Dags att snyta sig och gå vidare

Det är inte riktigt över ännu, men snart. När arvet är skiftat, alla papper påskrivna, alla transaktioner klara. Jag vet inte när det blir, om det är några veckor från nu eller månader. Men iallafall: då. Då är det dags att gå vidare.

Jag vill vara där så snart som möjligt.

Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.

Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.

Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.

Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.

Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.

Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.

Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.

Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.

Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.

 

Video

Ny blogg med Björn af Kleen: ”Lucke & Lull”

Jag och Björn skriver tillsammans på en blogg om ”Lucke & Lull”-boken, om allt som inte kom med i boken och lite till. Jag blir förstås jätteglad om ni vill läsa den! Och helst kommentera också! Och ännu mera mest berätta vad ni skulle vilja läsa om i den bloggen. Det går bra att skriva här i kommentarerna också.

luckelull.se

TV-sändning räddad av ingefära och autopilot

Vi var på Bokmässan förra veckan och traskade omkring där när det plötsligt ringde en vänlig person från TV4 och frågade om jag ville vara med på Malou Efter 10, och prata tillsammans med Björn af Kleen om Lucke & Lull, och om arvstvisten. Jag svarade ja, eftersom Björn skulle vara med, då måste ju jag också våga. Fast det var direktsändning!

Idag sändes det, och jag ägnade hela dagen igår till att vara uppskärrad och ha ångest och spela upp alla möjliga gräsliga scener i mitt huvud. Dessutom vaknade jag fyra i morse med helt galet ont i halsen. Gjorde te med massor av hackad rå ingefära, citron och honung, drack en stor kopp och lyckades somna om. Det gjorde mindre ont när jag vaknade, men jag hade ingen röst alls! Så jag lindade en varm halsduk runt halsen, gurglade mig med saltvatten, drack mer ingefärste, proppade i mig halstabletter och åkte till studion.

Leif G W Persson var Malous första gäst och ser lite ut som jag kände mig i morse. Dock försvinner han med en gång om man klickar på länken. 

Jag vet att jag verkar helt lugn när jag är med i radio eller tv, eller föreläser. Men det är för att min själ i själva verket har flytt min kropp i panik, och slagit på autopiloten. Det verkar funka varje gång, så jag klagar inte, men fram till den sekund som det börjar har jag hjärtklappning och ont i magen, och efteråt kommer jag inte ihåg ett ord av vad jag har sagt. Så i eftermiddag har jag legat nerbäddad i soffan med ingefärste och tittat på TV4 Play, och bortsett från att det är ohyggligt pinsamt och konstigt att se sig själv så tycker jag att jag sa åtminstone en del av det jag ville säga.

Men verkligen inte allt! Tiden gick så himla fort, när Malou tackade för att vi hade medverkat kändes det som det hade gått högst fem minuter. Absolut inte tjugo. Jag som hade velat berätta om hur det gick till när Björn och jag började skriva tillsammans. Och mer om min pappa, och hur det var när han och min mamma träffades. Om alla kärleksbreven jag och Björn hittade i min mammas lådor, och om en massa andra saker. Det hade nog tagit en timme, minst.

PS Jag blev helt stjärnslagen av att dela sminkloge med Helena von Zweigbergk. Ni lyssnar väl på hennes radioprogram Oförnuft och känsla? Helt lysande radio emellanåt!

Varför du borde oroa dig för mitt öde

Jag förlorade nyligen en arvstvist. Först sa tingsrätten nej till mitt krav på att min pappas andelar i Bonniers skulle räknas i min laglott. Sedan sa hovrätten också nej. Slutligen bestämde sig Högsta domstolen, efter bara några veckors betänketid, att jag inte fick överklaga hovrättens dom.

Det är enormt tråkigt, av flera skäl. Ett är förstås att jag misslyckades med att få rättvisa för mina barn, så att de skulle få samma rättigheter och plikter som sina kusiner. Ett annat är att jag kanske måste betala Bonnieradvokaternas (antagligen skyhöga) kostnader.

