När tiden är ute

Tänker på döden igen. På västerlandets syn på döden som ett straff, som något man kan vara mer eller mindre värd.

Idag tänker jag på en man som jag träffade i somras på konferensen Response Protocols in Emergencies ‘The Voice of Victims’ i London. Han berättade för mig och min kollega att han hade stått i tunnelbanevagnen som sprängdes mellan stationerna Russell Square och King’s Cross den sjunde juli 2005. ”Nitton personer dog i den vagnen”, sa han. ”Men du överlevde!” svarade min kollega. ”Bara på grund av de nitton som stod framför mig och som dog”, svarade han omedelbart. ”Deras kroppar skyddade mig”.

Det är inte alls ovanligt att överlevare känner skuld för de som dog. Den här mannen förknippar för alltid sitt öde med de nitton som dog framför honom. Det är som om han måste bära runt på dem, i hela resten av sitt liv.

Liknande tankar väcks när man läser om äventyrare som orsakar andras död, som de två män som gick vilse i de svenska fjällen och larmade fjällräddningen. Helikoptern råkade in i ett oväder och kraschade in i en bergssida, tre personer dog. ”Hur lever man med en sån sak?” sa min dotter. Hur står de ut, alla de som ofrivilligt orsakar någon annans död?

Men om man lever i en annan kultur, med en annan syn på döden, som något oundvikligt, ödesbestämt, då behöver man inte känna den där skulden. De som dog i helikoptern skulle dö helt enkelt, deras tid var ute. De nitton som dog i Kings Cross-vagnen likadant. När din tid kommer så kommer den, oavsett om du har varit en dålig eller bra människa.

När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen 2004–2006 gjorde vi en intervju med en thailändsk buddhistisk munk. Det var många som undrade om thailändarna kände mindre sorg än svenskarna, och vi ville fråga om det.

”Självklart känner vi lika mycket sorg när vi förlorar någon vi älskar”, svarade munken. ”Men vi frågar oss inte varför det hände. Vi tror att det är karma, något du bär med dig från tidigare liv, inget du kan rå för i det här livet men det bestämmer ditt öde. Många svenskar som har förlorat någon vill veta varför, och det verkar vara smärtsamt att inte finna svaret.”

 

Spara

Spara

Spara

Solidaritet, kärlek och björntjänster

Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.

Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.

Jag ryggar inför det.

Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.

Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.

Principfasta människor skrämmer mig ibland.

När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:

”Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.
– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst.”

Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.

Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.

De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.

Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.

Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.

Hej från Leni

I samma brevlådeskörd som meddelandet om de nedlagda förundersökningarna låg ett brev från försvarsminister Leni Björklund. Hon ville tacka personligen för mina (och de andras på Rådet) insatser i arbetet för de tsunamidrabbade.
Haha – jag funderar på att rama in båda breven och sätta upp dem brevid varandra.

Någon dag när jag har tid och lite skrivro ska jag försöka samla ihop tankarna om Rådet och vad jag gjorde där – och vad jag inte fick göra.

På fri fot

I fredags slutade jag på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen.
Då hade jag varit där i drygt femton månader, som webbredaktör och under sista halvåret som ansvarig för barn- och ungdomsfrågor.

www.rsos.seJag blev uppringd 28 december 2004, två dagar efter tsunamin, och tillfrågad om jag kunde komma in redan nästa dag. Egentligen skulle jag bara få igång webbplatsen, men jag blev kvar och blev anställd. Nu är verksamheten på väg att avslutas, och mitt uppdrag är slut. Jag har skrivit en utvärdering av vårt arbete med webbplatsen som jag hoppas blir till nytta.

Det har varit minst sagt intressant att komma in i myndighetsvärlden under ett år. På en del sätt var det bättre än jag trott, på andra betydligt värre. Om jag fick bestämma skulle alla byråkrater få praoa i andra delar av arbetslivet två månader om året, samtidigt som vanliga människor skulle få inblick i byråkratin.

Men nu är det alltså slut och jag är frilans, på fri fot igen.
Hejdå lön varje månad, hej bestämma själv!


Andra bloggar om: , ,

DN om tsunamin idag

Dagens Nyheter har en hel bilaga om livet efter tsunamin idag (här som pdf).
Jag är intervjuad, en kort liten snutt om hur vi på Rådet för stöd och samordning tänkte när det gällde barn och unga, att vi hellre ville stödja de som redan hade kontakt med de unga anhöriga på webben snarare än att starta ett eget forum för dem.

Andra bloggar om: ,

Släppa taget, gå vidare

Tänk om man bara kunde släppa taget om de människor man älskar. Även när de dör. Istället dör man själv med dem. En stor del av en själv slocknar för alltid. Sorgen finns därinne, en mörk ocean av tårar.

Kratong - en liten båt av bananblad. Klicka för animering

Alla människor sörjer, men hur mycket och hur länge verkar vara olika, mellan människor, tider och kulturer. Sorgen är inte annorlunda, utan rädslan för döden, eller sättet att se på döden, som en oundviklig och viktig del av tillvaron. Kanske är det den rädslan som avgör djupet på tårarnas hav.

