Det fina med att gräla

Par som bråkar ibland har bättre chans att hålla ihop, om de bråkar på rätt sätt. Det säger alla psykologer och relationsterapeuter och romantikbloggare, och det vet jag för att jag kom på (i sista sekunden innan jag skulle skriva den här texten) att jag skulle läsa vad det finns för forskning om att bråka och gräla med den man älskar. Jag kan lugnt säga att 90 % av alla råden inte stämmer på oss, fast vi har levt tillsammans länge och bråkat ganska mycket.

Så det här blir inte en text med goda råd om hur man grälar på rätt sätt, utan om min ångestfyllda relation till att gräla och hur jag nu, efter decennier, har börjat fatta det fina i kråksången med att gräla, även om vi gör det på fel sätt.

Morr! Foto: CloudVisualUnsplash

Fast jag ska börja med de goda råden.

Eller, egentligen vill jag börja med en disclaimer. Jag vill klargöra att jag inte tror på romantisk kärlek. Jag uppmuntrar inte någon att bilda kärnfamilj, och jag är inget fan av tvåsamhet. Ja, det kan verka konstigt att höra det från någon som levt i en kärnfamilj med samma person sedan U-137 dök upp i Blekinge, men det är ändå sant: Jag tror att romantisk kärlek och kärnfamiljen är fällor som lagts ut av kapitalismen, kommersialismen och patriarkatet, och jag tror att de är farliga, kanske till och med livsfarliga, särskilt för barn.

Det betyder inte att det inte finns bra saker med att leva länge med samma person. Det finns många riktigt bra saker! Till exempel att lära känna någon så väl, och att inse att du kan älska dem trots alla deras fel och brister. Och att de kan älska dig, trots alla dina brister och svagheter. Att ha någon i ditt liv som du kan lita obetingat på, någon som du vet kommer att släppa allt för att vara vid din sida i en kris. Och du vet det för att de har gjort det många gånger förut, så länge ni känt varandra. Tryggt sex, vänskap, skratt. Gemensamma minnen. Allt det är bra!

Men de flesta människor som har långa relationer får också lägga ner mycket jobb. Jag har skrivit om hur det jobbet har sett ut för mig, men i den texten glömde jag att nämna det faktum att min person (som vi kan kalla P) och jag har grälat, högt och argt, många många många gånger.

View story at Medium.com

När jag lade till det i en kommentar svarade de flesta typ ”Puh! Jag trodde ett tag att du var nån slags pod-människa”, eller ”#ustoo”. Men en eller två sa att de aldrig bråkar och inte kan förstå varför de skulle göra det, varför någon skulle behöva bråka.

Och det går såklart bra, det med! Alla är olika. Det finns inget hemligt recept som funkar för alla, det är omöjligt. Och så länge ni har det bra tillsammans utan att gräla, men ni låter bli av rätt anledning och inte för att du avskyr att bråka, eller för att du håller allt inombords för att du är rädd för bråk — då är det bra. Om inte, försök att få hjälp. Forskningen visar att den som undviker att gräla riskerar att få onormala dagsnivåer av stresshormonet kortisol — och som jag just lärt mig på cancer-rehab kan för mycket kortisol (och stress) bryta ner immunsystemet, och det är dåligt.

Så hur träter en på rätt sätt? Enligt vetenskapen och de romantiska bloggarna finns det några saker att tänka på:

  • Om du är arg: släpp ut det. Stäng inte in ilskan tills du exploderar. Försök att göra det till en vana att berätta för din person vad du känner, innan du blir arg (källa)
  • Hitta en metod för att lösa problem utan att bli arga, uttryck känslor på ett genomtänkt och måttfullt sätt, turas om att prata (källa, källa, källa)
  • Hota inte din person (genom att till exempel ställa ultimatum) (källa)
  • Dra inte upp gamla oförrätter, stapla inte saker på varandra (källa)
  • Låt din person prata, avbryt inte, rynka inte på ögonbrynen, lyssna noga, bekräfta hens känslor och synpunkter (källa)
  • Lugna ner er efteråt och diskutera vad som just hände (källa, källa)

Alla de här råden verkar goda och visa. För mig verkar flera av dem också omöjliga. Eller i alla fall väldigt svåra att göra i verkligheten. När P och jag grälar gör vi det för att vi redan är arga, och vi är ofta arga för att vi är sårade (ofta på ett barnsligt ställe), eller trötta, eller jättehungriga, eller för att vi har panik av någon anledning. Då är det väldigt svårt att vara rationell och sval och förstående. Snarare beter vi oss som idioter, och säger idiotiska saker till varandra.

