annaxt
Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.
Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.
• Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.
Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?
Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel – dumt är det iallafall.
Läs vad andra skriver om opera, pärlfiskarna, folkoperan, applåder
Åh, härligt! Det kanske är dags att gå lite på Opera igen. Jag, som sprang på det mesta förr i tiden är hopplöst efter i Stockholms kulturliv…
Fast jag är ganska med på vad som händer på barnscenerna :)
På Dramatens Scener ur ett äktenskap blev det nog tre-fyra inklappningar, fast det var kanske bara lantisar där en lördagkväll.
;-)
Pärlfiskarna låter spännande i din tappning. Min 82-åriga moster tyckte den var så konstig och tråkig att hon var på vippen att gå därifrån i pausen, sa hon, men hon satt igenom hela föreställningen, i alla fall. Hon är operafreak i största allmänhet.
Allt har sin tid, i alla fall barnscenerna. Känner bara till BUS och Teater Pero nu för tiden men det finns säkert många bra?
Jag ska definitivt gå mycket på opera igen. Nu när poletten äntligen har trillat ner.
Bra där Lena, kanske är Dramaten-besökarna mindre blaserade.
Vi har funderat på hur mycket det spelade in att vi satt så nära scenen. Vi fick både tårar och blod på oss och såg rakt in i gapet på de älskade och döende. Sonen bestämde sig för att aldrig sitta längre ifrån än tredje raden. Var satt din moster?
Jag vet inte, men jag minns att hon sa att det kändes som om hon blev blöt.
Hon brukar oftast vara ganska öppen för nymodigheter, men den här gången passerades tydligen en gräns på något sätt.
ÅÅ jag såg den i London med min mamma när hon var o hälsade på mig och vi älskade den! Köpte den nyss och lyssnar ofta på den när jag är på datorn!
Så fruktansvärt otroligt gripande och helt fantastiskt jättebra! Nu har jag sett den två gånger, jag undrar om jag hinner med en gång till. Jag vill att ALLA ska gå, och ta mig tusan om jag inte träffade tre ditlurande bekanta som fallit för min lyriska övertalningsförmåga på Fejsan efter första gången i oktober!
Två inklappningar!
Ilva, vilken skiva har du? Jag letar efter en bra inspelning.
Cruella: kul! Jag vill också se den igen, ska vi gå? Jag vill ta med min sjuttonåring också, och sitta långt fram igen :)
Det stora problemet som får mig att lipa floder, ja, ungefär som på föreställningen, är att jag är bortrest resten av speldagarna! Vad jag kan se ska de lata sig fram till mellandagarna och jag är då betydligt längre norrut än så här.
Hade jag fått ihop det hade vi gått, genast. Och då hade 16-åringen fått hänga, i fredags var det en yngre förmåga. Han var trollbunden, men gillade kören bäst.
Vi får bli fans som turnerar världen över och följer föreställningarna varhelst de ges!
Ja! Och står utanför och ropar: Zurga! Zuurgaaa!