Härmapor fattar bättre, skriver Språktidningen i sitt senaste nummer. Hurra för det säger jag, eftersom jag är en härmapa. Det är lättare att förstå ett språk eller en dialekt om man härmar den, enligt nederländska forskare som har låtit försökspersoner lyssna till 100 meningar på en dialekt som de inte förstod. Vissa fick upprepa meningarna genom att härma dialekten, andra på sin egen dialekt. De som hade försökt härma det de hörde hade lättare att förstå vad det betydde. Inte så konstigt kanske, men fiffigt! Det ligger nånting i det där att smaka på ord, att ha dem i munnen och rulla omkring dem. Man gör dem till sina helt enkelt, och får hjärnan att ta dem mer för givet. Det är säkert väldigt individuellt hur man lär sig ett språk, men på mig stämmer det där precis. Jag härmar det jag hör även om jag inte förstår det, och rätt som det är står meningen klar.
Det var nog det som hände på bokmässan förra året, när jag träffade översättaren Helena Hansson just när hon hade fått ett samtal från en olycklig journalist. Journalisten hade just intervjuat Petina Gappah från Zimbabwe och ställt frågan: What question do you get most often? (Vilken fråga får du oftast?) och Petina hade svarat: What is Baba like?
Journalisten hade inte förstått vad det betydde, men vågade inte erkänna det. Så efter intervjun ringde hon upp Helena, som har översatt Petinas bok An Elegy for Easterly (Sorgesång för Easterly). Och nu satt Helena och Lotten och funderade på vad det kunde betyda: What is Baba like? Jag föll in i grubblet och tuggade på orden. Kunde baba betyda pappa? Var Baba en kändis i Zimbabwe? Vad gör man när man babar? Så där höll vi på.
Men plötsligt trillade poletten ner! Jag hade rullat omkring den där meningen så länge på tungan, och plötsligt sa min hjärna klart och tydligt: What’s Zimbabwe like? Det som vi hade tagit för ett uttalat ”is” var i själva verket ett ”Zim”, och ”baba” var ett snabbt uttalat ”babwe”. Helena skyndade sig att ringa journalisten som blev jätteglad och bekräftade att det måste vara rätt, det stämde med fortsättningen av svaret.
Nu när jag skriver det låter det enkelt, men jag lovar att vi höll på att få fnatt innan vi kom på det!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Fortsättningen på historien är också ganska fin. När jag kom till det stora förlagets middag kvällen därpå möttes jag av en mycket fnissig Petina. ”Du vet den där lunchen vi var på i fredags”, sa hon, ”det var en tidning där och tog kändisbilder av mig *väldigt mycket fniss här* och frågade vilken som är den vanligaste frågan jag får. 'What's Zimbabwe like?' sa jag. Och då frågade reportern vad jag brukar svara, och jag sa: 'It's complicated. You know, like a relationship status on Facebook.' Och kan du tänka dig”, sa Petina, ”det har
de skrivit i tidningen i dag!” Varvid jag förstås inte avslöjade något utan svarade typ: ”Ja, jag såg det, festligt värre!”
Och här har vi ännu en anledning till att man ska blogga!
Det är ju för att man ska påminna sina glömska vänner om goda tider! Jag hade helt och totalt samt komplett glömt bort hela alltet om Baba! (Får skylla på att jag var så starstruck av lunchsällskapet. Eller på lunchchampagnen. Som för övrigt är ett synnerligen roligt ord att knattra fram.)
Himla tur för den där journalisten att hon hade vett att fråga dig och inte bara chansade. Det hade just sett snyggt ut!
– Hur är förresten ditt förhållande till din pappa?
– Å, det är komplicerat. Som en Facebookstatus du vet.
Skriver man lunchchchampagne ska det nog inte vara mer där.
lunchskumpa
(nä, nu måste jag jobba – svårt att komma igång efter lunchen.)
När jag var liten fick pappa ett meddelande på telefonsvararen på sitt jobb, ett mummel som lät litegrann som ”jag äter upp honom igen”. Vi satt hela familjen och lyssnade på det där gång på gång tills någon av oss insåg att den som ringde upprepade pappas hemtelefonnummer, för att ringa upp honom där! Det tog en lång stund och mycket av samma sorts bollande och muttrande som du beskriver.
”jag äter upp honom igen”! Underbart!