annaxtÅhh vad glad jag blev när jag läste DN i morse!
Nina Björk skriver om tidningen Mama men lyser samtidigt allmänt upp ett mörkt hörn i vår kultur: Synen på barnen som ett hinder, som ett problem som ska lösas istället för en tillgång.
Varför är det så? Varför är vi så rädda för att ställa om oss till föräldrar på heltid när vi får barn? Det är klart: den sorgliga mamma som Nina Björk beskriver i början av artikeln, som lever i en känsla av uppoffring och martyrskap, aldrig gör något för sin egen skull och aldrig hävdar sin egen vilja – ingen vill väl bli som hon.
Men att behöva stå tillbaka för någon annans behov behöver inte vara farligt eller skadligt. Det kan till och med vara utvecklande. Det kan göra kvinnor av flickor och män av pojkar.
Allt har sin tid: först är man bebis och barn och får sina behov tillfredsställda av andra. Sedan blir man vuxen och tillfredsställer andras behov, och slutligen går man tillbaka till bebisstadiet och piper för att få som man vill, genast.
Vi är så rädda för beroende: att vara beroende av andra, att andra ska vara beroende av oss. Men vad är det att vara rädd för? Vi strävar efter att göra barnen självständiga så tidigt som möjligt. Vi vill att de ska vara sociala och modiga, inte klängiga och blyga. Själva ska vi vara fria, flexibla och lagom tuffa. Inte sätta tillvaron med barnen före våra egna intressen.
Men jag tror att det är när man håller barnen på en armlängds avstånd som det blir jobbigt att vara förälder. Barn som inte känner självklart existensberättigande måste ägna tid åt att testa hur starka banden är. Jag tror inte att det viktiga är om man är hönsig, cool, auktoritär eller velig som förälder. Jag tror inte att det spelar roll om man reser omkring i världen, tar med barnen till jobbet eller sitter hemma och lägger hemstickade pussel varje dag – det finns många sätt att leva tillsammans med barn och de flesta är nog bra. Det är tillsammans som är nyckelordet.