annaxtNästan varje dag får vi höra att svenska ungdomar mår dåligt. Flickor skär sig, pojkar super, köerna till barnpsykiatrin verkar oändliga, barn äter antidepressiva medel, barn begår självmord. Som förälder är det lätt att bli orolig när tonåringen verkar helt under isen – och det kan hända alla sorters föräldrar. Vad ska man göra? Och vad beror det på?
Expressens Linda Skugge skrev en ganska annorlunda krönika om det här i förra veckan. Rubriken var Ni är bortskämda pubbeungar. I krönikan skriver Skugge att det visst finns tonåringar som behöver hjälp: de som har problem med missbruk, misshandel, mobbning, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom inom familjen. Alla andra medelklassungar behöver bara skärpa till sig och sluta drömma – ”det är drömmarna som ger er ångest.”, skriver Skugge:
Varför skulle ni må så mycket sämre i dag? Vill ni spola tillbaka tiden? Då dog folk innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, väldigt få fick gå i skolan. (…)
Jag vill inte höra ett ord till om er ”ångest”. Jag har lyssnat i tio år på ungas så kallade ångest och nu kan jag sammanfatta allt jag har hört: ni är bara bortskämda latmaskar med orealistiska drömmar.
Sov åtta timmar per natt, ät bra, gå till skolan och plugga och håll sedan käften.
Eller flytta till Afrika eller ni kan ju bo i Pakistan i tältlägren nu i den iskalla vintern.
Skugge har ett par viktiga poänger. Om man inte sköter om sin kropp så riskerar även själen att ta stryk. Vi gör inte våra barn en tjänst med att falla i småbitar över deras ångest eller genom att elda under deras tvivel på världen. Och slutligen är det viktigt att vi försöker härda dem inför livets realiteter.
Samtidigt skjuter hon kraftigt förbi målet. Tiden mellan barndom och vuxenhet har alltid varit ett uppvaknande i vår kultur – först till ett kompakt mörker, sedan gradvis till en ljusare syn på livet, en långsamt gryende insikt om vad världen faktiskt är och kan vara. Vi hade ångest på sextiotalet också, och vad jag förstår av litteraturen är det ett gammalt fenomen. Troligen fyller tonåringarnas överkänslighet en funktion, fast vi kanske inte har något bra sätt att ta hand om den i vårt samhälle.
Dessutom är hennes råd helt värdelösa, både när det gäller unga som mår dåligt och deras föräldrar. Kommer man hem och hittar en unge på fönsterblecket, eller med skärsår i armarna, då vill man inte säga ”Men för fan ryck upp dig! Du har det ju mycket bättre än barnen i Pakistan.”
Däremot skulle man som förälder i det läget vara hjälpt av någon som sa: ”Det här är normalt och går över, oroa dig inte för mycket”. Då skulle man kanske inte ryckas med lika hårt av barnets ångest, och på så sätt även ge barnet lite perspektiv. Idag råder snarare motsatsen. Som förälder får man höra att alla signaler om självmord, inklusive självskador, ska tas på djupaste allvar. Hur ska man veta vad som stämmer? När ska man dalta, när ska man vara brysk? Det är inte så enkelt att veta.
Skugge skriver att ungarna måste få en realistisk bild av livet. Problemet är kanske att det vi säger och det barnen ser är två helt skilda saker.
Vi säger: Jobba hårt, var glad för det du har och gnäll inte så blir allting bra.
Vi gör: Spelar på lotto, tittar på tv, dricker och klagar på allt och alla.
Min personliga tro är att man inte kan skälla eller trasha människor till att sluta må dåligt. Det gör ont att inse vissa saker och den smärtan ska inte viftas bort eller dämpas med mediciner. Det som behövs är inspiration. Andra som ger en plats att lyfta, som visar att det går att komma igenom mörkret, till och med hitta ljuset.
Drömmen om ett bättre liv behöver inte vara en dröm om att bli känd, miljonär eller någons stora kärlek. Det kan vara drömmar om en bättre värld för alla. De sortens drömmar ska vi absolut inte kväva – utan dem hade vi fortfarande levt i en värld där folk dog innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, och väldigt få fick gå i skolan.
Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar, Skugge
Ja jag tycker att man maste vara dar och stodja dem nar de inser att livet inte alltid ar kul eller enkelt och att livets mening ar upp till dig sjalv att finna. Lyssna och prata om sina egna erfarenheter. Nu bor jag ju i ett annat land men jag har ju slakt och vanner med tonaringar i Sverige och jag ar ratt chockad over hur mycket medicin som skrivs ut till tonaringar for jag tror inte att det ar nyttigt att intutas tron att din personliga lycka och ditt sjalsliga valmaende ligger i en tablett. Det kan dessutom inte vara bra for personer som fortfarande vaxer och utvecklas att proppas full med kemiska substanser…
Otroligt fint och tänkvärt inlägg. En stor del av de problemen vi har idag, tror jag iofs också beror lite grann på psykreformen. Sen tror jag också att vi måste ändra attityden att söka hjälp för att prata om sina problem.
Ett av de stora problemen är dock att det kostar rikligt med pengar att få prata om sina problem. Det är bra mycket billigare att betala för medicin. Antidepressiva har kostat 1000 kr/pack, men nu på senare tid kan man få exakt samma medicin för en hundring.
Jämför det med att gå i terapi, som kostar 5-600 per 45 min. Ska du få subventionerad psykvård, så måste du praktiskt taget vara självmordsbenägen just när du söker hjälp, men förebyggande vård får man inte.
