Duktiga patienter krånglar inte

Den osynliga konflikten mellan läkare och patient

Våren 2016 blev jag diagnosticerad med allvarlig cancer, och påbörjade en resa genom svensk sjukvård. Följande är ett utdrag ur en kommande bok om den resan.

“I varje möte mellan läkare och patient finns en konflikt. Samma sak när du träffar en barnmorska, en psykiatriker, en tandläkare, en sjuksköterska — så fort du pratar med en person inom sjukvården som har något inflytande alls på din diagnos och behandling så finns den där, fast sällan uttalad.

Den handlar om vem som bestämmer över dig och din kropp, din hälsa. Vem som vet bäst hur du mår, och vad du behöver, i stunden och på lång sikt. Vem som ska välja vad du ska göra.

Det kan verka självklart att det är läkaren, barnmorskan etc som vet bäst. Hen har ju utbildat sig i flera år och kanske jobbat ännu längre.

Men trots detta vill patienterna ändå inte alltid följa deras råd. Enligt WHO är det i den industrialiserade världen idag endast hälften av patienterna med kroniska sjukdomar som följer läkarens uppmaning, ännu färre i utvecklingsländerna, och det är ett hot mot både världshälsan och världens ekonomi.

Varför är det så? Varför låter vi inte bara läkaren bestämma?

Kanske uppstod det här problemet redan för 10 000 år sedan, efter den neolitiska revolutionen, då människorna som varit jägare/samlare och levt i små rörliga flockar blev bofasta och slog sig ner för att odla marken i större byar. Innan dess, i 190 000 år, hade flockens medlemmar delat den medicinska kunskapen och visste lika mycket om farligheter, symptom och botande örter och metoder. Det var livsviktigt för var och en att ha kännedom om den egna kroppen, och om vad i naturen som skadar och vad som helar.

Men när flocken blev en by, och slavar under jordbruket, måste den utse en person att ha ansvaret för kunskaperna om naturens metoder att hela och skada. Helaren kunde använda all sin tid till att utveckla sin kunskap, och att bredda den genom att lyssna till alla andra som blev sjuka och skadade. Ju mer klyftan ökade mellan deras kunskap, desto mer upplevdes det kanske att helaren hade makt över andras hälsa. Och eftersom hälsa (förmodligen helt riktigt) sågs som en spirituell aspekt, hade den med makt över hälsan också tumme med det gudomliga.

Så det är inte så konstigt att läkare alltid haft en hög status, och till och med varit präster, eller åtminstone jämförts med prästerskapet.

Kanske skapades samtidigt ett avstånd mellan helare och sjuk. I vilket fall har läkarna diskuterat problemet med “patientens följsamhet” under hela medicinens nerskrivna historia — redan Hippokrates och de andra gamla grekerna diskuterade vikten av att få patientens förtroende.

Följsamhetsforskningen beskriver tre olika typer eller nivåer av följsamhet och samarbete mellan läkare och patient där compliance oftast betyder att patienten följer läkarens order, adherence att patienten följer läkarens råd och concordance att patienten och läkaren kommer överens om vad som ska göras.

Men de här begreppen är från nutid. Ända sedan början av medicinens nedskrivna historia har det mest diskuterats olika metoder att få patienten att lämna över ansvaret till läkaren. Även i modern tid har det setts som självklart och bra att informera patienten så lite som möjligt. 1849 föreslog den amerikanske läkaren Worthington Hooker i sin bok “Physician and Patient” att läkarna borde sluta ljuga för patienterna. Hans kollegor och samtid fnös åt honom.

Idag anser nog de flesta läkare att det inte går att ljuga sig till patientens förtroende. Men tanken, omedveten eller ej, som dröjer sig kvar i västerländsk sjukvård, är ändå att det är läkaren som ska fatta besluten. Patienterna ska höra, och lyda.

Den goda och medgörliga patienten

För drygt tio år sedan reflekterade studerande vid Göteborgs universitets sjukgymnastutbildning vad som krävs för att vara en “god patient”. Bland de 21 punkterna på studenternas lista fanns till exempel:

  • Är glad och engagerad.
  • Behöver hjälp.
  • Är tålmodig.
  • Rättar sig efter personalens schema.
  • Accepterar att bli värderad och bedömd.
  • Förstår sitt eget bästa, så som sjukvårdspersonalen definierar det.

