annaxtAgatha Christie (1939)
Egentligen är jag ingen stor Christie-fan alls, och av alla hennes figurer gillar jag fröken Marple bäst, och hon är inte ens med i den här historien. Men den har en kuslighet som man sugs in i. (Det är det enda Christie-boken, så vitt jag vet, som inte har någon detektiv i huvudrollen.)
Tio personer kommer resande till en ö utanför England. Alla har fått ett brev eller liknande om varför de ska komma dit, men det står snart klart att de blivit ditlurade – och att de inte kan komma därifrån. En inspelad röst anklagar samtliga tio för mord.
Redan den första dagen blir en av dem mördad, och sedan en till, och en till … Morden har en tydlig likhet med dödssätten i den amerikanska folksången ”Ten little Indians”. (Det är en vanlig missuppfattning att titeln kommer från ett engelskt barnkammarrim, men jag har iallafall inte hittat något sånt.)
Sången går så här:
Ten little Indians going out to dine; One choked his little self and then there were nine.
Nine little Indians sat up very late; One overslept herself and then there were eight.
Eight little Indians traveling in Devon; One said he’d stay and then there were seven.
Seven little Indians chopping up sticks; One chopped himself into halves and then there were six.
Six little Indians playing with a hive; A bumblebee stung one and then there were five.
Five little Indians going in for law; One got in Chancery and then there were four.
Four little Indians going out to sea; A red herring swallowed one and then there were three.
Three little Indians walking in the zoo; A big bear hugged one and then there were two.
Two little Indians playing with a gun; One shot the other and then there was one.
One little Indian left all alone; She went and hanged herself and then there were none.
