara eskalerar. Ibland måste jag ruska på mig efteråt för att få bort känslan av att det redan har gått åt pipsvängen.
5: Själens furir
Jag använder det här uttrycket fel, jag vet det. Poeten Göran Palm (som jag träffade ofta när jag var liten, eftersom min mamma var vän med honom och Tora) menade en inre sabotör, en drift att lägga krokben för sig själv på olika sätt. Men jag trodde när jag hörde det första gången att det var en uppläxare, en uppfostrare, en sträng magister i militäruniform. Bilden passade så bra in på min egen furir, den som pekar med hela handen, rynkar ögonbrynen, tar mig i örat. Det handlar inte om självförakt, jag är nästan orimligt tolerant mot mig själv. Furiren har bara örnkoll på när jag gör något fel, oftast för att jag fegar ur, är trött eller lat, och grälar tills jag (oftast) ger med mig.
6: Det inre skrivandet + idéerna
Mitt sätt att förstå världen, och bearbeta den, är att skriva. Jag önskar ofta att jag kunde måla fantastiska tavlor istället, eller skriva ljuvlig musik. Men det är inte min grej verkar det som, och skrivandet kommer ganska lätt, och är en del av mig. När jag inte skriver på riktigt, med penna eller tangentbord, så tänker jag ofta på vad jag ska skriva, och skriver det i huvudet, och hör det på samma osynliga sätt som jag försökte beskriva i stycket om tankarna som röster 
. Jag skriver om idéer jag får, och om uppfinningar jag önskar fanns. Jag skriver brev och mejl i huvudet hela tiden till familj och vänner, och jag skriver den här bloggen och statusuppdateringar i andra kanaler. Jag skriver vad jag är med om, vad jag har varit med om och livet och universum i största allmänhet. Ibland tänker jag på att jag tänker att jag skriver, och att jag ska skriva om det. Håhå jaja. Jag vill inte bli en cyborg längre, men ÅH vad jag skulle vilja ha en ”skriv ut tankar till bloggen”-knapp på nåt praktiskt (och helst diskret) ställe på kroppen.
7: Scenarier
Själens Filifjonka skulle jag kunna kalla den, rösten som ständigt grubblar över sånt som kan hända.
- ”Tänk om den där mopsen biter mig i benet precis när jag går förbi. Bäst att hålla ett öga på den.”
- ”Tänk om det där flygplanet störtar rakt mot mig och barnen. Undrar om vi hinner springa tillräckligt långt när vi ser det.”
- ”Tänk om hissen fastnar nu, när jag är så kissnödig.”
- ”Tänk om jag blir påkörd av en lastbil för att jag dagdrömmer när jag cyklar.”
- ”Den där farbrorn ser ut som om han skulle kunna halka jättelätt när det är så här isigt. Kommer jag att hinna dra undan honom om det kommer en buss i full fart just när han snubblar?”
- ”Dom där två såg skumma ut. Har hon inte nånting stort och knöligt under jackan? Bäst att hålla ett öga på dom.”
- ”Hur ska alla komma ut genom den här svängdörren om det börjar brinna?”
Och så vidare, och så vidare.
Det är en röst med katastroftänk, krisberedskap, oro och nyfikenhet, och jag har haft den sen jag var liten. Jag läste nånstans att det var bra, för att man förbereder sig på ett sätt som gör att man är lite, lite mer beredd när mopsen attackerar, flygplanet kommer dundrande eller farbrorn riskerar att bli platt som en pannkaka under bussen. Man skulle kunna tänka sig att det var bra att ha en sån som jag med i sin 15–20-personers flock i ett jägar-samlarsamhälle, för att förhindra flocken från att mumsa i sig okända bär eller vilja gå fram och klappa ett bergslejon. Men med tanke på hur sällan flygplan ändå kraschar, för att inte tala om bristen på bergslejon i Stockholm, så kan jag tycka att den där krisberedskapsrösten kunde chilla lite.
8: Ord som leder ner i kaninhål
Strax till vänster om nonsensordens centrum i min hjärna sitter området för ”saker som vill bli tänkta på”. Det är ord som säger sig klart och tydligt, ofta så tydligt att jag måste säga dom högt. Just nu kan jag bara komma på ett exempel, från för några veckor sen, men det händer var och varannan dag.
För några veckor sen stod jag framför det öppna kylskåpet och funderade på om jag skulle ta ett äpple eller en macka, när en röst i mitt huvud fick mig att säga ”Andrea Doria” högt till kylskåpet. Jag vet inte varför. Jag hade inget minne av att ha sett eller läst om Andrea Doria den dagen, eller veckorna innan. Jag hade ett svagt minne av att det var namnet på ett fartyg, från Göteborg?, men det var allt.
Jag satte mig och åt min macka och sökte på Wikipedia efter Andrea Doria. Därifrån sögs jag ner i ett kaninhål som tog mig till vetskap om (bland annat) SS Eastland, myteri, International Socialist Review, Carl Sandburgs vackra och brutala poem ”The Eastland”, teatergruppen Neo-Futurists och monstervågor. När jag tog den sista tuggan på mackan hade det gått en och en halv timme.
Jag vet inte men föreställer mig att allt jag nånsin hört men inte förstått, eller känt till, sugs in i det där området i hjärnan, som i en slags påse. Och när påsen blir överfull några gånger i veckan pressas en av sakerna ut genom nån nödsluss i den bakre delen, men inte nödvändigtvis den senaste – snarare den som legat längst in; först in, först ut liksom. Så jag kanske läste orden ”Andrea Doria” i förbifarten för flera år sedan, och så sögs namnet in i påsen och har legat där och väntat på att få komma ut sen dess, och säga sig med hög och klar röst, även om personen som ska höra det står och stirrar in i ett kylskåp.
Tack alla som orkade lyssna på min hjärnas olika radiostationer så här långt :)
Hur ser det ut, eller låter, i din?