I en annan forskning av Haidet & Stein (2006), om “den dolda agendan” i läkarutbildningen (alltså hur läkarna beter sig, vad de säger och förmedlar, vilket i hög grad uppfattas av studenterna och tas som intäkt för hur en läkare ska vara) beskrivs några “uppfattade” lärdomar:

  • Läkare gör inte misstag.
  • Läkare medger aldrig sina kunskapsluckor.
  • Det finns alltid en rätt lösning på alla problem.
  • Det är okej att vara oförskämd, om det du gör är viktigt.
  • Att kunna kommunicera är bra, men inte så viktigt.

Slutsatserna som studenterna drog i studien var bland annat dessa:

Läkare måste vara perfekta. Osäkerhet och komplexitet ska undvikas. Resultatet är viktigare än processen. Hierarkier är nödvändiga.

(källa: Marcus Österberg / Västra Götalandsregionens utvecklingsblogg: Att lära snarare än att uppnå följsamhet – Utveckling i VGR)

Den osynliga konflikten i rummet där patient och läkare möts blir allt tydligare.

I ena stolen: En läkare som vet bäst, som ska veta bäst.

I den andra: En patient som enligt vårdetiken ska behandlas som en jämbördig. Men som också ska vara en god patient: glad, tålmodig och förstår sitt eget bästa, vilket är vad läkaren bestämmer. Som inte krånglar.

Ofta är vi som patienter helt med på den här ordningen. Vi vill vara en god patient. Vi vill att läkaren ska veta bäst, ställa en exakt och korrekt diagnos och veta exakt rätt behandling. Vara en suverän expert, lite mer än en vanlig människa. Vi vill inte veta att doktorn ligger i skilsmässa, har ångest för att inte få vara med sina barn och har sovit dåligt i flera veckor.

Kunskap om patienten

Vi vill också helst träffa samma doktor nästa gång, och nästa. Det kan ju verka lite töntigt, och orimligt krävande, men det spelar verkligen en viktig roll. För en stor del av den kunskap som behövs för att vi ska bli friska finns i hela bilden av oss. Inte bara i den lilla glimt av oss som en okänd person får, i ett samtal som varar kanske tio minuter.

Min morfar var stadsläkare i Motala, i mer än 60 år. Han hade praktiken i samma hus han bodde i, och när jag var liten fick jag sitta i soffan längst bak i mottagningsrummet ibland, om jag var tyst som en mus. Han kände alla sina patienter utan och innan. Ofta hade han varit med när de föddes, eftersom han också var förlossningsläkare på Motala BB, som han var med och grundade. Han kände deras familjer och släktingar, han visste vilka sjukdomar de haft, vilka olyckor de varit med om, hur de levde, allt.

Motala Tidning, 5 februari 1972

Kanske det inte är så svårt att vara en god patient — och en god doktor — för några som känner varandra så väl. För en stor del av läkandet kan bara ske när den sjuka känner sig trygg. Det är inget flum, det är så kroppen funkar. Är den i stress så kan den inte läka lika bra.

Och vi blir trygga av att bli sedda, och respekterade. Av en läkare som är lugn, som har alla grundfakta, som pratar om just dig, och inte om andra “fall” i litteraturen. Som lyssnar på dig, och din kunskap om dig.

Idag är chansen att träffa en doktor som känner en så väl, och som har tid att lyssna, nästan obefintlig för den som inte har råd med privat sjukvård. Du delar din husläkare med i genomsnitt 4000 andra patienter, och ni träffas i kanske tio minuter, i bästa fall en halvtimme.

I undersökningar där man jämfört Sverige med nio andra västländer hamnar vi ständigt på jumboplats. På frågan om hur ofta din husläkare känner till viktig information om din medicinska sjukdomshistoria hamnar Sverige på sista plats med 57 procent medan motsvarande siffra för Nederländerna är 90 procent.

 

Din kunskap är viktig

Tanken att det är läkaren, inte patienten, som vet vad som felas är grundmurad hos de flesta idag.

