annaxtIgår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivit ”judesvin” på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: ”Inga rasister på våra gator!” De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade ”Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?”. En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek ”Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara”. ”Inga rasister på våra gator!” skrek vi. ”Minns Utöya!”
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. ”Vi kommer att få så mycket spö” sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Jag har tänkt på det här rätt återkommande, och då inte just när nazister etc., invaderar det offentliga rummet. Jag har tyskt påbrå. För att komplicera saken bor majoriteten av släkten i och kring Nürnberg, staden som Hitler använde som sitt centrum när det begav sig.
Det var inga enkla tider och jag tänker inte sprida klyschor som ursäkter annat än att en regim som bygger på rädsla och rent och skär terror, det är enkelt att hålla tyst. Just som det träffande citatet säger. Man var tyst till de kom för att hämta en själv. Ibland har jag undrat vad jag själv skulle ha gjort. Skulle jag ha ställt mig på barrikaderna mer eller mindre medveten om att det i det långa loppet skulle innebära min död? Alla män var kallade till fronten. Kvar var kvinnor med barnen. Det var svält och elände. Min far är fortfarande upprörd över att jag inte kan tänka mig att äta ekorre för det var vad som bjöds. Antingen äter man eller så svälter man. Farmor och en annan kvinna samlade ihop barnaskaran och begav sig ut på landsbygden. Alliansernas trupper marscherade, bokstavligen, förbi bakgården.
I allt det. Hålla sig vid liv. Hade jag valt motståndsrörelsen? Hade jag valt att verkligen ställa mig upp för vad jag tror på? Eller hade jag tigit och sett på när andra gick vedervärdiga öden till mötes?
Det första som dör i krig och andra konflikter är sanningen. Jag vill tro att jag skulle göra det, ställa mig upp till försvar för grundläggande värden som allas lika värden.
Nu tror jag inte att Tyskland under andra världskriget var en engångshändelse. Det är lätt att slå bort det och säga att det händer aldrig igen. När det gäller det är jag väldigt negativ. Under de rätta (felaktiga) omständigheterna så kan samma sak hända igen. I vilket land som helst.
Tycker jag att det är modigt? Definitivt. Jag vet inte om det har gjort någon egentlig skillnad men sett till mitt hälsotillstånd och allt det så har jag varit engagerad i diverse skrivbordskampanjer. Jag vill tro att det också är att ta något sorts märkbar ställning. Jag HAR sagt upp mig från några jobb för att jag inte kunde acceptera inriktningen eller den underliggande värdegrunden. Om det ens då fanns någon värdegrund att stå på.
Det händer inte oss förrän det händer. Jag är rädd att man ska använda Breiviks eventuella diagnos som ursäkt. I att han är ju spritt språngande galen och därför behöver vi andra, resten av samhället, inte br yoss om i vilket klimat, och under vilka förutsättningar som man kan kliva i land på en ö och skjuta ihjäl 80 ungdomar. Inget dyker upp i ett vakuum. Man måste ställa sig upp för det ma ntror på. Annars gör någon annan det.
och för övrigt håller jag med om att trista, tråkiga, skrämmande företeelser inte ska tigas ihjäl.
Först skriver du, Anna, två inlägg där du diskuterar med dig själv, och i förlängningen också dina läsare, kring frågor där du känner dig osäker. Inget självrättfärdigande, inte en massa åsikter om vad andra borde göra, men ett stillsamt och uppriktig resonemang.
Sen skriver Jessica en kommentar i samma anda. Resonerar, utan att trycka upp åsikter i ansiktet på en.
Det är så underbart och utvecklande att få ta del av. Som att läsa en kolumn av P. C. Jersild – och ett högre beröm än så kan inte jag ge.
Arne
Jessica, tack för dina kloka ord, och ursäkta att jag inte har svarat tidigare. Jag ville ha tid att läsa och svara ordentligt, och den tiden har inte uppstått förrän nu :/
Vem vet om du hade ställt dig på barrikaderna? Du kanske är en av de som hade gjort det. Alla de som faktiskt gick med i motståndsrörelsen, de var ju inga supermänniskor. De var övertygade, trotsiga, modiga eller bara väldigt trygga. Vem vet. Jag vet inte om jag hade gjort det, men jag hoppas.
Håller helt med dig om faran med Breiviks diagnos. Samtidigt blev jag lättad när han fick den, för det har alltid stört mig att diagnosen ”frisk” kan ställas på en människa som slaktar andra människor. Det finns inget friskt i det. Men du har som sagt alldeles rätt i att han inte är en ensam galning, jag skrev lite om det här.
Tack Arne! Vilket fantastiskt fint beröm!