Annas tolva

Uppdaterat: Ursäkta, jag var tvungen att ta bort alla de små youtuberutorna! De långsammade ner hela bloggen så att den knappt gick att läsa.

Häromdagen hittade jag Mymlans uppmaning att samla ihop tolv låtar som beskriver en själv eller ens liv och kunde inte sluta tänka på vilka låtar jag skulle välja. Det skulle bli svårt att hitta tolv trodde jag – jag är ju inte ens sån där musikoman som måste ha på musik hela dagarna, och jag har aldrig varit besatt av något band eller så. Men det visade sig (förstås) vara jättesvårt att välja bara tolv! Så jag följde Mymlans råd att inte tänka så mycket utan bara välja.

Här är länken till listan på Spotify, och på annat vis här: spotify:user:annaxt:playlist:0sEatXmeX2McQbB1TQ69JW

Den här listan är inte alls en beskrivning av min musiksmak. Den är inte mina tolv favoritlåtar, eftersom flera av mina favoriter inte fanns på varken Spotify eller Youtube. Däremot är det en lista över tolv låtar som har betytt mycket nån gång i mitt liv. Vi startar när jag är riktigt liten:

 

1. Leonard Cohen – Bird on the wire

Sången finns på Youtube men den enda bra inspelningen jag hittade hade en konstig animerad film till. Lyssna på den på Spotify istället. Texten finns här, och direkt under den finns texten till Story of Isaac som berörde mig enormt som tioåring, och som jag fortfarande kan börja yla på utan förvarning.

Bland mina allra första minnen finns hur min mamma håller mig och dansar över vardagsrumsgolvet, till Beatles, Dylan, Mary Hopkins eller Cohen. (Ibland hoppade vi föralldel omkring till mer krigisk musik, men det försöker jag oftast glömma.) Bird on the wire får representera min barndom upp till 12 års ålder då jag köpte min första egna skiva:

 

2. Sweet – Ballroom Blitz

Youtubelänk. man måste nästan ha sett den här videon. Tänk att det här har varit skadligt för ungdomen.

Skivan hette Desolation Boulevard. Jag visste ingenting om Sweet när jag köpte den utom att de var just söta. Min bästis hade fått tre Sweet-singlar i födelsedagspresent så sen sprang hon och jag runt hela sommaren och skrålade på Wig Wam Bam, Little Willie och Ballroom Blitz. Are you ready, Steve?

 

3. Queen – Dont Stop Me Now

Youtubelänk. Så likt den förra videon, och ändå så helt annorlunda. Betydligt farligare för ungdomen!

Vår musiklärare på mellanstadiet var en tant som jämt skulle ha oss att sjunga Hava Nagila eller Barn är ett folk, och när man skulle spela instrument fick jag alltid spela triangel. Läraren på högstadiet, ett ungt skäggo, var en otrolig lättnad. Han spelade Killer Queen och Bohemian Rhapsody på hög volym och så fick vi banka på pappkartonger och plåtrör. Heja flumskolan på sjuttiotalet!
Dont stop me now hör fortfarande till en av mina favorit-pigga-upp-mig-låtar. Vem kan stanna kvar när Freddies raket far iväg?

 

4. Clash – Should I Stay Or Should I Go

Youtubelänk. Ni ser vartåt det barkar med min ungdom.

Clash album Combat Rock får representera några av de vilda åren. Så här såg jag ut då,

och så pratar vi inte mer om det.

 

5. Billie Holiday – That old devil called love

Lyssna!

1981 träffade jag två pudellockiga musikspelande människor som kom att betyda nästan hur mycket som helst i mitt liv. Den ena älskade Billie och sjöng och spelade hennes låtar så att man blev alldeles varm om hjärtat.

 

6. Joni Mitchell – The Dry Cleaner From Des Moines

Jag hittade ingen bra version på Youtube. Lyssna på den på Spotify istället. Den otroligt coola texten finns här, om man vill försöka sjunga med (lycka till!).