Men läkaren har en sorts kunskap. Du som patient har en annan, om dig själv. Du kanske inte tror det. Det kanske inte känns så. Men ju mer du blir lyssnad på, ju fler saker kommer du att komma på. Och det är i detaljerna som mönstret framträder. En bra läkare hör inte bara vad du berättar, utan förstår också vad det är som bara du vet, som du behöver berätta.

Dessutom vet en bra läkare att det är värdefullt att lyssna även om du inte har en aning om vad som är problemet. Just för att det får dig att bli tryggare, och därmed mer intresserad av att samarbeta, både med läkaren och med din egen kropp.

För även om läkare är fantastiskt kunniga och duktiga och utbildade och erfarna så är det bara i samarbetet med patienten som verkligt läkande kan ske på lång sikt (om man ska hårdra det lite är det ju bara patienten som verkligen kan se till att läkandet sker).

Förra året, 2017, kom ordet “spetspatient” med på nyordslistan. En spetspatient är någon som vet så mycket om sin sjukdom att hen kan lära sjukvården något. Men då är hen inte bara en behövande, följsam patient längre, och för vissa läkare kan det upplevas som ett problem.

När jag behöver hjälp för någon annan åkomma eller skada är det sällan som vårdpersonalen jag träffar på kan särskilt mycket om parkinson och det gör väl egentligen inte så mycket, jag kan nog oftast tillräckligt för oss båda. Problemet är att jag väldigt ofta känner mig tvungen att vara ”läkarcentrerad” i dessa möten med vården. Jag har nämligen märkt att läkare och annan vårdpersonal brukar känna sig hotade om de märker hur mycket jag kan. När jag är läkarcentrerad är jag väldigt försiktig, och visar inte hur mycket jag vet. Jag förminskar min kunskap och låter vårdpersonalen styra helt. På så sätt brukar de inte känna samma behov av att sätta mig på plats. Däremot tappas en massa lärande bort, både för mig och vårdpersonalen, när vi inte kan mötas som jämlikar.

Sara Riggare, spetspatient, skriver på KS-bloggen

 

Expertis och omvårdnad

Jag tror att det här handlar om flera saker.

En är den mänskliga, psykologiskt förklarliga reaktionen på att få sin auktoritet ifrågasatt. Ingen gillar det, för att det i grund och botten utmanar ens värde som människa. Detta gäller i ännu högre grad de vars jobb är en stor del av deras identitet, för att de har studerat länge och/eller jobbat länge inom sitt yrke. Allt som kan tolkas som kritik (fast det kanske inte är det) ger en ryggmärgsreflex att försvara det man just sagt, eller på annat vis demonstrera sin pondus.

En annan är att västerländsk medicin är starkt fokuserad på kunskap och expertis. Vi har resurserna och tekniken att vara spjutspetsar inom medicin. När jag blev diagnosticerad med cancer sa många till mig att det ändå var tur att vi bor i Sverige, eftersom den svenska cancersjukvården är den bästa i världen. Men det jag upptäckte är att det saknas några viktiga pusselbitar, varav de viktigaste är kommunikation och tid för omvårdnad.

När jag skriver det här är det lite mer än två år sen jag fick beskedet om cancer. Sen dess har jag upplevt många olika sidor av sjukvården, både den som är bäst i världen och den som är kaotisk och stressande.

Den kaotiska och stressande delen handlar ofta om kommunikation. Det finns få saker som är så jobbiga, både för den som är sjuk och för de anhöriga, som när olika läkare säger olika saker, ibland rent motsatta. Tyvärr händer det ändå. Det händer också att man får otydlig eller fel information, får informationen för sent eller inte alls. Det händer att man blir utskälld eller bara känner sig dum för att man inte fattar vad personalen säger. Det händer (ganska ofta) att man känner sig stressad, ofta för att personalen är stressad. Att man har dåligt samvete för att man tar upp personalens tid.

Självklart är det här inte personalens fel. Alla som jobbar i världens bästa cancersjukvård önskar nog inget hellre än att ha tid för bra kommunikation och bra omvårdnad. Men det är svårt i det system som råder nu. Jag drömmer om en framtid där den “vanliga” sjukvården integreras med den “alternativa” vården för att ge patienterna den bästa beprövade tekniken, expertisen, omvårdnaden och kommunikationen.