(Här är ett råd som jag faktiskt inte tog med för att jag börjar skratta varje gång jag ser framför mig hur vi sammanbitet viskar arga idiotiska saker till varandra:

Höj inte rösten. Det är förbluffande hur problem som kommer sig av sårade känslor eller meningsskiljaktigheter kan lösas i en viskning. Jag råder par som skriker till varandra att de bara ska kommunicera i viskningar, och det sänker dramatiskt ilskefaktorn i deras relationer.

Dock kan det säkert funka för andra — återigen, alla är olika.)

Jag avundas verkligen människor som är bra på att bråka. (De som aldrig tjafsat är något annat, en slags förtrollade enhörningar.) Jag önskar att jag kunde vara lugn, samlad och cool när jag känner mig sårad, förminskad eller inte lyssnad på. Tro mig, jag har försökt. Och jag blir bättre på det, långsamt!

Men låt oss resa tillbaka i tiden till 1962, för jag tror att en av anledningarna till att jag är usel på konflikter med mina kära står att finna där. Det är året jag föddes. Eller om vi ska resa till 1925, när min mamma föddes. Min mamma var katastrofalt dålig på konflikter med sina kära. Det hade troligen med hennes uppväxt att göra, men låt oss inte resa ännu längre tillbaka, det tar aldrig slut.

Lull & Anna, typ 1972

Min mamma och jag bråkade jämt. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje dag. Det var bara vi två, och fast hon älskade mig väldigt mycket så var hon också väldigt olycklig, och hade inget självförtroende som mamma. Eller som människa. Hon började alltid gråta när vi bråkade, och så började jag gråta, och så sa hon åt mig att sluta gråta, vilket inte hjälpte ett dugg. Det hände att hon slog mig, inte för att hon trodde att det var bra, tvärtom hatade hon alla sorters våld. Men hon fick panik när jag skrek åt henne, eller trotsade henne, och reagerade med att slå, precis som hon blivit slagen när hon var barn. En gång när jag var 11 eller 12 och hade låst in mig i mitt rum efter ett hemskt bråk skrek hon utanför dörren att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom ut. Så får man inte säga till sitt barn. Någonsin.

Kort sagt: när jag blev vuxen hade jag nästan inga erfarenheter av att lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Och jag var rädd, jätterädd för att såra andra människor. Samtidigt var jag ännu mer rädd för att bli sårad eller övergiven. Jag såg (undermedvetet) attack som det bästa försvaret och blev mycket trotsig. Ser ni vad vi har här? Problem.

När jag var 19 träffade jag P, och på tio år fick vi fyra barn. Första gången två av dem bråkade ordentligt — sjuåringen sprang rasande efter elvaåringen som varit retsam, och skrek “Jag ska döda dig!” på fullaste allvar — fick jag panik. Jag hade ingen erfarenhet av syskonslagsmål, jag trodde att de hatade varandra på riktigt och att de aldrig skulle bli vänner igen. Deras pappa, som var en lillebror (förmodligen en väldigt irriterande lillebror), försäkrade mig om att det inte fanns någon risk för mord eller livslångt hat. Och självklart hade han rätt: inom en timme var de vänner igen. Jag var omskakad mycket längre än så. Hur kunde de säga såna hemska saker till varandra, och sedan leka som om inget hade hänt? Det hände förstås många gånger under åren, men det tog lång tid innan jag vande mig. Min omedelbara instinkt var att hoppa in mitt i alla deras konflikter med varandra eller med sin pappa, och få slut på det nästan till vilket pris som helst. Jag hatade det så innerligt!