Julen 1982, när jag var nygravid med första barnet, vaknade jag varje morgon och mådde fruktansvärt illa, så illa att jag inte kunde ta mig ur sängen. Men det behövde jag inte göra heller! För jag hade ställt en bricka under sängen med kex och en liten Festis. Samt en kassettbandspelare med Joni Mitchells platta Mingus. Där låg jag sen och lyssnade och åt kex så det blev smulor i hela sängen. Joni var en nyhet för mig, det var barnets pappa som lyssnade på sån musik. Och jag som hade trott att jag hatade jazz! Nu blev det helt andra grooves i mitt liv. Om ni diggar.

 

7. Neil Young – Comes A Time

Youtubelänk: Neil på Kopalatset i San Fran 1978. Där såg jag honom inte, men i Globen 1982. Texten finns under länken (mer info) till höger om videon på Youtube.

Den här har jag sjungit för alla barnen som vaggsång. Den funkar som en dröm (liksom Mama Cass’ Dream A Little Dream Of Me).

 

8. Atomic Swing – Stone Me Into The Groove

När jag tänker på åren som småbarnsförälder ser jag ofta Musikvillan framför mig, det stora kråkslottet i Lillängen där vi bodde när de första tre barnen var små. Och så hör jag Stone Me Into The Groove. Det stämmer inte riktigt egentligen, Atomic Swing-skivan A Car Crash In The Blue kom inte förrän 1993 och då hade vi redan flyttat till det lilla huset i Skuru där fyran är född. Det borde vara Frankie Goes To Hollywood, Ebba Grön, Santana, Steely Dan eller Mothers Finest jag tänker på istället. Men minnet funkar ju sådär.

 

9. Eagles – Journey Of The Sorcerer

Det här är inte alls nån särskilt bra låt, och inte har den betytt särskilt mycket för mig heller. Men när jag hör den är det som om någon trycker på parallella universum-knappen, och så befinner jag mig på Hjärtat Av Guld, eller Discworld eller Terminus eller något annat spejsat ställe. Douglas Adams tyckte att Eagles’ banjoplonkiga låt skulle passa till BBC:s inspelning av Liftarens guide till galaxen, och det var där jag hörde den första gången. Den får representera hela min fantasivärld, fast egentligen är Neil Hannons So Long and Thanks for All The Fish mycket roligare. Här är JOTS på Youtube om man nu ska envisas.

 

10. Afasi & Filthy – Le Parkour

Det finns bara rätt rassliga versioner av den här låten på Youtube.Kolla lite riktig parkour istället.

Afasi & Filthy får vara all lyckomusik som jag har i öronen när jag cyklar. Jag hade jättesvårt att välja mellan den här och Teddybears Sthlm – Cobra Style. Men den här vann eftersom den handlar om parkour, som jag ska ägna mig åt i nästa liv.

 

11. Wolfgang Mozart – Requiem/Confutatis Maledicitis

Helt oseriöst Youtubelänkar jag till Confutatis-scenen i filmen Amadeus. Älska mig för det eller hata mig. Ibland måste man visa vem man egentligen är.

Efter att ha spjärnat emot pinsamt länge tog jag till slut ut fingrarna ur öronen när det spelades klassisk musik. Jag är fortfarande nybörjare men har lärt mig stava till Sjostakovitj, Holst, Rangström och några andra gubbar. Fast Mozart är fortfarande favorit.

 

12. Compay Segundo – Chan Chan

Jag vill också bli en gammal kubansk farbror som spelar gitarr när jag blir gammal.

Chan Chan ger mig fortfarande lyckorysningar, fast vi hörde den i varenda kubansk vrå. Den får vara all kubansk och karibisk musik idag.

Jättemycket kom förstås inte med. Till exempel Harry Nilsson, Cat Stevens, Simon & Garfunkel, Tom Robinson Band, Nationalteatern, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Supertramp, Stan Getz, Lars Gullin, Stephen Simmonds, Philip Glass, Jon Brion, Spin Doctors, Nino Rota, Toploader, Weather Report, Jamiroquai, Yael Naim, Fleet Foxes, Hellsongs och underbara Kaizers Orchestra. Inte heller all indisk, kinesisk och japansk musik, som ofta saknas på Spotify. Men vad ska man göra!

Du som läst och lyssnat ända hit: mitt djupt kända tack. Gör en lista du med!