Det är tack vare de duktiga kirurgerna, läkarna och och alla andra på operationsavdelningen på KS, och den högteknologiska operationen med alla robotarmarna som jag blev av med cancern. Det är jag såklart enormt tacksam för!

Men mitt bästa minne av de här åren var när jag fick vara i tre veckor på Vidarkliniken, tack vare Stockholms läns landsting som hade avtal med dem, gällande rehabilitering efter cancer. Där blev kontrasten mot den “vanliga” sjukvården så påtaglig. Inte bara för att kommunikationen var tydlig, men framförallt när det gällde omvårdnad. Det fanns ingen stress, ingen tidsbrist. Vad jag än kände eller oroade mig för så fanns det tid att ta hand om det. Jag behövde aldrig argumentera, tjata, känna mig jobbig eller dum, jag blev aldrig det minsta ifrågasatt. Vi fick massage varje kväll, blev inbäddade i trygghet, vilsamhet, värme och ull varje dag. Respekten och människokärleken var påtaglig — och läkande.”

LÄS MER

Vinnova beviljar medel till nytt kompetenscentrum | Dagens Patient

DEBATT: “Världens bästa vård av cancer” är en myt | Aftonbladet

Ge svenska patienter tillgång till individanpassad cancerbehandling | SvD

Svårt att få hjälp efter stroken | SvD

”Vård av personer med långvarig sjukdom måste förbättras” | Dagens Medicin

”Bör även farliga politiker i sjukvården stoppas?” |  SvD

Vården ur befolkningens perspektiv 2016 | Vårdanalys

”Omvårdnad är en fråga om liv och död” | Dagens Medicin

Cancer och rädslan för svaghet

Går på behandling för efterverkningar av cancern och tänker följaktligen mycket på cancer just nu.

Vilken resa det har varit. Är.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva om men måste sortera, annars skulle det sluta med nån slags Ulysses om cancer, en stream of canceriousness på 700 sidor. Haha ingen skulle vilja läsa den!

Men det jag tänkte idag, när jag låg på en brits i ett par rymdbyxor som masserade mina ben med tryckluft, var hur taffliga vi är med sjukdom och svaghet i vår kultur.

När jag blev sjuk förrförra året –

när vi hade följt med sköterskan in på hennes rum, efter att ha fått prata med en läkare som förklarade var tumören satt (ganska illa) och hur allvarliga cellförändringarna var (väldigt illa),

när sköterskan frågade om jag hade pratat med barnen, och det plötsligt bara brast, gråten kom som en storm fast jag trodde att jag skulle vara så himla samlad,

– då var jag rädd för att dö. För att inte få vara med längre. För att inte få vara med mina barn och barnbarn. Inget konstigt med det, såklart, de flesta blir nog rädda för att dö när de får veta att de har cancer.

Fast sen gick jag ju inte och tänkte på det hela tiden.  Så rädd eller ledsen som jag var där hos sköterskan har jag inte varit sen dess. Jag har varit orolig, och mått fruktansvärt dåligt, särskilt under cellgiftsbehandlingen. Men jag har också varit överraskande lycklig och nöjd, tillfreds. Människor som känner döden flåsa sig i nacken uppskattar livet mer än vanligt sägs det, men jag trodde inte att det skulle gälla mig för jag gillar redan livet så mycket. Har alltid varit den lättpåverkade typen som vill pussa träd och sjunga för fåglar. Men det drabbade faktiskt mig också! Vissa dagar kändes det som om koltrasten och den blå himlen och det knubbiga lilla barnbarnet skulle få mitt hjärta att sprängas av kärlek, som att döden var helt obetydlig. En ganska udda känsla när man har fått veta samma dag att cellgiftsbehandlingen måste skjutas upp för att kroppen är i för risigt skick för att orka med dagens dos.

Men: det finns en annan rädsla också, som jag kom underfund med efter ett tag. Rädslan att hamna utanför. Det var inget jag hade tänkt på, snarare nåt som blev alltmer uppenbart med tiden. För att ha cancer, att vara allvarligt sjuk, är att sättas åt sidan. Man slutar liksom att vara någon som räknas med.

