annaxtVi fick ju biljetter till Play till slut och det var verkligen värt varenda krona. Jag ska genast säga att jag inte har spelat tv-spel sen Kid Icarus och jag vill inte spela heller – om jag la tv- eller dataspel till alla mina nuvarande beroendeframkallande vanor skulle jag inte få tid att dricka te eller pussas, och hur skulle det se ut?
Men man behöver inte känna till själva spelen, bara gilla musiken och den är jag ständigt omvärvd av eftersom barnen spelar Final Fantasy, Morrowind, Outcast och massor av andra spel med skön musik.
Lobbyn i Konserthuset var fylld till bredden av en väldigt ung publik, jag tror inte att det fanns en enda biljett kvar. Tyvärr kunde vi inte köpa något program eftersom det kostade !!! 150 spänn!!! – helt sjukt feltänkt av arrangörerna.
Konserten började med att konserthuschefen Stefan Forsberg sa att han var så glad att vi kommit hit och att han trodde att det var första gången för många av oss (ett ganska onödigt och farbroderligt påpekande tyckte jag).
Sen applåderade folk nästan så händerna glödde för att kompositören Nobuo Uematsu kom in och satte sig i publiken, och sen började konserten.
Filharmonikerna spelade musik från bland annat Final Fantasy, Morrowind, Metal Gear Solid, Zelda, Halo, Super Mario, World Of Warcraft, Kingdom Hearts, Battlefield 1942 och Sonic the Hedgehog. Då och då visades superkorta glimtar av spelen på jättestora skärmar – däremellan var det dirigenten Arnie Roth och orkestern som var i bild (och varje gång musikerna såg sig själva på skärmen såg de jättefnissiga ut!).
Den coolaste musikern var gäst-percussionisten Rony Barrak. Han trummade så fort att hans fingrar var ett enda sudd, och gjorde fantastisk musik på sina olika trummor. Han måste ha ett helt otroligt karma!
Jag är inte riktigt lika nöjd med orkestern, dirigenten och kören som Naseer, men det var ändå en stor upplevelse. Det roligaste av allt var publiken – symfonikerna verkade helt chockade av det gensvar de fick. Starka, varma och långa applåder efter varje stycke, glada tillrop till mellansnacket och stående ovationer – tre inklappningar! – på slutet. Jag förstår varför Stefan Forsberg vill ha dit den publiken igen!
Andra bloggar om: play, tv-spel, konsert, konserthuset, arnie roth, rony barrak
Det måste ha varit en intressant upplevelse, både för publiken och filharmonikerna. Tror du att man törs hoppas att tevespelspubliken på det här viset kan få upp ögonen för konstmusik ur ett bredare perspektiv, eller tror du att det rör sig om en engångsföreteelse för de flesta, som enbart är relaterad till tevespelshobbyn?
Det var säkert en del som blev nyfikna på vad symfonikerna kan åstadkomma mer, efter i onsdags kväll. Men många spelare är nog redan där – jag känner flera som lyssnar på Brahms, Sjostakovitj och Händel till exempel. Man kan ju undra motsatsen också: undrar om fler konstmusikgillare nu får upp ögonen för tv-spel?
Underbart referat.
Och ett par intressanta punkter också. Jag vet att vi som var på konserten hoppades att konstmusikgillare skulle få upp ögonen för spelmusik.
Tydligen har konstmusiksgillare tänkt detsamma, fast åt andra hållet.
Hur som helst för detta oss närmare, vilket altlid är positivt.
Förresten, det DN skrev om Play pekar på varför så få unga drar iväg till konserthuset för att uppleva klassisk musik.
Om Thomas Anderberg vill leka ambassadör för mästerverken så ska han definitivt överge sin elitiska smörja. Väldigt otrevlig ton över hela referatet.
Naseer, jag håller helt med om att DN var onödigt snorkiga. Iofs håller jag med om att det hade varit roligt med lite musikaliska referenser, men jag ogillar det nedlåtande tilltalet (även från konserhuschefens sida).
nåt helt annat – den där stockholms-bloggen tycker jagh verkar jättebra – är gärna me dpå den…bla kunde man tex skriva om det här utmärkta inititativet med Bytbiljett.nu – att lämna över sin använda SL-bljett till nån utanför spärrarna – jättebra!
Toppen Petra! Regga dig när du vill och skriv om precis vad du vill, bara det är 08-igt.