Kaos är granne med Julia

(ring ring!)
– Mamma?
– Ja älskling.
– Får jag spela Hamlet för dig när du kommer hem?
– Va, ja det får du väl …
– Bra! Jag har liksom byggt upp en scen i vardagsrummet, det blir jättebra!
– Men … jaha … Har du använt …
– Okej mamma! Vi ses sen! Jag måste träna mera nu!

Min dotter är ett kreativt geni. Hennes syskon är också mycket påhittiga, men Julia har en speciell talang. Hon kan skapa kaos hur lätt som helst. Hon är fenomenal på att dra fram maximalt många saker på minimalt kort tid. Hon är också utomordentligt dålig på att städa efter sig.

Resultatet av hennes skaparkraft är ofta roliga och intressanta. Idag fick jag se en kort men energisk version av Hamlet, med Julia i rollen som den unge prinsen och diverse gosedjur i övriga roller (Ofelia spelades av papegojan Klara).
Hennes äldre bror hade varnat mig med ett telefonsamtal på hemvägen. Han är vis av erfarenhet. ”Vardagsrummet är liksom … vad ska jag säga … helt förändrat”, meddelade han, så jag förstod att jag skulle andas djupt tre gånger från magen innan jag gick in i huset.
Ändå höll jag på att vända i dörren när jag såg det helt förändrade vardagsrummet. Alla husets stolar stod där, plus alla handdukar, några täcken, många gosedjur, diverse konstruktioner tillverkade av papperskorgar, wettextrasor, plasttallrikar, trattar, hårsnoddar och sockerströare, ett paraply och ett staffli. Bland mycket annat.

Jag andades djupt många gånger, och gick ut igen. Efter att ha tagit in matkassarna från bilen och när familjen ätit middag fick vi slå oss ner i soffan för att se pjäsen. Den var mycket rolig, utom en scen i mitten när alla bara åt och drack ganska länge. Scenen med döskallen (ett skidglasögonfodral med tejpbitar) var med och någonstans i sitt nioåriga liv har Julia snappat upp och memorerat vitala bitar av både Hamlet och Romeo och Julia som hon sedan klippt ihop till en gripande monolog. På slutet kastade sig både Hamlet och Ofelia på kniven varsin gång och blödde mängder av röd tejp. De dog i soffan, vansinniga av kärlek.

Så här är det ofta med denna min yngsta dotter, och så har det varit sen hennes späda år. Uppfinningsrik har vi kallat henne sen hon vid ett års ålder drog fram en pall och ställde på en stol för att nå upp till det intressanta skåpet med ficklampor och tomtebloss. Förmårrade busunge har hon fått heta sen hon först kom på att man kunde göra hyss (hon hittade en hel bok om bus som syskonen läste högt ur) vid cirka tre års ålder. Ibland får hon andra, värre namn, som när inspirationen har kommit över henne och hon har tillverkat en fantastisk kulbana genom huset med hjälp av tusen tomma hushållspappersrullar, nubb och oändliga snörsystem.

Orättvist, inte sant? Jag borde vara stolt över min finurliga tjej, som ritar, klipper, uppfinner, konstruerar och ger föreställningar som glittrar och lyser upp. Istället för att bli sur och vresig och bara se biverkningarna, restprodukterna. Pappersremsorna i drivor på golvet. Klisterfläckarna, smulorna, klädhögarna, röran. Och muttra eller ryta: Plocka genast! Upp! Allting här! Jag blir galen!

Jag blir förstås både och. Jag ÄR jättestolt över henne. Vilken förälder skulle inte vara stolt över en unge som törs bjuda in hela grannskapet till en enmanscirkusshow på gatan? Eller som skriver filmmanus och låttexter och delar ut egenhändigt ritade snällhetsdiplom?
Och det är klart att jag är imponerad när hon har gjort om hela sitt rum till en playa, ett spökhus eller ett tivoli. Att hon hittar på själv istället för att bara sitta och glo på tv eller spela på datorn. Jag älskar hennes fina teckningar, mystiska kakrecept och födelsedagsverser.

Men jag orkar inte med all oreda! Det var en annan sak när jag var hemma med barnen – inte så att jag aldrig blev arg när de stökade till men vi hade ett helt annat tempo då och jag var närvarande, visste vad som skulle hända och kunde styra deras lekar till fungerande tid och plats. Jag var med, helt enkelt.
Nu är det två parallella universum som krockar varje gång jag kommer hem från jobbet.

Jag vet att jag inte är ensam om det här problemet, om att känna mig som ett kvävande monster som bara ser skräpet och inte skaparglädjen, som alltid rynkar ögonbrynen och tjatar, som säger nej till nio av tio påhittiga förslag (det är inte alltid så illa, men vissa usla stunder känns det så).
De mest energiska och kreativa barnen är ofta de som hatar mest att städa. De hoppar från strålande idé till strålande idé och har inte tid eller lust att se tillbaka på infernot de lämnat bakom sig.

Det handlar inte om att jag är rädd att kväva en Edison eller Curie i hennes linda. Hennes påhittighet behöver inte leda henne in på något märkvärdigt spår. Många av de stora uppfinnarna har varit stillsamma små tänkare som barn, som aldrig skulle drömma om att hänga upp lianer i trappräcket.
Jag blir bara så trött på både mig själv när jag är en glädjedödare, och på min kära dotter när hon drar fram som en levande pysselverkstad.

Men hon verkar som tur är inte störas så förfärligt av mina morr. Oförtröttligt uppfinner hon nya sätt att oordna tillvaron, och evigt lovar hon att den här gången ska hon verkligen städa upp efter sig, helt säkert.

Av någon anledning tror jag att det blir jag som får vänja mig. Och plocka upp resterna.