Vår kultur handlar så mycket om prestation och styrka. Om att vara duktig, leverera, pressa sig. Vi beundrar idrottare som tar guld veckan efter att de fött barn, företagare som jobbar dygnet runt och blir börsraketer, artister som genomför showen fast de knappt kan stå på benen av sin sjukdom. Men det gäller i vardagen också: vi lär oss tidigt att bita ihop, inte känna efter, sluta gnäll nu, skynda dig! Som vuxna är vi helt införstådda med att det är plikten framförallt. Har du feber? Ta två alvedon och gå till jobbet. Har du ont? Ta smärtstillande och träna ändå. Är du ledsen? Ta ett glas sprit och var glad.

Huvudsaken är att du inte känner efter vad du behöver, vad du verkligen behöver. Dels för att ingen kommer att ge det till dig ändå, lång näsa!, och dels för att inte verka svag. Ingen gillar en svag. Svaga människor behöver sluta känna efter, träna mer, äta mindre, ta sig samman, rycka upp sig, sluta pjåska. Hur skulle det se ut om alla stannade hemma från jobbet för att de var lite sjuka? Vad tror du kompisarna säger om du bara börjar gråta hela tiden? Duktiga människor däremot, de är bra.  Såna som aldrig krånglar eller klagar, som bara gör det de ska.

Det kanske har att göra med våra primitiva hjärnor, vår nedärvda skräck att bli utstötta ur flocken och den enda chansen till överlevnad. Den som bröt benet eller blev svag på något annat sätt blev en belastning.

Eller med rovkapitalismen vi lever med idag, vår helt rimliga skräck att bli av med jobbet som sannolikt är vår enda chans till överlevnad. Den som bryter ihop eller blir svag på något annat sätt riskerar att bli en belastning.

Och ingen, ingen, vill vara en belastning! Ingen vill bli inkallad till chefen, föraktad av kollegorna, mobbad av klassen. Ingen vill bli utförsäkrad, utfattig, utfryst. Bättre att bita ihop, ta på sig lite fler uppdrag, le!, ta tre alvedon. Inte känna efter. Inte ta hand om sina behov. Framförallt inte visa svaghet.

Men när man får cancer. Då är man  ju svag. Det går liksom inte att komma ifrån! Man är svag, man kanske till och med kommer att dö. Man kanske kommer att se sjuk och konstig ut. Tappa håret. Förlora kroppsdelar. Svälla upp, eller bli utmärglad. Kräkas och vara allmänt … sorglig. Och alla tycker synd om en. Det är inte alltid så skönt. Alla reagerar olika, men jag kände ett väldigt motstånd i början mot att bli behandlad som en stackare som alla skulle samlas kring och beklaga och hålla i handen och lägga huvudet på sned åt, och sen vara ensam kvar när alla friskisar hade gått hem till sina friska liv igen.

För långsamt men säkert blir man uträknad. Ingen att räkna med. Ingen som kan bidra med jobb, med utekvällar, med duktighet, med prestationer. Jag menar inte att man blir föraktad! Det är idel snällhet och omtanke som gör att man blir alltmer marginell, allt mindre efterfrågad. Men det gör inte mindre ont för det.

Nu pratar jag inte bara för egen räkning. Egentligen ganska lite för egen räkning, för jag hann inte vara så sjuk så länge, och jag var inte särskilt högpresterande innan heller, och hade en massa envisa vänner. Men jag har pratat med och läst hundratals människor i cancersvängen, och nästan alla har känt av det mer eller mindre. Många har känt att de blev en slags paria. Som om de smittade. Att rädslan för cancer gjorde att folk bara försvann runt omkring dem, gick upp i rök.

Och jag tänker att det inte skulle behöva vara så. Tänk om vi inte levde våra liv med prestation och styrka som högsta livsmål! Tänk om svaga människor också ansågs vara värda. Lika värda.

Tänk om svaghet och sjukdom ansåg vara tillstånd, inte egenskaper. Nånting som drabbar alla ibland, som kan vara relevant på olika sätt. Inte något som ska undvikas till varje pris, som bara är skamligt eller skrämmande. Tänk om vi kunde se att svaghet och sjukdom kan ge erfarenheter. Till och med vara berikande. Tänk om vi hade som livsmål att bli så kloka och goda som möjligt, istället för att ha mest status och mest pengar.

