annaxtRegeringen har anslagit 70 miljoner kronor till stöd för föräldrar. Med anledning av det ringde P1:s Studio Ett till mig igår (eftersom jag var med och startade det första svenska föräldranätet) och ville att jag skulle svara på varför det behövs mer föräldrastöd. Har föräldrar blivit osäkrare nu för tiden?
Jag svarade att jag tror att svenska föräldrar generellt är mer osäkra idag, om man jämför med två, fem eller tio generationer sedan.
Inte så konstigt heller. Vi får ju ingen som helst träning på att vara föräldrar innan vi får barn! Vare sig det gäller att byta blöjor, amma, få bebisar att sova lugnt, lirka med arga sexåringar eller få förtroendefulla relationer med tonåringar. Vi träffar knappt några barn om vi inte utbildar oss (eller arbetar med) barn. Vi går helt enkelt direkt från att vara bekymmerslösa tonåringar (upp till 30+), rakt in i tillvaron som ansvarstagande föräldrar.
I de perioder och kulturer där man har levt/lever tillsammans med folk i alla åldrar omkring sig från morgon till kväll, där får man all den där kunskapen utan att ens tänka på det. Så har vi också haft det i vår kultur, för inte så länge sedan. Man fick barn tidigt, vilket betydde att man fortfarande hade familjen omkring sig som kunde stödja och hjälpa. Och redan innan dess, från det att man var liten, hade man oftast ansvar för några som var ännu mindre.
Nu är det många som aldrig ens har hållit i en bebis när de blir föräldrar. Hur ska man då veta om man gör rätt eller fel?
Det här sättet att leva gör oss också väldigt beroende av de så kallade experterna. Vi tror att man måste vara utbildad för att kunna ta hand om barn. Vi vågar inte ens lita på våra instinkter. Till och med experterna själva verkar tvivla på att föräldrar är tillräckligt kunniga för att ta hand om sina barn på bästa sätt.
Men så är det ju inte. Vi kanske är ovana, men det enda vi behöver är stöd i form av andra med mer erfarenhet än vi själva. Andra föräldrar som kan visa oss, utan att vi känner oss otillräckliga.
Det allra bästa vore om man hade allt det där omkring sig hela tiden. Både innan och efter att man får barn. I brist på det tror jag att föräldraforum är jättebra. Där träffar man andra, helt vanliga mammor och pappor, som har gjort viktiga erfarenheter och har kunskap som man kan lära sig av – utan att vara experter.
Men det bästa av allt är något som de flesta upptäcker efter ett tag – att man inte bara har frågor, utan också svar. Att man kan hjälpa andra!
Fast riktigt allt det där hann jag förstås inte säga i radion. Här kan man lyssna på vad jag (och Anna Wahlgren) svarade i Studio Ett.
Läs vad andra skriver om föräldrastöd och barn
Du sa bra saker. Den viktigaste frågan ställdes inte (fast upplägget var ju inte sådant): Vad ska de där pengarna egentligen räcka till, hade de tänkt sig? Det är inte särskilt mycket …
Du talar så klokt. Frågan är bara hur man ska skapa ett bra förldrastöd? Många av oss skaffar oss den ”familj” som vi saknar, en egen social familj. Kanske består den inte av alla generationer men man kan spegla varandra rätt bra i föräldraskapet om man vill.Men det är ju frivilligt förstås och många föräldrar som skulle behöva stöd söker inte ett sådant stöd.Föräldranätet tyckte jag var väldigt bra. Jag var med i flera trådar när jag var hemma med min nr två. Roligt, stödjande och lärorikt på ett otvunget och avslappnat sätt.
Jag skrev något väldans bra igår som inte ville gå in här i kommentarerna. Visst har vi färre naturliga kontaktpunkter i olika stadier i dag; å andra sidan verkar de som har förmånen att få vara nära andra generationer ruttna kraftigt på urmodiga spädbarnsråd och även längre upp i åldrarna.Jag tror att vi lever i en kultur som gör allt till projekt som måste lyckas och därför blir föräldraskapet också ett projekt.Dessutom, och det är ju av godo mest, har vi i samhället en helt annan barnsyn i dag än för bara 40 år sedan och när gamla sanningar ifrågasätts (t.ex. auktoritär uppfostran, fri uppfostran, vådan av att låta barnen känna sorg vs att inte prata om obehagligheter alls etc.) så uppstår förstås ett slags tomrum. När nu barn också har befunnits vara människor blir det ju döviktigt att inte göra FEL i oförstånd och FÖRSTÖRA dem. Så tänkte ju inte vår föräldrageneration precis.
Lena, det är en bra fråga. Och det skulle verkligen behövas mycket mer.
Mrs Li, kul att du hade nytta av föräldraNätet. Jag tror att man måste gräva ganska djupt för att komma åt rötterna till de här problemen. Till att börja med ifrågasätta några av grundbultarna i vår kultur, som synen på det heliga arbetet och att det är så farligt med ömsesidigt beroende.
Cruella – vad snopet att kommentarerna inte fastnar! Det visste jag inte. Är det bara här det händer, eller på andra Blogger-bloggar också? När jag skrev om att vi inte har barn omkring oss och inte får kunskap automagiskt menade jag inte i första hand den där sortens råd som du helt riktigt beskriver som urmodiga – varje generation har (och har säkert alltid haft) sina udda idéer, som att man bara ska amma var fjärde timme eller att bebisar inte kan känna smärta eller att ettåringar behöver gå på dagis :)Utan jag tänkte mer på att man ser många vuxna omkring sig som har ett gemensamt ansvar för barn och att man tar det för självklart och kanske inte så komplicerat. Inte som ett projekt som måste lyckas, som du uttrycker det.Håller också med om att vi har tagit många steg framåt sen tex 40-talet. Men faktum är att när jag säger förr i tiden menar jag för riktigt länge sen, flera hundra år sen. Före industrialiseringen och urbaniseringen.
Jo, Anna, jag tänkte nog också att du menade riktigt, riktigt länge sedan. Men i det perspektivet finns det så mycket annat som är så grymt och hemskt så det blir lite skevt.