Mina egna gräl med P, när vi var unga, var ofta kaotiska. Som jag minns det bråkade vi av svartsjuka eller andra relationella saker. Ofta gick det såhär, att efter en stunds höjda röster vände P ryggen åt mig och sa att han inte ville fortsätta diskutera, varpå jag fick panik och sprang efter honom och insisterade på att “prata klart”, vilket gjorde att han fick panik och försökte bli av med mig genom att vara taskig, varpå jag bröt ihop och grät och blev ännu mer intensiv, och så vidare och så vidare. Vi slog aldrig varandra, men vi knuffades, åtminstone en gång, och ibland hade vi sönder saker. Det var så mycket frustration — framförallt tror jag för att vi båda var starka, passionerade, hetlevrade personer med (minst) det vanliga antalet olösta barndomsproblem. Det vill säga: alltför känsliga på vissa ställen, men utan kunskap eller erfarenhet av hur man uttrycker såna känslor konstruktivt.

Jag vet inte hur ofta vi hade dessa uppträden (som kunde vara minuter eller timmar långa, ibland med upp till 2–3 dagar av arg tystnad efteråt). Men det kan inte ha varit mer än tjugo procent av tiden, eftersom “forskning visar att par som grälar mer än 20 procent av tiden kommer sannolikt inte att överleva“, och vi överlevde ju (ett konstigt citat, är det förhållandet eller paret i det som dör? Hoppas relationen).
Men jag skulle säga minst en gång i månaden.
P skulle antagligen säga “Vad pratar du om? Jag kan inte komma ihåg några gräl” — men det är så hans hjärna fungerar, han kommer bara ihåg det roliga.

***

När jag var runt 25 åkte jag tåg, från Stockholm till Göteborg tror jag. Jag satt mittemot ett gammalt par: hon var kort, mörk, kompakt; han var lång, vithårig, tung. Båda i 70-årsåldern. De grälade hela tiden. Han kunde inte hitta sin hatt. Hon skällde på honom för det, och han skyllde på henne. Hon haffade konduktören och försökte dra honom in i det, få honom att hålla med henne om att hennes man var en dåre. Konduktören flydde. De fortsatte sitt tjafs. Det slutade aldrig.

Nästan tio år senare var jag i Rom med familjen. Jag gick över en piazza i solskenet bland hundratals andra turister, när jag hörde ett samtal bakom mig som lät märkligt bekant. Jag vände mig om, och där var de — och de grälade fortfarande! De måste ha varit 80+, kanske 90 nu. De kanske hade grälat i hela sitt liv, i hela världen, vem vet. Kanske fick det dem att känna sig trygga? Kanske var det som ett manus som de måste hålla sig till, för att de inte hade någon annat? Jag vet inte. Men jag insåg två saker då: 1) jag ville inte att vi skulle bli som dem, trots att de var lite gulliga i sin knäppighet. Och 2) det är kanske inte så farligt att gräla ändå.

***

Men ändå. Jag önskar att min mamma hade lärt mig lite konstruktiv konfliktlösning, istället för den panik- och skuldtripp som var på hennes karta. Jag önskar att min skola hade utbildat oss i giraffspråket förutom (eller snarare innan) engelska och franska. Jag avundas människor som kan hålla sig lugna i stormen av oenighet. Jag avundas att de antagligen inte känner sig sårade, de tycker bara att de inte håller med varandra. Dumma gräl är vad som händer när någon känner sig sårad.

Vår familj åkte på en lång resa när våra barn var 14, 17, 19 och 24. Vi reste i nästan ett år och oj, vad vi bråkade och tjafsade mycket! Det var varmt, vi åkte alltid från ett ställe till det andra, vi var oftast tvungna att dela väldigt små utrymmen. Vi var som sardiner i en het burk. Det fanns ingenstans att gömma sig från konflikter; inga egna rum, inga dörrar att smälla i, inga välkända gator att rusa ut till. Så vi bråkade. Mycket tröttsamt, och mycket lärorikt. Vi lärde oss mycket om varandra.

Det här kom jag ihåg, när jag grälade med P sist. Det finns så mycket vi aldrig säger till varandra om vad vi vill och behöver. Vi säger det inte av en mängd olika anledningar. Vi kanske inte ens är medvetna om det själva. Vi kanske skäms för att säga det högt eftersom vi inte tror att våra behov är viktiga. Vi kanske känner att vi har sagt det men partnern lyssnade inte, kanske det aldrig är någon alls som lyssnar någonsin, så varför bry sig.

