Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

En retur, tack!

Häromdagen cyklade jag nerför gatan där jag bor, mot körriktningen. Trottoarerna är smala och det är för bökigt att köra runt kvarteret (det blir flera kvarter faktiskt) när man bara ska ner till hörnet. Men när jag gör det cyklar jag alltid långsamt, försiktigt och nära trottoaren. Så när en gubbe kom gående över gatan snett framför mig svängde jag ut lite i gatan för att inte hejda honom. Döm om min förvåning när gubben (med Juholtmustasch och gul reflexväst) tog ett kliv bakåt för att ställa sig rakt i min väg. Hans ögon blixtrade argt när han frågade: Är inte det här fel håll?

Jag kom mig bara för att mumla nånting i stil med ”Det beror väl på hur man ser det”, eftersom jag blev både häpen och lite arg. Inte förrän jag hade rundat hörnet och kommit ut i rätt körriktning kom jag på vad jag borde ha svarat, med ett vänligt leende: Det beror på vart du ska!

Men varför kommer man alltid på såna där snitsiga repliker för sent? Till och med Mark Twain, kungen av comebacks som det heter på äggelska, konstaterade att de flesta av oss inte är tillräckligt rappa i käften: ”Repartee is something we think of twenty-four hours too late.

Eller, med författaren Heywood Brouns ord: ”Repartee is what you wish you’d said.”

(Ja, det kan tydligen heta repartee också. Eller quip. Sammanfattas som wit.)

Jag har letat på nätet efter nån kurs man kan gå i slagfärdighet, men jag hittar inget. Hur lär man sig det? Hur kommer det sig att somliga lyckas vara dräpande inom de avgörande tio sekunderna, medan vi andra inte kommer på det fyndiga svaret kvällen förrän efter, mitt i tandborstningen.

Här är några av mina favoritexempel. Alla på engelska. Finns det inga munviga svenskar?

Benchley i baren

After lunching at the Algonquin Hotel one day, the American humorist Robert Benchley and his companions walked through the lobby and out the front door. Still engaged in conversation with his friends, Benchley offhandedly said to the uniformed man standing by the front door, ”My good man, would you please get me a taxi?” The man immediately took offense and replied indignantly, ”I’m not a doorman. I happen to be a rear admiral in the United States Navy.” Benchley instantly quipped:
All right then, get me a battleship.

Finurlige Gandhi

In 1931, Gandhi traveled to London to meet with British authorities. The entire nation was curious to learn more about this little brown man, as many called him. Swarmed by press and photographers, Gandhi was peppered with questions wherever he went. One day a reporter yelled out, ”What do you think of Western civilization?” It was a defining moment, and Gandhi’s reply instantly transformed him from an object of curiosity into a celebrity. In his heavy Indian accent, he answered:
I think it would be a good idea.

Men vad menade människan?

In the 1920s, Dorothy Parker was establishing a reputation as a witty woman with a sharp tongue, and Clare Booth Luce was becoming a respected journalist and playwright. Their political differences resulted in a strained relationship. One day, Parker was about to step through a doorway when she came face-to-face with Luce. Mrs. Luce stepped aside and said: ”Age before beauty.” Parker glided through the door, saying ever-so-sweetly:
Pearls before swine.

Wilkes skojar även med kungen.

During a heated argument, the 18th century Earl of Sandwich, John Montagu, scowled at the reformist politician, John Wilkes and said: ”Upon my soul, Wilkes, I don’t know whether you’ll die upon the gallows, or of syphilis”. Unfazed, Wilkes came back with what many people regard as the greatest retort of all time:
That will depend, my Lord, on whether I embrace your principles, or your mistress.

Alla tips på roliga munhugg, och knep för att bli snabbare på att ge igen, mottages tacksamt!

Länk

Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. ”Världen är en skör plats” säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. ”Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker.”

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa … sova … sova … köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av …
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee …
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet ”Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem.”

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Det ena och det andra

Sommardagarna virvlar förbi som svettiga dervischer, jag går upp tidigt varje morgon och jobbar, röjer ur min mammas kartonger, städar i och ur lägenheter, sätter upp tavlor, fyller i papper, ringer samtal och gör listor på allt jag ska hinna denna sista vecka innan semestern. Ingen tid för roligheter alls. Men så här dags på dygnet gör jag en liten tidsbubbla åt mig och läser en eller två bloggar, kastar ett getöga på Facebook, tummenuppar och kommenterar lite här och var innan det är dags för tandborsten och sängen.

Nyss läste jag de senaste kommentarerna på Lottens dialogpost, och kom ihåg (ytterligare) ett samtal som gjorde stort intryck på mig. Det var mycket kärnfullt, eller pregnant skulle man kunna säga.

Samtalet utspelade sig mellan två äldre damer som satt mitt emot mig på tunnelbanan och betraktade mig med stort missnöje. Detta var 1983, jag var 20 år (fast såg ut som 15) och väntade mitt första barn. Jag var i cirka åttonde månaden och hade slitna jeans med ett stort hål på knäet.

Damerna stirrade på revan i mina jeans, sen på magen och sen på revan igen. Sen sa den ena damen, lite lagom högt så där:
– Kan man det ena, så borde man kunna det andra.
Så nickade de åt detta och stirrade sen ut genom fönstret.

Jag hade gärna velat höra om de verkligen menade ”ha sex” och ”sy”, och hur dessa i så fall hängde ihop, men jag skulle av på nästa station så jag hann inte fråga, och fick aldrig veta.