De som åker ner till Thailand på årsdagen av tsunamin kommer att möta en kultur som visar sin sorg på ett annat sätt än den svenska. Men bara för att thailändarna har färg där vi har svart, blomgirlander där vi har kors och dans där vi har processioner betyder det inte att de saknar sina älskade mindre.

Man kanske kan tro att en mamma som förlorat fem barn i krig och svält är mindre olycklig än vad man själv skulle vara om ett av ens egna barn dog, men så är det inte. Det är bara en fråga om att vara tvungen att bita ihop för resten av familjens skull – som vi alla skulle vara tvungna att göra i samma situation.

En märklig sak är att omvärlden reagerar så starkt om man verkar hämta sig lite för snabbt. Några av de som drabbades av flodvågen på annandag jul 2004 gick vidare i sina liv ganska omgående. En man var omgift i mars, en annan deklarerade öppet att han ville hitta en ny familj i en snar framtid. Sånt får omgivningen att rynka ögonbrynen.
För ett tiotal år sedan hörde jag talas om två systrar som förlorade män och barn i en olycka. De bodde i en halvstor svensk stad. Båda fick mycket stöd efter olyckan och gick i terapi. Ett och ett halvt år senare var båda omgifta och väntade nya barn. Detta gjorde en del folk i staden så upprörda att de visade sin ilska mot systrarna öppet och mer eller mindre drev de nya familjerna därifrån.

Varför känner vi så? Är det bara oro, omsorg om en person som man tror försöker gå en omväg runt sorgen? Eller är det rädsla, för att man själv inte har förstått hur livet kan levas? Känner man det som ett svek mot den som dog? Fast många verkar reagera så fast de inte känner någon av de inblandade.

Leva med döden

Ibland ringer telefonen på mitt jobb och sorgen fyller rummet. Någon som förlorat sitt barn, sina barn, ringer. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Vi pratar om praktiska ting, blanketter, regler. Varje mening måste ta sats. Varje gång barnets namn sägs hettar det till av smärta. Ibland tar tårarna över helt. Jag lyssnar och väntar, kan inte säga något som lindrar. Jag har all tid i världen att lyssna på din sorg. Din tid har också stannat.

Jag försöker föreställa mig hur jag skulle känna om det hände mig. Det går inte. Man kan inte se en enda tum in i det helvete som väntar. Ibland tror jag att jag skulle gå under. Sluta andas helt enkelt, inte kunna andas mer. Sprängas sönder av ångest, krypa ur mitt eget skinn, bli galen, hoppa framför ett tåg. Ibland tror jag att jag skulle överleva. För att mitt barn skulle ha velat det. Och de andra barnen. Och att jag ska upptäcka att det gick att leva så också. Att det är tomt, som om barnet hade flyttat till en bergsby på andra sidan jorden där man inte kan krama det, dit inga telefoner når. Men att det finns med ändå, alltid. En sån oerhörd tomhet. Men också stolthet och glädje. Att man fick vara tillsammans så länge man fick.

Många verkar bli helt tagna på sängen av döden. Och då menar jag inte bara tsunamidrabbade. Kvinnor och män som mist sina älskade, föräldrar som förlorat sina barn av olika anledningar – då och då hör man dem utbrista att de aldrig kunnat föreställa sig att det skulle kunna hända, att de aldrig ens tänkt tanken. Och det är inte bara tonåringar som verkar tro att de är odödliga. Men kan det verkligen vara så? Kan man gå omkring och ta nästa dag för given? Är världen uppdelad i två helt olika människotyper: de som utgår från att livet ska fortsätta som vanligt och de som är tacksamma för varje dag som inte hela bygget rasar? Isåfall tillhör jag definitivt den andra sorten.

Ibland får jag för mig att det spelar någon roll, att det ska göra mig mer förberedd på döden när den lurar bakom ett hörn. Ibland anar jag att det inte kommer att göra någon som helst skillnad.

Vi är som Siddhartas familj

Still alive! Klicka för att se större bild av framsidanDet skulle vara intressant att veta hur mycket av tsunamins verkningar som skulle märkas i Thailand idag om det bara hade varit thailändare som dog. Det vi såg på vår resa var nästan helt koncentrerat runt utlänningarnas död, där thailändare bistår utländska anhöriga och myndigheter med allt de begär och lite till. Det enda vi såg som påminde hur invånarna själva drabbats var stora områden med nybyggda små hus för folk som blivit hemlösa efter flodvågen. Och den rätt kaxiga t-shirt som bars av några vi träffade (klicka på den lilla bilden för att se den större och klicka här för att se t-shirtens baksidestext. Båda bilderna © Stina Wessling).

