Tonåringar och det tredje ögat

Fråga från en orolig tonårspappa i DN idag: Sonen vill hoppa av gymnasiet – vad ska vi göra?
Malin Bergström svarar fint som vanligt.

Men jag tänker på två saker som jag tycker saknas: dels om tonåringars tredje öga, det som  öppnas när man står på tröskeln till vuxenvärlden. Dels att en existentiell kris inför arbetslinjen är helt rimlig.

Tonårshjärnans utveckling är verkligen biokemi på otroligt spännande nivå. Malin skriver till exempel:

”Din sons lite oklara skäl till att hoppa av gymnasiet kan bero på att han lever med en drastisk tonårshjärna som just nu undergår en av livets största förändringar. Det är svårt att reflektera över sig själv när man inte har kontakt med sitt tänkande. Huvudet är upptaget med annat eftersom där pågår en storstädning. Vindlingarna rensas från alla ovidkommande kopplingar som den lilla vimsiga barnhjärnan sprutat ur sig under den förra tillväxtspurten. Nu ska hjärnan i stället snabbas upp och anpassas till ett vuxenliv, framför allt i strukturerna framåt pannan där förmågan att planera och fatta beslut utvecklas. (…) Man är helt enkelt inte särskilt beslutsfähig och tänker inte särskilt långsiktigt när hormonerna sprutar och hjärnan omstöps.”

 

För mig är det något mer som händer, än det som kan mätas med magnetkamera.

I mitt liv med tonåringar har jag sett så tydligt hur det tredje ögat öppnas någon gång i trettonårsåldern.

Vad jag menar med ”tredje ögat” är kanske mindre esoteriskt än i det religiösa bruket – jag menar ögat som öppnas när man närmar sig gränsen till vuxenvärlden. Plötsligt ser man den i ett annat ljus, den framträder med mer skärpa och med alla sina skavanker.

Man kan känna ilska, besvikelse, äckel; man kan känna beslutsamhet, nyfikenhet och förhoppning. Inga känslor är fel såklart – det är en viktig del av övergången till det stora livet, att man får ta in det i sin egen takt, utan att bli granskad och tillsagd vad man ska tycka.

För många barn är det hyfsat enkelt och kanske roligt. En del barn har sedan länge haft en känsla av att vuxenvärlden inte var så perfekt som dom vuxna gärna ville att man skulle tro, och får sin känsla bekräftad med ett snett leende, kanske till och med med överseende och ömhet.

För andra barn är det en besvikelse, kanske till och med en chock. Allt det som deras vuxna fick dom att tro var sant och viktigt – vad var det egentligen? Upprepningar av det deras egna föräldrar upprepat för dom? Försök att skyla över sina egna tillkortakommanden? Samhällets tillkortakommanden? Rationaliseringar, för att inte själva tappa förståndet?

Det man plötsligt ser som tonåring, när slöjorna fladdrar väg, kan kännas fint eller förljuget, eller både och. Hur man som barn hanterar det är så olika, eftersom barn är så olika, med olika bakgrund, erfarenheter, självkännedom, trygghet och förstånd.
Men det barnet ser är alltid sant. Det kan inte förnekas. Det kan absolut diskuteras, och vändas och vridas på, och har man tur som förälder så kommer barnet vid något tillfälle att berätta, finstilt eller tydligt, vad hon eller han sett. (Och då är vi tillbaka till Malins kloka råd om hur man kan få till bra samtal).

Den andra saken är att det som sonen i den här pappans liv har sett är något väldigt viktigt. Så här skriver pappan:

”Hans anledning är att man bara går i skolan för att få ett jobb och han vill inte jobba för det är bara ”tråkigt och till för att göra andra rika”. Själv tänker jag att det inte riktigt är anledningen, men att han har en form av existentiell kris.”

Men om man inte drabbas av en existentiell kris av att inse att skolan på många sätt vill att man blir en kugge i maskineriet – när ska man då ifrågasätta sin existens?

Vi vuxna älskar att säga att man går i skolan för att lära sig saker. Vi vill att det ska vara så, och det borde vara så. Men det är ju bara en del, en mindre del, av sanningen. Skolan har alltid funnits till för att förse systemet med arbetskraft. Det har funnits, och finns, andra mål också: att lära ut rolig och användbar kunskap, att uppfostra barn centralt, att jämna ut orättvisa förhållanden, att skydda barn från att hamna i barnarbete, att förvara barnen när föräldrarna arbetar, med mera. Men skolans allra viktigaste uppgift är nu som alltid att slussa in unga människor i arbetslivet.
Och väldigt många arbeten gör andra än en själv rika. Och många arbeten är tråkiga.
Ja det finns roliga, viktiga och stimulerande arbeten också. Det finns jobb som kan göra en rik, om det är det man vill mest. Men det är långt ifrån alla som kan få såna jobb.

Jag tycker att det kommer bort lite, både i pappans och Malins syn på det hela. Sonens klara, krassa blick på hur samhället fungerar tolkas som något annat: livskris, naivitet, förvirring.

”När han proklamerar att han vill sluta på gymnasiet eftersom han ”ändå aldrig vill jobba” är det en mycket ung människa som presenterar sin förklaringsmodell. Antagligen för att han inte har en aning om vad som skaver. Kanske är gymnasieutbildningen lite för krävande, han har inte hittat sin plats i kompisgänget eller fått korgen av någon tjej?”

skriver Malin B.

Och så kan det förstås också vara. Det kan vara allt möjligt. Men jag tycker inte att vi ska vända bort blicken när våra barn vänder sig till oss med ögonen fulla av brännande frågor: Ska det vara såhär? Måste det vara såhär? Vi ska vara värdiga såna frågor. Vi ska inte svara med att klappa ungen på huvudet och fråga om dom vill ha en glass. Vi ska svara så tydligt vi kan, och vet vi inte svaren så kan vi säga det: Jag vet faktiskt inte, vad tror du? Vi kanske kan fundera på det tillsammans?

Jag tycker att Malin har väldigt kloka råd till pappan, om att ta sonens frustration på allvar och inte skamma honom för det eller tjata utan att lyssna.

”Han har fått kämpa i skolan och vet nu att varken den eller ett kommande arbetsliv känns särskilt kul. Tillsammans med honom kan du försöka komma på vad han faktiskt tycker är meningsfullt” skriver hon, och ”Passa dig också för att råka börja återkoppla allt han säger till hur fina gymnasiebetyg kan hjälpa honom i den riktningen. För att nå fram behöver du vara genuint nyfiken och intresserad, inte ha en agenda som handlar om att få honom att bita ihop och plugga. Att samtala sida vid sida i stället för ansikte mot ansikte är också ett tips, som när man åker bil, buss, promenerar eller gör något ihop.”

Bra tankar! Och från mig då tillägget att pröva att se ditt tonåriga barn som en visionär, som den som öppnat dörren till världen och ser den med vakna ögon. Det ditt barn ser kan lära både henne eller honom och dig mycket: om er själva, om varandra och världen.

PS Säg till om du inte kan läsa DN-texten så klistrar jag in den!