Men det viktigaste skälet till att jag är arg, och det som alla borde bli arga av, är att Högsta domstolen nu har slagit fast att man helt lagligt får kringgå Ärvdabalken 7:4, det förstärkta laglottsskyddet. Inte alltid såklart, men förutsatt att man vidtar vissa mått och steg.

I mitt fall påstod advokaterna att min pappa hade gett bort andelarna till de andra barnen och barnbarnen, inte som förtida arv utan som presenter, för att han haft ett ”på förhållandena under livstiden inriktat intresse” att uppmuntra dem till att bli goda delägare. Och att jag inte hade kommit på fråga för att jag inte levde med min pappa och därför inte hade uppfostrats i den så viktiga ”judiska och liberala familjetraditionen”.

Samtidigt sa de att jag inte heller hade kommit på fråga eftersom jag är ett oäkta barn. Ja, de sa exakt så. Och ett oäkta barn får inte äga andelar i Bonniers, enligt deras regler från 1830-talet (som nyligen uppdaterades, utan att man ändrade på just den punkten). Så även om min pappa hade velat ge mig andelar, exakt lika många som mina syskon med familjer fick (2046 var), hade jag enligt advokaterna inte fått behålla dem.

Och det är, enligt min mening, den verkliga anledningen till att jag inte fick ärva andelar. Jag är oäkta. Därmed, i deras ögon, opålitlig. De resonerar precis som man gör i ett fideikommiss: endast inomäktenskapliga söner får ärva, för döttrar och bastarder kan vilja dela med sig av pengarna och makten till män och kvinnor utanför familjen.

Men det argumentet håller inte i rätten! Så då hittar man på det där ”på förhållandena under livstiden inriktat intresse”, som är en av de saker man måste kunna visa för att undkomma det förstärkta laglottsskyddet. Och det var upp till mig att bevisa att det inte var sant, trots att jag inte har en chans att komma åt bevisen som ju ligger inlåsta i familjeföretaget.

Jag har haft ett enormt stöd av familj och vänner genom allt det här, och det är jag djupt tacksam för. Men någon enstaka gång råkar jag på folk som tycker att jag är ute och cyklar. ”Men alltså”, säger de, ”man får faktiskt ge bort sina pengar till vem man vill! Om din pappa inte ville att du skulle få andelar, då måste du väl respektera det?”

Om man tänker så, då måste man ju också vara okej med att en förälder bara låter sina söner ärva. Att alla föräldrar gör det! Och man måste vara helt okej med att själv inte får något, fast de andra syskonen får. (Det är få som håller med så långt.)

Jag vill säga så här: det är inte synd om mig. Jag får inte de enorma summor som mina syskon har fått. Jag kan inte starta några bokförlag, uppfinnarverkstäder, filmproduktionsbolag eller ekologiska gårdar. Men det kunde jag inte förut heller, så det är ingen skillnad. Mina barn får inte samma chans till jobb, utbildningar och resor som sina kusiner. Men de klarar sig bra ändå: de är smarta och modiga och kommer att klara sig hur bra som helst i livet.  

Det är inte det som är det stora problemet här. Det stora problemet är att hovrättens dom går att läsa som en instruktion till hur man kringgår det förstärkta laglottskyddet. Det kräver lite planering, men det är absolut inte svårt. För några månader sen träffade jag en mycket ansedd advokat som bekräftade exakt detta – han hade själv hjälpt flera klienter att komma runt det. ”Fult, men effektivt” sa han om tillvägagångssättet.

Det är möjligt att alla advokater redan vet om det här. Jag har fått lära mig det den hårda vägen, och jag vet att de flesta vanliga människor jag pratar med är lika övertygade som jag var för sex år sedan om att laglotten är självklar. Det är problematiskt att en lag som många uppfattar som stenhård i själva verket är helt tandlös.

Det tycker jag borde oroa de flesta, för det är ett steg på väg tillbaka till medeltiden. Väldigt praktiskt för några få, rika människor. Förödande för jämlikhet och rättvisa.