Lyxen att få må bra innerst inne, har precis som tandhälsan blivit en klassfråga. De som har det gått ställt pratar om sina problem, resten drogar sig.
Jag tror att man ska vara tacksam för att ungar och tonåringar i Sverige faktiskt har ett sånt förhållande till vuxna att de faktiskt säger som det är. Även om man kan bli lite full i skratt över att problem är de samma – ingenstans att vara, ingenting att göra och ångest.
Men det kunde ju vara som här i Frankrike också, här har ungarna lärt sig att hålla tyst och bita ihop. Ingen kommer ändå att lyssna på dig och gör någon det så är det oftast för att skälla lite extra på dig. Visst franska barn växer också upp och blir normala människor, så helt eländigt är det väl inte, men får jag välja så tycker jag det är trevligare med barn av alla åldrar som faktiskt talar om vad de tänker och känner.
Tack. Så bra skrivet. Som vanligt.
Det svåraste är verkligen att bara VARA med barnen när de har det jobbigt – inte genast skälla och gnälla, eller försöka fixa alla problem, med piller om inget annat hjälper. Jag är verkligen ingen expert på det själv, vill alltid vara stark, ställa allt tillrätta och komma med lösningar. Men jag lär mig med tiden.
Tack för alla snälla och kloka kommentarer!
Anna, du skriver alltid så bra och tänkvärda saker! Har så lite tid att läsa bara :-( Visst har jag ibland lust att bara be dem sluta gnälla, men jag har lärt mig att det som för vuxna ser ut som en bagatell ofta verkligen är hemskt för tonåringen. Ibland kan man nästan bli full i skratt, men man måste ta dem på allvar, hur larvigt problemet än kan verka. Tröst och stöd och goda idéer brukar räcka långt. Inte dalta, för visst måste de få sina törnar för att kunna växa. En vän till mig har ett sådant fint uttryck. Hon kallar det att man ”änglar” barnen lite grann när man märker att de inte mår riktigt bra. Man gör inte en så stor sak av det, utan ger bara barnet/tonåringen lite extra omsorg, lite extra ömhet, lite extra möjligheter till ett gott skratt.
tjaa! vilken fantastiskt klarsynt och sympatiskt formulerad kommentar till Skugges artikel! Jag lyckades inte hålla mig inom lika rimliga gränser för det sympatiska i min kommentar, som finns med i debatten om pubbeungar på lindaskugge.se.. men det tycks mig som om du och jag menar samma sak, vilket gläder mig! Nå, det skulle glädja mig ännu mer om du skulle orka ta dig tid att läsa och kommentera mitt inlägg! (Jag skrev under användarnamnet cerebral_pares; ett tecken på min upprördhet över flertalet passager i artikeln, i kombination med min ovilja att vara restriktiv gentemot mitt känsloliv i min kritik..)
varmaste hälsningar // Viktor, en ung man, något äldre än din äldsta
Att ”ängla” barnen, vilket bra uttryck! Jättefint både till namn och innebörd.
Viktor, jag har läst ditt inlägg hos Skugge och tycker att du skriver klokt. Du visar på så många fler sidor av saken än den extremt förenklade bild som Skugge ger. Det verkar mer och mer som om hon bara skriver vad som faller henne in för ögonblicket, utan att egentligen behöva vara seriös eller genomtänkt.
Men du verkar vara en klarsynt person (en egenskap som brukar innebära både glädje och smärta), jag hoppas verkligen att hon läser det du har skrivit.
Ni vuxna förstår inte gämt hur vi barn mår men vi vill inte alltid att ni ska lägga er i. jag vet att jag inte vill att någon ska lägga sig i mitt liv eftersom jag vill fatta mitt beslut själv, jo jag vill ta livet av mig och ja jag skär mig på armen men det betyder inte att jag vill ha hjälp, tänk om man vill dö, tänk om man tycker att allt är mörkt, tänk om man vill ta droger, men det betyder inte att alla gör det eller hur.
Hemligt, det du beskriver är sant även för vuxna. Ibland när man mår som sämst vill man inte ha någon hjälp, man vill få bestämma själv över sitt liv och sin död och sin smärta.
På ett sätt – teoretiskt – tycker jag att man ska respektera den viljan, den känslan.
Samtidigt är vi människor, och det betyder att vi inte KAN respektera det. Vi KAN helt enkelt inte strunta i när någon vi bryr oss om mår så där dåligt, vill skära sig, vill dö. Då måste vi försöka trösta, hjälpa, hindra och muntra upp, hur patetiskt och jobbigt det än kan verka för den som är ledsen.
För att:
Det finns en sak som man kommer ihåg när man är glad, och som man nästan alltid slutar att tänka på när man mår dåligt.
Och det är att det alltid kommer lyckliga dagar igen. Livet är mörker och ljus, men när man är i mörkret ser man inte ljuset (och tvärtom).
Därför vill man alltid försöka påminna den som bara ser mörker att det finns ljus runt hörnet, att livet är fullt av överraskningar, att man kan få en chans när man minst anar det.
Jag undrar lite var jag ska passa in LS eget ångestorerande när hon började skriva krönikor. Men hon räknar sig kanske till dem som hade VERKLIGA problem. I mina ögon behövde – och behöver – hon bara skärpa till sig;-) Och när det gäller analys och genomtänkta tankar är hon faktiskt helt värdelös. Även blinda hönor hittar dock ibland ett korn.
Det första och andra och hundrade man som förälder eller annan vuxen i en moloken tonårings närvaro bör göra är ANDAS. Och igen. Och igen. Och igen. Och sen sitta ned och sitta kvar.