annaxtDet skulle vara intressant att veta hur mycket av tsunamins verkningar som skulle märkas i Thailand idag om det bara hade varit thailändare som dog. Det vi såg på vår resa var nästan helt koncentrerat runt utlänningarnas död, där thailändare bistår utländska anhöriga och myndigheter med allt de begär och lite till. Det enda vi såg som påminde hur invånarna själva drabbats var stora områden med nybyggda små hus för folk som blivit hemlösa efter flodvågen.
Och den rätt kaxiga t-shirt som bars av några vi träffade.
Självklart sörjer thailändarna sin anhöriga. Det är samma längtan och tomhet för den som blir kvar, för den enskilda individen är förlusten av en närstående lika sorglig överallt. Men buddhisterna verkar se på döden som en naturlig och självklar del av livet – och det är ju precis vad det är. Men vi svenskar verkar snarare se döden som om det vore ett slags fel, någonting hemskt som man ska undvika till varje pris. Vi skyr allt som har med elände, svaghet och död att göra. Vi är som Siddhartas familj, som min dotter säger, och försöker att låtsas som om det inte finns sjukdomar och olycka i våra liv, som om vi själva aldrig kan bli drabbade. Som om lyckan är en rättighet, som om vi inte borde vara tacksamma för varje dag vi får tillsammans.
Blir någon sjuk lägger vi ner enorma resurser på att bota den, men helst lite avsides där ingen behöver bli störd av sjukdomen. Om folk absolut måste dö bör det också helst ske på en institution, där det inte märks så mycket.
Den här skräcken för död gör oss illa rustade att möta verkligheten när döden faktiskt händer. Vi blir skygga och illa till mods när vi träffar någon som drabbats av en närståendes död, vet inte hur vi ska trösta, känner oss dumma för att vi inte har orden som gör allt bra igen. Många vuxna svenskar – kanske de flesta? – har aldrig sett en död människa i verkligheten. När vi ser någon vanställd eller funktionshindrad vänder vi bort blicken, av rädsla för att stirra?
Vad gör den här hopplösa kampen mot svaghet och död med oss människor?
Vilken fin betraktelse du skrivit. Har tänkt en del på samma frågeställningar. Känner stor respekt för den sorg som de turister som drabbades av tsunamin genomlever men känner olust inför att mediefokus i princip är helt riktat på turisterna.
Just detta att döden är någon sorts ”fel” som vi ska bemästra och undvika medför ju att vi blir rädda för livet till slut.
Ja, det blir svårt att leva om man bara ska tänka på att inte dö. Jag är ingen modig typ själv, men vill inte att tankar på döden ska få regera mitt liv.