Självklart sörjer thailändarna sin anhöriga. Det är samma längtan och tomhet för den som blir kvar, för den enskilda individen är förlusten av en närstående lika sorglig överallt. Men buddhisterna verkar se på döden som en naturlig och självklar del av livet – och det är ju precis vad det är. Men vi svenskar verkar snarare se döden som om det vore ett slags fel, någonting hemskt som man ska undvika till varje pris. Vi skyr allt som har med elände, svaghet och död att göra. Vi är som Siddhartas familj, som min dotter säger, och försöker att låtsas som om det inte finns sjukdomar och olycka i våra liv, som om vi själva aldrig kan bli drabbade. Som om lyckan är en rättighet, som om vi inte borde vara tacksamma för varje dag vi får tillsammans.
Blir någon sjuk lägger vi ner enorma resurser på att bota den, men helst lite avsides där ingen behöver bli störd av sjukdomen. Om folk absolut måste dö bör det också helst ske på en institution, där det inte märks så mycket.

Den här skräcken för död gör oss illa rustade att möta verkligheten när döden faktiskt händer. Vi blir skygga och illa till mods när vi träffar någon som drabbats av en närståendes död, vet inte hur vi ska trösta, känner oss dumma för att vi inte har orden som gör allt bra igen. Många vuxna svenskar – kanske de flesta? – har aldrig sett en död människa i verkligheten. När vi ser någon vanställd eller funktionshindrad vänder vi bort blicken, av rädsla för att stirra?
Vad gör den här hopplösa kampen mot svaghet och död med oss människor?

Thailand tur och (förhoppningsvis) retur

På tisdag åker jag till Thailand med jobbet. Vi är tre som åker (de andra har redan varit nere eller åker senare) och meningen är att vi ska se katastrofområdet med egna ögon, besöka site 1 och site 2, prata med anhöriga, volontärer, polisen, konsulatet och alla andra.

Vi åker hem natten till söndag igen så det är ingen lång resa, men jag har redan haft hemlängtan i flera veckor. Jag gillar verkligen inte att resa utan familjen. Mesigt, jag vet, men så är det. Flyget är inte det värsta (tio sekunders panik vid start och landning men däremellan lugn och fin), inte heller värmen fast det är runt 40 grader och 70 % luftfuktighet i Phuket just nu. Det är verkligen bara att min subliminala avståndssignal blir 900 mil starkare, och den lugnar sig inte förrän jag är hemma igen.

En balansakt

Att jobba för de goda killarna är rätt och bra. Men ibland tycker jag att det är lite läskigt också. Man får ha noga koll på var man sätter fötterna när man balanserar på randen mellan att hjälpa och att stjälpa.
Vi som jobbar på Rådet ska ju helst hjälpa. Och om man tänker efter så ingår det ju då att vi får folk att känna sig starka, att de kan klara sig och komma framåt. Bli lite mindre beroende av oss.

Det är inte alltid så lätt att komma ihåg. För det är ganska skönt att vara behövd. Man blir glad om man känner att man har lyckats hjälpa någon. Och då är det ganska lätt hänt att man dukar fram mer och mer hjälp: Titta, det här kan du också få av mig, och det här … Kolla vad mycket olika hjälpsaker vi har.

Faktum är att ju mer vi lyckas förkorta tiden av elände för de drabbade, desto mer gör vi oss själva onödiga. (Detsamma gäller nog alla sorters hjälpare – terapeuter, föräldrar, läkare och andra beskyddare.) Tänker man inte på det så noga så kanske man lever sig in i hjälterollen lite för bra. Det är ju så gott att hjälpa någon som det är synd om. Och man vill ju inte bli av med jobbet precis.

Kan man vara mest ledsen?

På mitt jobb diskuterar vi (förstås) dagligen om vilka som är anhöriga och drabbade, och om hur vi kan hjälpa dem. Vi försöker underlätta deras liv i en vardag som ofta är ett helvete på jorden. Vi vet att det kommer att kännas bättre med tiden, men det är långt dit för många och under tiden gör vi det lilla vi kan.

Då och då får vi frågan: Varför hjälper ni bara tsunami-drabbade? Och vi svarar: Vi hoppas att det vi gör ska hjäpa fler, på sikt.
Men i början kändes det ofta dumt. I tsunamivågens eftersvall av chock och smärta ville alla hjälpa till, vara hjältar. Särskilt de som blev anklagade för att ha reagerat för långsamt. Det blev en del överkompenserande; löften, uppvisningar, extraordinära kramar och besök. Tsunamins offer erbjöds gratis hjälp och stöd, långt utanför ramarna för det vanliga. Och det var ju bra! Så ska det vara!

Men det ska vara så för ALLA. Antingen ska statsministern åka till ALLA barns begravningar, eller till inga alls. Antingen ska alla som fått sin familj utplånad få gratis advokathjälp, eller så ska ingen få det. Kraven på att deklarationen ska vara inne i tid ska undanta alla som är förlamade av sorg efter ett dödsfall.
Annars blir det fel för alla. De tsunamidrabbade har inte bett om specialbehandling. De vill bara bli humant behandlade. Det är inte deras fel om någon annan blir förbisedd.

Om jag fick bestämma skulle min arbetsplats heta ”Rådet för stöd till olycksdrabbade”, punkt. Och vi skulle ha ett uttalat mål att göra vårt land till en mindre jävlig plats att leva på när allting rasar samman.