För mig och min familj finns inget mer att göra åt det här. Högsta domstolen har sista ordet. Det enda jag vill ha sagt nu är att ni inte behöver oroa er för mig, men gärna fundera vidare på hur makt ärvs och fördelas!

Jag tror inte att jag kommer att skriva mer om det här, om det inte händer något anmärkningsvärt. Men jag länkar till artiklar och sånt, och uppdaterar vartefter. Och diskuterar gärna i kommentarerna, som vanligt.

Björn af Kleens bok ”Lucke & Lull” som bland annat handlar om tvisten (och som jag har medverkat i)

Björn läser högt ur boken på Kulturhuset/Studion (klicka för att se filmen på Facebook):

bjornlaser

• Jeanette Bonnier, största delägare i Bonniers svarar på Stina Dabrowskis fråga om huruvida inte reglerna som utesluter oäkta barn borde ändras (från 12 minuter in i filmen, där den börjar om du klickar på den här länken, och cirka tio minuter framåt):

Jeanette intervjuas av Skavlan några dagar senare, de pratar om tvisten mellan cirka 8:20 och 12:20

Jan Guillou recenserar boken, och tvisten, i Aftonbladet

Fokus: En familjeaffär

Jag är arg i Resumé 

• SVT Kulturnytt recenserar Björns och Bernt Hermeles böcker:

 

Video

Boken ”Lucke & Lull” är klar!

”Lucke & Lull” kom ut för en vecka sen! Och den är så fin. Och bra! Jag är verkligen väldigt jätteglad!

Omslag: Elsa Wohlfahrt

Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver attBjörn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet.

(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, ”Firman”, som också recenseras av Resumé. Jag står som ”intervjuad” men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)

I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.

Här syns bara en liten del av publiken, det var folk ända upp till sci-fi-avdelningen

Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.

Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.

Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).

Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: ”Lucke & Lull” är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.

Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Video

En bok om alltihop

Min mamma och pappa var båda gifta med andra när de träffades och blev kära. De hade ett långt hemligt förhållande som i princip slutade med att jag blev till, i någon slags sista passionerat möte. Jag växte upp med min mamma och lärde känna min pappa efter hand. Vår relation tog fart när jag var i tidiga tonåren. När jag var 20 och fick mitt första barn var han en högst närvarande morfar, det fortsatte han att vara till alla barnen.

morf & knodd på skansen -91

Vi skrev brev till varandra i 44 år och jag har sparat nästan allt. Ett år efter hans död började jag skriva nånting som jag tänkte skulle bli en bok utifrån all korrespondens – våra brev och andra brev som han hade skrivit och lämnat efter sig. Jag höll på och stretade med det i flera år men det gick frustrerande långsamt att skriva samtidigt som heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat.

Dessutom tyckte jag att det kändes blekt att bara skriva om mig och min pappa. Även om vår historia är intressant på sätt och vis så ville jag få med så mycket annat: om den tiden i Sverige när de träffades, om hur förhållandet var då mellan kvinnor och män, om mediakulturen nu och då, om hur det är att växa upp utanför en familj, om hur pengar kan komma emellan barn och föräldrar. Efter min mammas död i augusti 2010 hade jag väldigt lite energi att skriva, men jag ville gärna få med hennes liv och öde också.

Ett år senare, i en stuga på en gotländsk strand kom jag plötsligt på det: jag skulle ge min historia till en författare jag nyligen lärt känna, en som verkligen kan skriva. Jag visste att han redan hade ett projekt på gång om borgerliga familjer och vi såg att det passade in. Det blev otroligt förlösande eftersom han hade tid att skriva. Jag behövde bara bidra med research, brev, minnen och kontakter.

Jag har tänkt jättemycket på vad min mamma och pappa hade tänkt om boken. Det går förstås inte att veta. Men båda älskade mig mycket och var stolta över mig, även när de tyckte att jag valde lite för oupptrampade vägar i livet. Jag tror att de visste hur mycket jag älskade dem tillbaka, och att det hade vägt tyngst till slut.