Om vi mätte framgång i hur många som gillar oss för den vi är och hur lugna vi känner oss i själen, istället för hur många medaljer, diplom, troféer eller sedlar vi har. Va? Hur skulle det se ut? Skulle vi vara lika rädda för cancer då? Om vi visste att vi fortfarande var med i sammanhanget, fast vi var sjuka? Jag tror inte det.

Det tänkte jag på, medan rymdbyxorna kramades och pyste.

(Tänkte också på ”FUCK CANCER” och vad vi egentligen vill med det, och hur förbjudet det är att kritisera cancersjukvården, och hur man ska hantera rädslan att cancern ska komma tillbaka. Men det är helt andra texter.)

 

Försäkringskassan som gör folk sjuka

När jag blev jättesjuk förrförra sommaren trodde alla att det var utmattning (det var det, men också ett första tecken på cancer). Jag kunde inte gå, knappt stå upp, hade dålig syresättning, kraftlöshet, hjärtklappning, yrsel, andningsbesvär, huvudvärk, feberkänsla och kallsvettningar. Min husläkare sjukskrev mig på heltid i en månad men när jag träffade min företagsläkare tyckte hon inte att det räckte utan sjukskrev mig i sammanlagt två månader.

När en och en halv månad hade gått meddelade Försäkringskassan att de inte tänkte godkänna sjukskrivningen och alltså inte betala ut någon sjukpenning. Det var bara att gå direkt tillbaka till jobbet, fast jag var sjuk. Då hade jag redan varit hemma i 45 dagar, eftersom två av varandra oberoende läkare hade sagt åt mig att vara det. En lång tid att vara utan både lön och sjukpenning.

Jag överklagade till Försäkringskassan men det hjälpte inte. ”Tror ni att båda de här läkarna ljuger”, frågade jag handläggaren. ”Vi tror inte att de ljuger, eller att du ljuger” svarade hon. ”Men intygen är inte skrivna på rätt sätt.”

Jag kunde inte förstå vad hon menade, men min husläkare bekräftade att det är ett stort problem. Hon önskade att det skulle sitta en handläggare från Försäkringskassan med varje gång hon skulle skriva ett läkarintyg, för hon hade ingen aning om vad hon gjorde för fel.

Läkaren i den här artikeln i tidningen Sjukhusläkaren delar min husläkares frustration. ”Många, inklusive jag själv, upplever sig extremt ifrågasatta. Vi som läkare vill ju se oss som en samarbetspartner till Försäkringskassan. Så som det är nu har det i stället blivit väldigt mycket konflikter mellan enskilda doktorer och Försäkringskassans handläggare” säger hon.

”I samband med de här nya direktiven från regeringen om att sjuktalen ska ner upplever jag att man har har missat i utbildningen av handläggarna. De klarar inte själva av att se vad syftet med sjukskrivningen är utan vill att vi som läkare ska leverera statusfynd och beskriva i detalj så till den milda grad att det blir ett hinder i arbetet och ett arbetsmiljöproblem för oss.”

”… visst finns det mycket som behöver göras för att minska sjuktalen och för att få ett långsiktigt hållbart sjukförsäkringssystem. Men så som det ser ut i dag är kommunikationen mellan läkare och Försäkringskassan ett jättejätteproblem.”

I en annan av artiklarna berättar en läkare om hur hon till slut blev långtidssjuk av att försöka hantera Försäkringskassans kompletteringskrav.

Det är en mycket läsvärd och hemsk artikelserie. Även kommentarerna är väldigt talande.

Läs gärna också läkaren Roya Haikimnias reportage från en kurs i försäkringsmedicin, som visade sig vara en kurs i Arbetslinjen.

Och Toivo Jokkala i Arbetaren, om den verkliga orsaken till de urspårade sjukskrivningarna.

För några år sen kom en fantastisk intressant (och skrämmande) rapport inifrån Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder, skriven av sociologen Roland Paulsen. Jag hoppas att han skriver en rapport om Försäkringskassan, och att alla får klart för sig hur det totala vansinnet som råder där drabbar sjuka människor så att de blir ännu sjukare.

