Apropå vad som är sant i livet

Ibland är teater bara bäst. Det är inte alltid man orkar masa sig dit, och så är det ganska dyrt. Men ibland finns det ingen ursäkt för att låta bli, och det är till exempel när Stadsteatern spelar Vildanden av Henrik Ibsen. (Det finns ingen ursäkt för att inte ha sett en Ibsenpjäs heller, förrän man är så gammal som jag. Pinsamt är vad det är!)

Så här såg det ut på biljettfronten när jag tittade nyss:

Tor 2008-05-22 19.00 Stora scenen Ett fåtal platser kvar
Fre 2008-05-23 19.00 Stora scenen Platser kvar
Sön 2008-05-25 19.00 Stora scenen Platser kvar
Ons 2008-05-28 18.00 Stora scenen Platser kvar
Lör 2008-05-31 18.00 Stora scenen Platser kvar
Tis 2008-06-03 19.00 Stora scenen Platser kvar
Lör 2008-06-07 18.00 Stora scenen Platser kvar
Tis 2008-10-21 18.00 Stora scenen Platser kvar
Ons 2008-10-22 19.00 Stora scenen Platser kvar

Skynda nu och boka direkt. Obs! Ta med stor näsduk. Var beredd på heta diskussioner i pusen om hur sanningen bäst ska serveras. (Glöm inte att boka pausfika i förväg, annars går hela pausen åt till att stå i snigelkö.) Johan Rabaeus är fantastisk. Ingwar Hirdwall är fantastisk. Josefine Ljungman är helt overkligt bra. Alla skådespelarna är trovärdiga, och ingen pratar eller springer konstigt. Det känns inte alls som teater – det känns som att råka gå förbi en öppen dörr in till nåns liv och inte kunna slita sig ur fläcken.