annaxtVi ber inte bordsbön i vår familj, av flera olika anledningar. Ändå har jag tänkt många gånger sen jag blev förälder att jag skulle vilja ha någon ritual kring maten som uttrycker tacksamhet. Inte till en gud-gubbe, men till 
de som sått och skördat, fött och slaktat, burit, brytt sig och slitit, och till det faktum att vi har mat på bordet, att vi får vara tillsammans och äta. (Jag vet att jag är lite flummig och det händer att jag pussar träd och vinkar åt kossor, mina barn kallar mig övervintrad hippie. Det är okej.)
Men häromdagen sa ena dottern, något överraskande, att hon tyckte att vi borde ”säga tack på något vis” vid middagsbordet. ”Det verkar så drygt att bara ta för givet att vi ska få äta”, sa hon. ”Absolut inte bordsbön och ingen löjlig sång, men nånting!”
Det blev genast en diskussion som slutade någon helt annanstans, men nu kan jag inte sluta fundera på hur man på ett enkelt men vackert sätt kan visa att man uppskattar det man (för tillfället) har. Tänk om man kunde köpa offeraltaret ”Tackeryd” på IKEA och så dekorera med några ljus och lite torkade blomblad! Fast det kan man inte.
Jag kollade faktiskt på några riktigt bra design- och inspirationsbloggar: Annas blog feat. Mel E, Husmusen, SmartStuff och Saker som inspirerar mig, men hittade inte just det lilla tillgivenhetsbordet, förtjusningshyllan eller gladskålen som jag tänker på (tänker betyder i det här fallet har en luddig vision av).
Så om det finns någon därute som har samma behov av att visa sin uppskattning av allting i största allmänhet, och som har löst det på ett sätt som inte tar upp mer än 50 cm2, tveka inte att höra av er!
Andra bloggar om: tacksamhet, design
Att betala när ni köper maten är väl ändå den optimala manifestationen av uppskattning? Varför skulle mer än det behövas – producenten har fått så mycket pengar som maten är värd för er och ni är kvitt.
Tvärtom, faktiskt, betalning meddelst pengar är en ovanligt trist och otillfredsställande form av tacksamhetsbevis. Du har rätt i att vi är kvitt – jag bidrar ju också till producenternas välbefinnande – men att bli kvitt är inte detsamma som att visa uppskattning.
Dessutom är det lite mer än bara själva brödet, biffen och bananen jag vill ge kudos. Att jag har pengar att köpa dem för, till exempel. Att ha ett hus att äta dem i är inte heller så illa. Men det som verkligen får mig på knä är att jag har folk att dela dem med. Ocoolt kanske, men så är det!
Jäkla väluppfostrade och medvetna barn du har. Du kan få göra en supernanny-raid hos mina.
Hahaha! Jag som supernanny! Det tror jag INTE mina barn skulle rekommendera.
De är otroligt kloka och underbara, det är sant, men det är knappast min förtjänst. Isåfall har jag ju delvis ansvar när de är otrevliga, sura och otacksamma också, och det är väl inte möjligt?!
I och för sig ärvs ju barnens alla sura och trista sidor från mödernet – det har jag alltid hävdat. ;-)
I vårt fall är det jag som har fört vidare generna för lathet, slarvighet och allmänt barnsligt uppförande. Allt annat är pappans fel.
Tack så mycket för dina fina ord om min blogg!
Johan, det är jag som ska tacka för inspirationen.