 

Spara

Tre veckor på Vidar

Efter min långa cancerbehandling på SÖS och KS blev jag remitterad till rehab på Vidarkliniken. Det vill säga, Stockholms landsting har fem olika rehabkliniker att välja på – jag valde Vidar, eftersom jag hört så mycket bra om den från vänner som varit inlagda där. Det är ett antroposofiskt drivet sjukhus.

vidar-2016-11-09-14-17-02

Allting på Vidarkliniken är varmt, välkomnande, ulligt, mjukt och vilsamt. Det är kanske det mest människovänliga ställe jag varit på i hela mitt liv. Här är mitt rum.

vidar-2016-11-26-11-53-21

Även sjukhuskorridorerna på Vidar skiljer sig ganska mycket från de på SÖS och KS.

vidar-2016-11-09-11-21-05

Vilan är viktig på Vidarkliniken. Jag visste inte hur mycket jag behövde vila förrän jag kom dit! Första veckan var jag så orimligt trött – så var det för alla andra jag pratade med där. Första veckan var man trött, hungrig och omtumlad. Andra veckan började man känna lugnet. Fortfarande sen jag kom hem är jag innesluten i en bubbla av lugn, som om stress inte kan komma åt mig.

vidar-2016-11-27-09-30-18

Erik Asmussen hette den danska arkitekten som ritat både Kulturhuset i Ytterjärna, på bilden, och Vidarkliniken. Arkitekturen är enligt antroposoferna tänkt att bidra till tillfrisknande.

vidar-2016-11-09-15-11-42

Fönstret i Kulturhuset får färg av olika metaller och är diamantslipade.

vidar-2016-11-16-17-53-28

Matsalen där vi åt frukost, lunch och kvällsmat varje dag

vidar-2016-11-09-15-32-41

Veckans meny visas på en skärm. Maten är vegetarisk för det mesta, och god! Lustigt nog vande jag mig direkt vid att äta kvällsmat redan klockan fem, utan att bli hungrig på kvällen. Och att äta gröt till frukost varje dag, och till kvällsmat ibland :)

vidar-2016-11-09-15-32-47

Första dagen satt jag ensam vid ett av de tysta borden, för att ge mig själv en chans att landa lite istället för att börja babbla med en gång.

vidar-2016-11-09-15-32-56

De flesta som kommer till Vidarkliniken är lite sköra och tilltufsade. För en del tar det sig uttryck i gränslöshet, andra blir väldigt tillbakadragna. Den här tumregeln är bra för att utjämna olikheterna och bidra till lugnare stämning vid måltiderna.

vidar-2016-11-09-17-14-56

Frukost med utsikt

vidar-2016-11-25-08-01-04

Omgivningarna i Ytterjärna är fantastiska, alla årstider. Det finns många fina promenader. När jag kom var allting täckt av snö, sen regnade det och blev barmark igen.

vidar-2016-11-10-08-57-34

vidar-2016-11-09-14-27-18

vidar-2016-11-09-15-14-53

vidar-2016-11-09-15-15-00

vidar-2016-11-09-15-16-38

vidar-2016-11-09-15-28-46

Vidarkliniken har sitt eget vattenreningssystem med vattentrappor och dammar. Mycket meditativt, men som system betraktat skrotfärdigt. Trappstegen är hjärtformade för att vattnet ska gå i åttor och därmed få in maximalt med syre för reningens skull.

vidar-2016-11-10-13-28-32

vidar-2016-11-13-14-30-57

På Mikaelsafton kom barn från Örjanskolan med lyktor i händerna och sjöng för oss på innergården.

vidar-2016-11-10-16-33-41

Mitt fönster med lampan

vidar-2016-11-11-14-35-55

Bakom sjukhuset finns en äppellund som blev min favoritplats. Lika vacker i alla väder. Det luktade äpple på långt håll och på många träd hängde goda vinteräpplen. Rött järn är fantastiskt gott!

vidar-2016-11-11-14-48-20

vidar-2016-11-16-10-00-00

vidar-2016-11-16-10-03-50

ROTE ESIERAPFEL

vidar-2016-11-24-11-18-06

Lite längre neråt vägen finns Nibble handelsträdgård, trädgårdsparken med projektet Dina 200 kvadratmeter, vattentrapporna, växthus och odlingar.