Uppdatering: Läs om boken här. Den kommer ut i september 2013!

Oäkta eller ej

Om tre veckor ska jag till hovrätten för att pröva min laglottsrätt. Det är en tvist jag och min familj har levt med i snart sex år! Rättvisans kvarnar mal sannerligen långsamt.

Bakgrunden är att jag blev osäker när jag fick ta del av min pappas testamente 2006, så jag tog in en boutredningsman (en opartisk person som utses av rätten när det finns oklarheter i ett dödsbo). Han gick igenom alla papper och förklarade för mig att min laglottsrätt eventuellt var förbikörd när det gällde andelarna i familjens företag, eftersom min pappa hade gett bort alla sina andelar till mina syskon och deras barn. Vilket bland annat skulle betyda att mina barn inte fick samma möjligheter som sina kusiner (alla släktens barn får nämligen särskilda fördelar, förutsatt att de har andelar). Allt detta skulle i så fall bero på att jag är ett så kallat oäkta barn.

Boutredningsmannen förklarade att jag hade några månader på mig att komma överens med mina syskon: lyckades inte det hade jag att välja på att stämma dem eller lägga ner alla krav för alltid. Efter flera misslyckade försök att komma överens (eller ens i kontakt) med de äldre syskonen fattade jag det jättesorgliga beslutet att lägga in en stämningsansökan. Mina barn är minst lika smarta och duktiga som sina kusiner och jag kan inte gå med på att de ska behandlas annorlunda bara för att min pappa och mamma inte var gifta.

Det tog över tre år innan alla papper och delgivningar och sånt var inlämnade och klara, och sen ytterligare ett år innan tingsrätten satte ut ett datum för rättegång. Den 23 januari 2012 satt jag i Rådhuset och hörde mina syskons advokater kalla mig oäkta, det var som en scen från en Dickens-roman. Tingsrätten köpte deras argument och jag förlorade, men överklagade till hovrätten. Och nu är det snart dags för andra ronden. Den här gången har jag lärt mig min läxa och tror inte att jag vet hur det ska gå.

Jag har inte skrivit om det här tidigare för det har känts som en privat och komplicerad sak. Men nu kommer det snart ändå att vara ute, och jag känner ett behov att förklara för er som läser här ofta. För mig handlar det om rättvisa, och att mina barn (som var mycket älskade av sin morfar) ska ha samma chans som alla andra barn i släkten.

Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

Begravning med familjen

Idag är det begravning. Jag har ont i huvudet, men det måste väl gråtas bort. Allting är i ordning, hyrbilen, blommorna, kläderna. Vi har inte haft nånting att göra med att ordna själva begravningen, ändå har det tagit massor med tid.

För mig hade det kunnat få ta en månad till, för det känns så slutgiltigt och jag är inte säker på att jag vill det. Men nu när dagen är här vill jag mest att den ska gå fort. Det är inte bara att jag kommer att vara ledsen, det är lika mycket allt runtomkring, med hans sida av familjen. Inte de allra närmaste, de känner jag mig trygg med. Men alla andra. Fast jag vet att det är i mitt huvud så känns det som om de inte vill ha mig där, eller snarare som om de kommer att tänka bort mig, som om jag inte fanns. (Det är inte bara i mitt huvud – leta inte efter mig i släktboken, för där är inte de oäkta barnen med.) Men egentligen vet jag att de flesta har annat att tänka på idag.

Skönt att jag pratade med prästen häromdagen, för han var snäll och klok. Han sa det som borde vara självklart men som jag behövde höra ändå: ”Den där timmen ska du inte tänka på vad någon annan känner eller behöver. Det gäller din familj också, ni kan trösta varandra efteråt. Och tänk framförallt inte på vad någon annan tycker eller tror. Det är bara dina egna känslor som betyder något just då.”

Det ska jag försöka komma ihåg. Och så är jag väldigt glad att jag är där tillsammans med min egen lilla familj. De är världens bästa.