annaxtNär jag var liten frågade vi ofta varandra: tror du på Gud? Det var en viktig, definierande fråga, ungefär som vuxna som just har träffats frågar varandra: vad jobbar du med? I går fick jag frågan igen, eller snarare: vad ska man tro på?
Det är ganska enkelt. Jag önskar att det man tror på skulle vara en totalt privat sak mellan en människa och det hon (kanske) väljer att kalla Gud. Ingen annan behöver bry sig om det eller ifrågasätta det, och man behöver inte efterlikna någon annan i sin tro.
Därför behöver det inte finnas några religioner: inga sammanfattningar, inga skrifter, inte regler, inga präster, inga församlingar.
(Kyrkor är lite annorlunda, de är byggnader gjorda för stillhet och meditation, eller borde vara det iallafall.)
Behovet att skapa religioner, skrifter, församlingar och präster tror jag är ett sorts behov av bekräftelse. Vi tycker lika, alla vi, eller hur? Det är inget konstigt, nästan alla människor har ett starkt behov av att höra ihop med andra. Problemet är att sen kommer ofta förstärkningen av vi-känslan som ett brev på posten: Alla borde tycka som vi. De som inte tycker som vi får inte vara med. Visste du att ordet ”heretic”, kättare, kommer från det grekiska ordet för att välja?
Men jag vill välja själv, och framförallt vill jag inte vänta på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska leva. Tanken att det skulle finnas någon annan som kan bestämma mitt öde är helt absurd, likaså att någon annan ska kunna rädda mig, frälsa mig. Det är mitt ansvar: bara mitt, att bli en hyfsad eller god människa. Att komma till himlen, få ett bättre karma, göra världen till en lyckligare plats eller vad som nu är mitt mål.
Det betyder förstås inte att man ska vara hemlig eller ensam. Man kan bli inspirerad av andras tro, och kanske inspirera själv. Man kan dela sina tankar och sin glädje eller sina bekymmer och diskutera olika sätt att bli en ängel. Men ingen kan säga: Så här är det! Så här tycker Gud!
Amen!
;-)