Men dina behov är inte något du lätt kan trycka ner. De finns där hela tiden, precis under ytan. Och ibland, när du är upprörd, dyker de upp. Otydligt uttryckta kanske, eftersom du inte hade tänkt uttrycka dem, eller ville det, eller ens märkte att du gjorde det. Du kanske skrek eller grät. Men du berättade ändå för din person om nånting som du behöver. Och om hen kunde lyssna ordentligt, eller åtminstone tänka på vad som hände efteråt, kanske hen lärde sig något av det.

Vår senaste konflikt handlade om … nånting. Jag kommer verkligen inte ihåg, fast det var bara några veckor sedan. (Vi bråkar så mycket mer sällan nuförtiden, kanske en gång i månaden, varannan månad? Och när jag säger bråk menar jag höjda röster, kanske svordomar, överdrifter, “du gör alltid si”, “du gör aldrig så”, stampa iväg, kanske stampa tillbaka igen, sura etc. Inte knytnävsslagsmål! Men inte heller bara att vi har olika åsikter och muttrar, suckar, himlar med ögonen …)

Så. Vi hade en dispyt. Om nånting — det kan ha varit att den ena av oss avfärdade den andras argument för bryskt, i en politisk diskussion, och den andra blev förolämpad och sa “Vad är det för fel på dig”? och så spårade det därifrån. (Jag gissar verkligen bara, men det där låter som om det kunde vara vi, på en dålig dag.)

Och det kan ha slutat med att den ena av oss drog sig tillbaka till sovrummet för att titta på tv argt, och den andra kan ha städat köket ganska högljutt, men det jag faktiskt minns tydligt är att jag kom på (nästa dag) att jag hade lärt mig nånting om P.

Nånting han sa kvällen innan blev allt tydligare ju mer jag tänkte på det, och det var nånting som jag troligen hade vetat hela tiden men inte riktigt tänkt på, ni vet, jag hade hört, men inte lyssnat. Och det var ett behov. Det var nånting om hur han känner.

Och det slog mig att eftersom jag hade lyssnat den här gången (inte när han sa det, när vi grälade, men nästa dag, tack vare nån liten avdelning i min hjärna som insisterade på att det här var ett viktigt meddelande som jag inte fick missa igen) så visste jag det nu, jag visste nånting mer om honom nu. Och att jag nu kunde välja — om jag ville — att respektera hans behov. Vilket förmodligen skulle få honom att må bättre. Och mig också, eftersom när vi älskar någon vill vi ju inte såra dem, eller avfärda dem, bara för att vi inte har fattat vad de behöver.

Visst, det var ledsamt att bråka (jag var så arg att jag grät vid ett tillfälle) men jag hade lärt mig nånting, något viktigt. Det kändes som att ha hittat ett guldkorn i en lerig flod. Om vi hade varit förnuftiga, lugna förtrollade enhörningar kunde jag hittat det där guldkornet i en förnuftig, viskad konversation. Men det är vi inte: vi är bara människor. Ofullkomliga, känsliga, för trötta ibland eller för hungriga, för utmattade av livet för att lösa problem på ett lugnt sätt. Och det kanske inte är hela världen.

En sista sak: om du inte redan har lyssnat på Marshall Rosenberg, grundaren av Center for Nonviolent Communication så tipsar jag om den här föreläsningen (den är egentligen tre timmar! men jag har delat från cirka 1:58 in, klippet är cirka 10 minuter). Det är intressant för att han pratar om hur problemets lösning kommer av sig självt, när (men aldrig förrän) vi har lyssnat på varandras behov, utan att döma eller ställa krav. Det låter enkelt, men är svårt!

PS! Den här texten finns även på textportalen Medium.com, både på svenska och på engelska! Du får gärna komma till min sida där och titta!

