annaxtJag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Det var kloka ord! :-)
Är ”främlingsfientliga” rädda? Då är de som är emot främlingsfientlighet rädda också, de är ju rädda för människor som de inte vill ha någonting att göra med.
Tog upp detta idag i ett blogginlägg som egentligen handlar om lucia.
Tack Benke!
Karpstryparn, det finns absolut rädda människor i alla läger. Det är egentligen en diskussion som man måste bena ut begreppen i först: vad menar du med rädd, vad menar jag? Så att vi inte pratar förbi varandra.
Jag tror att många av de som talar om ”svenskhet”, ”vi svenskar” och så vidare, de som vill begränsa invandringen, de som ogillar tanken på mångkultur, är rädda. Jag kan naturligtvis ha fel, men det är vad jag har kommit fram till. De vill inte ha förändring, de vill inte eller orkar inte försöka förstå sig på sådant som är annorlunda och främmande. De kanske är rädda att deras egna liv ska påverkas negativt, som att det ska bli svårare för dem själva att få jobb. De är rädda att människor från andra kulturer ska ha obegripliga eller farliga vanor. De tycker att det är jobbigt att dela med sig, att tänka om.
Jag har all respekt för såna känslor, jag har känt eller känner rädsla själv när någonting blir för främmande, för obegripligt. Men jag försöker att inte låta rädslan påverka mitt omdöme.
Att vara emot främlingsfientlighet är inte nödvändigtvis att vara rädd. Man kan vara emot tex rasism, barnarbete eller homofobi utan att vara rädd för rasister, slavdrivare eller homofober. Men ibland finns rädsla med i bilden, som när man konfronterar andra i panik, och skriker slagord eller kastar saker på varandra.