annaxtMånga föräldrar oroar sig över hur de ska kunna uppfostra sina barn könsneutralt. De vill absolut inte medverka till att en ny generation ska bli låsta av hämmande könsroller.
De funderar till exempel på:
• könsuppdelade kläder: att det bara finns rosa klänningar med spets och rosetter på klädaffärens flickavdelning, och bara mörkblå eller camouflagefärgade kläder på pojkavdelningen
• könsuppdelade leksaker: att dockskåp och lekdammsugare finns på flicksidan i leksaksaffären, medan man oftast hittar robotar, bilar och verktygslådor på killsidan
• stereotypa barnböcker där pojkar framställs som tuffa och flickor som svaga.
Men det är inte de här sakerna som är de egentliga problemen. Vi föräldrar är de som påverkar våra barn mest. Hur vi lever – vad vi gör, inte vad vi säger! – är det som formar våra barns sätt att se på sig själva och världen.
Problemet är att det är mycket svårare att ändra på sin egen livsstil, än att välja pedagogiska leksaker och neutrala kläder åt sina barn.
Gå till dig själv först och främst – du som är pappa, vad säger dina vanor om din syn på jämlikhet? Kommer du att behandla dina döttrar och söner rättvist? Kommer du att förvänta dig att de ska klara samma saker?
Du som är mamma, hur är du som kvinnlig förebild för din dotter? Känner du dig fri, jämlik och nöjd med ditt liv? Vill du att din dotter ska ta efter dina vanor när det gäller kläder, intressen och arbete? Vill du att dina söner ska ta för givet att andra kvinnor är som du?
Föräldrar kan ge sina flickor hur många leksaksbilar och böcker om tuffa tjejer som helst, men om barnen samtidigt ser att mamma lägger sin energi på sitt utseende eller låter sig hunsas av sin omgivning, eller om de ser att pappa alltid bestämmer, så kommer det inflytandet på deras könsidentitet att vara mycket större än några böcker eller leksaker.
Jag vet av erfarenhet att man kan låta flickor (och pojkar) leka hur mycket de vill med Barbie utan att de sen måste bli fjompiga. Och man kan låta både flickor och pojkar klä sig i rosa prinsessglitter eller camo-kläder – de kan ändå hitta en helt egen stil när de blir äldre. Om de ser att mamma och pappa vågar ha en egen stil!
Vi borde alltid börja med oss själva, eftersom vi är förebilderna. Och eftersom vi har lååångt kvar att gå tills vi själva är framme vid målet, om målet är att bli könsneutrala och fullkomligt jämlika. Handen på hjärtat, hur många kvinnor tycker att deras man passar i klänning? Hur många män är bekväma med att bli försörjda av en kvinna? Hur många mammor bantar bort sin tid och energi? Hur många pappor ser till att vara föräldralediga?
(Sen om målet verkligen ska vara att bli könsneutral, det är en annan fråga. Återkommer till det :)
Andra bloggar om: barn, föräldraskap, könsroller, könsidentitet, flickor, pojkar, genus, förebilder, barnuppfostran.
Du har så rätt. ”Sila mygg och svälja kameler” känns som ett passande uttryck i sammanhanget.
Tja. Problemet med flickkläder är väl kanske inte främst att de är rosa (även om det är en spyframkallande färg i sig) utan att de är rörelsebegränsande, snäva och trånga. Fast visst har du väldigt rätt i att man som förälder måste vara en god förebild!
crrly, det finns inget begränsande i en rejält elegant prinsessklänning med många lager tyll och spets och fusksiden. man kan klättra i träd, springa, krypa, bygga sandberg, köra lådbil mm mm helt uppenbart. sen kan man låta ett annat glatt litet barn ärva resterna.