Självhjälp för tonåringar

Dave Pelzer (Bokförlaget Forum 2005)

Dave Pelzer är mest känd för sina självbiografiska böcker om pojken som kallades Det, där han beskriver en fruktansvärd barndom med en psykotisk mamma som plågade och misshandlade honom. Vid tolv års ålder fick han äntligen hjälp att flytta hemifrån och blev placerad i fosterhem. Hans ”pojken”-böcker har blivit storsäljare i många länder.

På senare år har Pelzer även skrivit en rad självhjälpsböcker, med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Den senaste boken heter ”Självhjälp för tonåringar” (orginaltitel Help Yourself for Teens: Real-Life Advice for Real-Life Challenges), och syftar till att stötta ungdomar som haft det svårt.

Budskapet i boken är enkelt och klokt. ”Du kan klara dig, om du bara vill” skriver Pelzer. ”Hat och rädsla är bara hinder på vägen – ingen annan bestämmer ditt öde utom du själv”. Han talar direkt till sin unga läsare: ”Jag ber dig”, skriver han, ”lyssna noga på det här och gör inte samma misstag som jag gjorde!”

Trots den goda viljan är det här inte någon bra, läsvärd eller prisvärd bok för de allra flesta. Det positiva budskapet uppväger inte bokens svagheter.

För det första är det en bok om ganska extrema omständigheter, som vänder sig till en ganska liten målgrupp: unga människor i ganska extrema situationer. Det svenska förlaget skriver att ”detta är en bok som alla tonåringar kan ha glädje av och finna stöd i”, men det tycker jag inte alls. Även om de flesta ungdomar har finnar behöver de inte en bok om hudvård för brännskadade. Det känns mer som ett försök från förlagets sida att slå ännu mer mynt av Pelzers berömmelse. Frågan är också om de personer som faktiskt skulle ha nytta av den kommer att läsa den.

För det andra är det en typisk amerikansk självhjälpsbok, på det sättet att den är långrandig och tuggar om samma budskap, om och om igen. Den hade kunnat vara hälften så kort (nu är den på 192 sidor) och ändå sagt samma sak. Mycket av texten är också utklippt och inklistrad från hans andra böcker, i de stycken där Pelzer flikar in sina barndomsminnen i korta eller långa tillbakablickar.

För det tredje är den uppfostrande och mer tjatig än en dagisfröken. Varje kapitel avslutas med långa listor av uppmaningar som ”Lär dig att följa ditt samvete!”, ”Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig!” och ”Slut dig inte inom dig själv!”. Till slut känner man sig som en trotsig tonåring som tänker gå och sluta sig inom sig själv bara på pin kiv.

Eller som en av tonåringarna, som jag bett att läsa den, sammanfattade:
”Det är fint tänkt. Men det funkar inte.”

Sjalvhjalp for tonaringar

En kortare version av den här recensionen är publicerad i tidningen Leva, nummer 10.

Andra bloggar om: , , , , , .

Video

Gregorius

Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag 2004)

Pastor Gregorius är olycklig. Hans unga hustru verkar sky honom, människor tystnar när han går förbi. När han ser sig i spegeln ser han en kropp i förfall, en svag man på väg att dö. Hur kunde det gå så här? När allt han ville var att älska Gud, älska sin Helga och hjälpa människorna. Continue reading

Video

I skuggan av ett brott

Helena Henschen (Brombergs, 2004)

En dag, tidigt på våren 1932, tar en ung man i Stockholm livet av sin far och hans två hushållerskor. Några timmar senare reser han till Uppsala där han skjuter sin fru och slutligen sig själv. Morden blir förstasidesstoff men man får aldrig någon riktig klarhet i vad som hände, varför fem människor dog en så våldsam död. Continue reading

Du är hos mig ändå

Suzanne Sjöqvist (Wahlström & Widstrand 2005)

När Suzanne Sjöqvist var tio år dog hennes pappa. När hennes egna barn var i skolåldern förlorade de sin pappa. Några år senare hörde Suzanne ett radiprogram om hur några danska barn hade medverkat till en bok om att förlora en förälder. Det fick henne att sätta igång en bok där hon samlade svenska barns berättelser. Varje år förlorar nämligen fler än 3000 svenska barn och tonåringar sin mamma eller pappa genom dödsfall. Continue reading