annaxtEftersom jag skrev om religion och gudstro förra söndagen bestämmer jag att det får vara temat även denna söndag. Idag ska mitt söndagsgrubbel handla om tron på Gud som allsmäktig men personlig beskyddare. Folk får tro på vad de vill för mig, men det där är en uppfattning som jag inte kan hitta någonting gott i.
Sista dagen på kursen för blivande Family Liaison Officers fick vi se en dokumentärfilm om en hårt drabbad irländsk katolsk familj. Den yngsta dottern, då sjutton år, hade blivit brutalt våldtagen och mördad nio år tidigare. Pappan i familjen hade gått i baklås i sin sorg och sitt raseri. Nu, nio år efter dotterns död kunde han fortfarande inte tillåta sig att varken sjunga eller skratta. Ingen annan i familjen vågade sjunga eller skratta heller, för hans skull. De två äldre döttrarna ville knappt komma hem längre, mamman tog sin tillflykt till dotterns orörda flickrum. Han hade åldrats typ hundra år och var alldeles darrig av sitt helt oförlösta hat mot mördaren. Det var så att man önskade att dottern kunde komma tillbaka bara för en timme och be sin pappa att gå vidare med sitt liv, att låta solen skina in i mammans och systrarnas hjärtan igen. Jag tror inte att någon vill se hela sin familj ska sjunka ner i mörkret för alltid för att man själv har blivit mördad.
Det var förfärligt synd om den här pappan, och jag skulle inte vilja vara i hans ställe ens för en sekund. Men det var en sak han sa som ändå gjorde mig arg. Filmaren (som för övrigt var en katolsk präst) frågade både mamman och pappan hur det var med deras gudstro nu för tiden. Mamman sa att hennes tro hade vacklat. Pappan, som hade varit övertygad katolik och släpat med hela familjen till mässan varje söndag, hade helt slutat tro på Gud. Varför då, frågade prästen.
”Det kan inte finnas en Gud som kan tillåta en så här fruktansvärd sak att hända”, svarade pappan. ”Hur kan det finnas en Gud som låter min oskyldiga lilla flicka bli våldtagen och mördad? Nej, jag slutade tro när det här hände.”
Men vänta nu. Alla flickor som har blivit våldtagna och mördade innan dess? Var de inte oskyldiga? Hur kunde Gud låta de flickorna lida? Vad tänkte den här pappan varje gång han läste om en ny våldtäkt, ett nytt flickmord i tidningen? ”Guds vägar är outgrundliga”? Hur kan man tro på en Gud som låter somliga människor lida mer än andra?
Jag blir arg av människor som tackar Gud (och förutsätter att de har Gud på sin sida) när de vinner en fotbollsmatch, en tävling eller ett krig, eller någon annan katastrof. De som förlorar matchen / kriget / kampen mot sjukdomen förutsätts alltså inte ha Gud på sin sida. Och om det andra laget vinner matchen, eller det andra landet vinner kriget — det händer ju ibland. Gillade Gud de andra bättre då? Hur har Gud över huvud taget tid att bestämma vilka som ska vinna alla krig, alla tävlingar, vilka som ska hinna undan lavinen eller överleva sin svåra sjukdom?
 |
| Relaterad diskussion på Quora: Is the phrase ”God Bless Our Troops” a theocratic statement? |
Jag kan förstå och sympatisera med tanken om husgudar, förfäder eller tomtar som beskyddar ”sin” familj i utbyte mot lite dyrkan, blommor eller gröt. Ett praktiskt arrangemang. Men att tro på en allsmäktig Gud som har personliga favoriter? Hur förklarar man det?
Hej Anna!
Jag är kristen och jag ger gärna min syn på hur jag ser på det hela. Att vara kristen är verkligen inget som gör en immun mot ondskan. Alla som är kristna får erfara det förr eller senare. Att vara kristen handlar inte om att jag själv ska undvika ondskan utan att stå på kärlekens sida.
Hur kan då Gud vara allsmäktige när världen ser ut som den gör? Till en början så är det viktigt att förstå att Gud äger all makt och på så sätt är allsmäktige, men han har gett oss människor makt att förvalta. Vi har fått makt och ett liv att förvalta och tjäna andra i kärlek i stället för att tjäna oss själva i egoism. Men problemet är att här har vi alla varit trolösa mot huvudmannen och använt makten i eget syfte. Därför ser världen ut som den gör. Gud låter alltså oss bestämma.
Beskyddar då Gud oss? Ja, den som lyssnar på Gud blir också beskyddad av Gud. Tänk dig att du är vid en sjö med is och där står en skylt ”Varning för tunn is! Att beträda isen är förenat med livsfara!”. Om jag skulle välja att inte tro på skylten eller den som har satt upp den skulle jag leva farligt. Skylten ger mig då inget beskydd. På liknande sätt är det att välja att inte tro på Guds varningar.
Men går det då inte emot att man som kristen inte är immun mot det onda? Nej, för det handlar om två olika saker. Bibelns varningar handlar om vad vi ska undvika för att komma närmare Gud och en relation med honom. Men att man som kristen trots en bra relation med Gud kan råka ut för ondska är Jesus själv ett bra exempel på. Han försökte inte undvika ondskan utan han tog den på sig i kärlek. Han fick lida trotts att han var ett med Gud och aldrig gjorde något orätt.
Hur mycket vi lider har alltså inget att göra med hur nära Gud vi är (vilket jag skulle ha sagt till mannen i ditt inlägg). Alla drabbas vi av det onda genom egoistiska handlingar. Ondska är orättvis till sin natur och slår blint.
Tack för ditt svar Göran, vi tror väldigt olika men jag uppskattar att du tog dig tid att förklara hur du ser på det.