vidar-2016-11-22-15-28-56

vidar-2016-11-12-11-31-10

vidar-2016-11-12-11-32-06

vidar-2016-11-12-11-32-59

vidar-2016-11-12-11-33-09

vidar-2016-11-12-11-51-39

Här börjar havet. En koloni av sothönor fanns här varje dag.

vidar-2016-11-13-14-40-32

vidar-2016-11-15-10-25-02

vidar-2016-11-15-10-25-43

Frostiga dagar

vidar-2016-11-16-08-05-33

vidar-2016-11-16-10-10-14

vidar-2016-11-16-10-13-53

… och plötsligt varmt och soligt och en björk full med gula sångare.

Precis utanför huset växer en mistel. ”Misteln är mycket välkänd för sina många botaniska egendomligheter. Den sprids genom att fåglar äter bären och sedan lämnar sitt träck med fröna i, på det blivande värdträdets grenar. Misteln förekommer endast som en halvparasit på träd, vanligen på grenar och kvistar högt uppe i kronan. Den är i Sverige funnen på 20-talet olika värdträd arter t.ex. ek, hagtorn, vildapel, rönn, lönn och alm. Den växer som en tät rundad buske som syns bäst när trädet är avlövat. Misteln har nämligen vintergröna blad, något som uppfattats som magiskt av tidiga kulturer. I Norden är den mycket sällsynt och påträffas i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, till exempel i östligaste Småland, på Mälaröarna, i sydöstra Norge och i stora antal i och runt Västerås. Speciellt längs Johannisbergsvägen och Norrleden vid Stenby. Linné anträffar rikligt med mistel på Kinnekulle 1746 men redan på 1800-talet har den dött ut där. Sista misteln försvann från Kållandsö och Läckö slott 1919. Eventuellt kan insamling som julpynt och kallare klimat ha spelat in.

Dagrummet blev en trygg plats. Där satt vi och la pussel, drack te, stickade, spelade kort, sjöng ibland, tände en brasa. Var tillsammans, vi på avdelning 2 som troligen aldrig skulle ha träffats annars. Trötta människor, nära samtal. Viktiga vänner, som jag ofta längtar efter.

vidar-2016-11-24-10-10-41

vidar-2016-11-26-19-54-28

Natten var kolsvart, Vidarkliniken ligger mitt ute i ingenting. Solen gick inte upp förrän vi kom ner till frukost. Klockan sex, när medicinerna kom, lyste månen fortfarande som en silverbricka ovanför grantopparna utanför mitt fönster. Bara en svag gyllene rand längs horisonten visade att morgonen var på gång.

vidar-2016-11-17-06-15-00

vidar-2016-11-17-06-25-30

vidar-2016-11-17-06-29-47

En dag plockade jag en kvist med runda, knottriga bollar utanför huset. Jag ställde dem i fönstret, och tre timmar senare hade de exploderat till fjunbollar! Har ingen aning om vad växten heter, men det är som trolleri!

En annan dag gick vi på Örjansskolans julbasar och fyndade leksaker, pepparkakor och baklava.

vidar-2016-11-19-13-41-24

En av mina behandlingar var läkeeurytmi, här är terapirummet. Terapin har många likheter med tai qi och qi gong, och var väldigt uppiggande!

vidar-2016-11-20-12-27-07

Sista veckan gick jag två långa promenader varje dag, det blev så lätt och oemotståndligt. Den här var en av de finaste: en lång stig längst havet, sen brant upp och ner igen genom skogen.

vidar-2016-11-22-10-03-01

En eftermiddag gick jag runt i dimman, medan det blånade och mörknade. Till slut var det bara gatljusen som ledde mig hem. Gatlyktorna är låga, för att visa vägen men inte skymma stjärnorna. Omtänksamt!

vidar-2016-11-22-15-25-28

vidar-2016-11-22-15-31-45

vidar-2016-11-22-15-35-25

vidar-2016-11-22-15-39-12

vidar-2016-11-22-15-45-32

vidar-2016-11-22-15-46-25

vidar-2016-11-22-15-47-48

vidar-2016-11-22-15-49-26

vidar-2016-11-22-15-50-12

vidar-2016-11-21-17-00-41

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara