Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Att välja sina strider

”Livet som tonårsförälder” får en gästbloggare idag: Solusfemina, mamma till två tonårstjejer skriver om det kanske viktigaste en förälder kan göra: välja sina strider.
Så här beskriver hon sig själv:
”En lyckligt lottad mamma som klarar sig på egen hand efter att livet gjort krumbukter som ingen kunde råda över. Älskar min tillvaro med två underbara tonårsflickor och ett par katter i ett hus utanför huvudstaden.
Här lever vi de dagar som utgör livet för oss tre. Med harmoni och kaos, med lycka och sorg, med världskrig och harmoni … inte med problem utan med utmaningar.
Ingenting kunde vara bättre, tonårslyckan är en säregen period i livet … en period då jag inser att min närhet till barnen är så tidsbegränsad och angelägen. Dessutom en period av dagar då jag ibland får en skymt av de vuxna personer som mina små barn snart blir.”
Solusfemina skriver ofta, klokt och roligt om sin vardag med döttrarna. Tack, hela familjen S för det!

Jag skulle kunna hetsa upp mig för det mesta som händer i livet med mina tonåringar. Jag skulle kunna ha ett ständigt pågående världskrig. Det finns en hel del förutsättningar … och motsättningar mellan mig, min 13-åring och min 15-åring.

Jag skulle kunna bli tokig för att disk inte plockas in i diskmaskinen eller för att de tror att smutstvätt kan krypa själv till tvättmaskinen. Jag skulle kunna bli galen på att deras rum ser ut som jag vet inte vad, jag skulle kunna slita mitt hår för att de tar sista toalettpappret och lämnar den som kommer efter i en knepig sits …

Det är tålamodskrävande att inte gå i taket för otrevliga kommentarer och ett ständigt återkommande otrevligt beteende. Det tär på krafter att tjata om vilka tider som gäller, hur länge de får vara ute, att läxorna ska göras på bästa sätt och att dammsugaren måste få komma ut ur garderoben och röra på sig ibland.

Tjatet måste tillhöra oss som har en obotligt positiv människosyn. Jag har tjatat på allt möjligt sedan barnen var små. Och jag fortsatte tjata när dom blev större. Ända tills jag fick frågan av en barnspykolog … ”Varför tjatar du?”. Jag tyckte frågan var korkad. Det var ju en självklarhet att tjata. Det hör till föräldraskapet. Så jag svarade att jag tjatar för att de ska göra som jag säger, för att nå en förändring … och allt det där. Han frågade om det hjälpte, om jag fick till en förändring med mitt tjat. Jag tvingades svara ärligt att det var nog högst tveksamt.

Som ensam uppfostrande och närvarande förälder till två tonåriga tjejer kom jag till en punkt där mitt tjat blev mekaniskt och våra strider blev alltför ofta återkommande. Jag ville ha energi över till annat, ett hus med mer harmoni, mindre eller inget tjat och mer tid till bra mycket trevligare saker, för oss alla tre.

Efter förberedelser, som noga fick tänkas igenom eftersom mina tonåringar har en förmåga att skjuta det mesta i sank med sin eviga argumentation, presenterade jag min plan. Jag delade upp allt som var föremål för vilda diskussioner och gnatigt tjat i tre delar.

1. Det här får du bestämma själv.
2. Det här kan vi förhandla om.
3. Det här är inte förhandlingsbart.

Jag skulle ha kunnat lägga in rubbet under punkt nummer tre … så enkelt det hade varit … men jag valde det allra viktigaste för mig. Punkt nummer tre blev kristallklar. Det som inte var förhandlingsbart var att respektera överenskomna tider, göra sin läxa, inte dricka alkohol och inte ta droger eller röka. Till punkt nummer tre följde också ett självklart löfte om konsekvenser från min sida om inte reglerna följdes.
Därefter tog ett roligt, härligt, intressant och givande samtal mellan oss tre fart. Vi placerade in allt vi tjafsat om under de olika punkterna.

Det var viktigt att få det på pränt. Det var angeläget för tjejerna att få se hur mycket de egentligen fick bestämma över själva. Det blev tydliga förhållningsregler för att vi alla skulle slippa en del bråk och tjat. Och det har fungerat sedan dess.

Självklart bråkar vi fortfarande! Det är återkommande diskussioner och oenigheter. Men vi går ofta tillbaka till listan. Tar bort, ändrar och fyller på. Allteftersom de blir äldre och kan ta större ansvar. Men bråken har minskat betydligt. Jag väljer mina strider och låter mycket passera. Men jag viker aldrig från det vi har under punkt nummer tre. Och det vet dom redan. Så det ifrågasätts inte längre.

Likaså låter jag även en del otrevligheter passera. I skurar av otrevliga kommentarer och hormonstökigt beteende försöker jag se mig själv som en gås där vattnet rinner av. Jag accepterar inte alls kränkande kommentarer eller direkt riktade elaka kommentarer. Men jag låter det mesta av resten rinna av.

Oftast är deras otrevliga beteende endast ett sätt för att få mig att reagera. De kan provocera med ett till synes ändlöst tålamod för att hitta den knapp som får mig att gå igång. Det är då gåsen vaggar där ifrån. Låter vattnet rinna av och eldslågorna självdö. För om jag inte går igång … om jag inte låter mig provoceras … då dunstar ett otrevligt beteende ganska snabbt bort. Och det blir lugnt i huset igen.

Jag skriver fortfarande inte under på talesättet små barn, små problem, stora barn, stora problem. Varje barn – och tonåring – är unik. Jag buntar inte ihop dom och jag vill inte generalisera. Men jag tror att det krävs mer tålamod och eftertanke eftersom utmaningarna kan bli mycket större när man är lycklig nog att få ha tonåringar i huset.

Om ilska och sorg – Tonårsrummet i P1

Lyssna på Tonårsrummet i P1 idag, klockan 11.03 (repris 23.07 ikväll, och på julafton klockan 18.30).

Föräldrarna - Tonårsrummet - Elias Foto: Micke Grönberg/SRIdag är jag ledsen”

– Ibland vill jag ta fram ett svärd och hugga mig igenom allt otäckt här i världen.

Det säger Elias Lindmark i en självutlämnande och dagbok om när livet känns mörkt och dystert. En dagbok om häftiga humörsvängningar och om att ha föräldrar som inte förstår sig på. Men också om hur bra livet kan vara. Ibland.

Tonårsrummet handlar om när livet går mycket upp och ner. Möt två föräldrar som varit igenom mängder av bråk, uppgörelser och starka konfrontationer med sina tonårsdöttrar.
– Jag har lärt mig att låta bli att vara så påstridig. Ibland måste man bara släppa, säger Anette Bartels, som blivit klokare efter en kurs i tonårsföräldraskap.

Medverkande: Anette Bartels, mamma till 16-åriga Cecilia och Eva, mamma till 15-åriga Emelie.

Om att inte kunna nå sin tonåring – Tonårsrummet i P1

Lyssna på Tonårsrummet i P1 idag, klockan 11.03 (repris 23.07 ikväll, och på söndag 3/12 klockan 18.30).

”Nej, kom inte in!”

Sebastian har tråkigt.
Han går ner till kylen för att hitta något att äta.
Han gör det flera gånger under samma eftermiddag.
Sen går han tillbaka på sitt rum.
– Egentligen har jag tråkigt hela tiden. Och jag vet inte varför.

Det berättar Sebastian Forsman, 17 år, som går medieprogrammet vid Tumba Gymnasium i sin radiodagbok.
En berättelse som handlar om att mest sitta inne på sitt rum och om att säga gomorron till sina föräldrar först vid tretiden på eftermiddan.
Vad gör du som förälder när barnen inte vill komma ut ur rummet hur mycket du än knackar på?
Och ska man som tonårsförälder knacka på en låst dörr?

Om att inte kunna nå sin tonåring, i Tonårsrummet. Medverkar gör också föräldrarna Lena Severin och Per Lagerström, och Björn Wrangsjö, författare till flera böcker om tonårsföräldraskap.

Andra bloggar om: , , ,

Lycklig resa!

Alla barn är olika, och föräldrar är olika, och ingen kan säga vilka sätt att leva tillsammans som fungerar bäst just för dig och din familj. Men det kan vara skönt att veta att den här sortens frågor uppstår i nästan alla familjer, även de som verkar perfekta utåt. De flesta familjer har både glädjeämnen, stoltheter, konflikter och bekymmer.

”Jo, men hade man varit klok och gjort allting rätt från början så skulle det kanske aldrig bli några problem”, tänker du kanske nu. Det ligger lite sanning i det – det bästa sättet att lösa akuta problem är att förebygga dem och jobba långsiktigt. När man står mitt uppe i ett akut problem och inte har någon tidsmaskin är den insikten kanske inte till så stor hjälp, men vid nästa lugna tillfälle kan man börja förebygga lite här och där, så kanske det dröjer lite längre innan nästa akuta problem uppstår.

Checklista
Här är en checklista med punkter att bocka av. Om du vill kan du använda den för att tänka igenom ett akut problem, och för att kanske förhindra nya konflikter.

• Har jag avsatt tid för att vara med mitt barn på hans/hennes villkor?
• Vad är problembeteendet?
• Vad är det jag vill se istället?
• Har jag talat om för mitt barn vad det är jag vill?
• Kan jag ge mindre uppmärksamhet till det jag vill se mindre av – alltså ignorera beteendet istället för att tjata?
• Kan jag ge mycket uppmärksamhet, beröm eller belöningar när mitt barn gör det jag vill se mer av?
• Har jag testat problemlösning med mitt barn?

del 1: Att ställa upp för varandra

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

Föräldern med på resan

När du kommer hem ligger sonen på soffan och läser. Han får knappt plats i er lilla soffa längre, benen är långa och de håriga fötterna är jättestora. När hände det? Det går så fort!

I kväll kommer några av hans klasskompisar hem för att jobba med ett grupparbete i religion. Det går åt mängder av mackor, te och chips och det blir säkert politiska diskussioner. En del av killarna känner du ända sen dagis, nu är nästan alla längre än du själv. Du är inte längre föremål för deras beundran, men de hälsar vänligt och frågar hur det står till.

Du inser att det bara är en tidsfråga tills sonen ska ge sig ut i världen på egen hand, och du undrar vad du har gett honom som kan vara bra att ha med på vägen. Ni har ju haft era duster och ibland har det varit en knagglig stig. Men nu verkar han vara en hyfsat stabil person. Det är egentligen rätt otroligt att man har fått vara med om denna utveckling.

Tonåren är en av de perioder när det händer allra mest. Om man tittade in i en tonårings hjärna och kropp Continue reading

Samarbeta smidigare: Tjat och uppmaningar

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmaningar istället för tjat:

Med hjälp av genomtänkta uppmaningar kan tjatet minska. Continue reading

Samarbeta smidigare: Gemensam problemlösning

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är gemensam problemlösning:

Att vara en familj – liten eller stor – innebär att vara en del av varandras liv. Och en del av varandras problem. Men också en del av lösningen på problemen! Ser man det så är det kanske lite lättare att börja prata med varandra istället för att gå och reta upp sig.

Vad händer till exempel när tonåringen i familjen inte sköter sina uppgifter i hushållet? Continue reading

Samarbeta smidigare: Uppmärksamhetsprincipen

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmärksamhetsprincipen:

Vi fungerar ganska lika, vare sig vi är små eller stora. Det vi får uppmärksamhet för kommer vi att fortsätta med. Även om uppmärksamheten är tjat, gnäll och utskällningar! Continue reading

Vänner på gott och ont

Det ringer på dörren vid sju på kvällen, du hör att din dotter öppnar. Du går ut i hallen och tittar. Där står dottern och tar på sig skorna. I en rad längs väggen står fyra ungdomar – men de ser verkligen konstiga ut, en har spikfrisyr, en annan har rakat huvud. Det går inte att se om det är tjejer eller killar. Alla är kolsvarta runt ögonen och helt likbleka.

– Hej hej, hälsar du, men alla tittar bort och ingen svarar, bara den rakade mumlar något ohörbart.
– Vad vill du, fräser dottern, böjd över skosnörena.
– Vart ska du nånstans?
– Vi ska gå och fika, hejdå säger dottern och försvinner ut snabbare än blixten. Kompisarna rinner efter, som vattenödlor. Du tar ett steg mot dörren men hejdar dig. Egentligen vill du inte alls att hon ska gå iväg, inte så här dags och inte utan att veta vart hon ska. Men du vet redan vilken uppståndelse det skulle bli om du började tjafsa med henne nu, halvvägs ute och bland alla kompisar. Hon skulle tycka att du var pinsamheten själv och förmodligen hata dig bittert i en vecka.

Men de där kompisarna, varför var de så undvikande och tysta? Var de påverkade av något? De kanske skulle gå iväg och knarka någonstans. Plötsligt blir du orolig, du vet ju ingenting om din dotters umgänge, sen hon började högstadiet är det nya ansikten hela tiden. Du är helt säker på att hon inte använder några droger, men om hon umgås med folk som gör det kanske hon kommer att vilja pröva själv. Kan man förbjuda sitt barn att umgås med vissa personer? Continue reading

Lite ledsen eller tungt deppig

Att bli tonåring kan vara ett uppvaknande till en hårdare och kallare värld än den man trott sig leva i som barn. Kraven från omvärlden blir tuffare. Föräldrarna är inte allt man hoppats de skulle vara. Framtiden är osäker och till råga på allt ser man fel ut och ingen älskar en. Att man blir ledsen då och då är inte så konstigt. Det går i perioder. Efter ett par veckor blir man piggare och lever som vanligt.

”Måste man alltid utgå från att det är något fel när ungdomar blir deppiga? Måste det vara så bråttom att peppa upp dem igen”, säger Robban, pappa till en 16-åring. ”Inte så att man vill att ens barn ska ha det jobbigt i onödan, men det finns faktiskt en annan sida av myntet. Continue reading

Livet vid datorn

Det lyser från sonens rum fast klockan är tre på natten. Herregud, är han fortfarande vaken? När du öppnar dörren sitter han vid datorn, blek och glåmig i skärmljuset. Han skulle ju släcka senast tolv! Han får fem minuter på sig att komma i säng, sen stänger du av strömmen.

Nästa morgon sover han djupt när du öppnar hans dörr halv åtta.
– Upp med dig nu, ropar du, du kommer försent!
– Det är inga lektioner på förmiddagen idag, hörs det från under kuddarna.
Förra veckan var han hemma i tre dagar med ont i halsen, men satt i pyjamas vid datorn hela dagarna och långt in på natten. Vad gör han på internet egentligen? Porrsurfar, spelar våldsamma datorspel eller chattar på skumma mötesplatser? Varför måste han göra det på natten när alla sover? Han vill aldrig att man står bakom honom när han sitter vid datorn heller.

Han måste bli helt utmattad av att sova så lite. Du är övertygad om att det varken är håltimmar eller halsfluss som gör att han inte kommer iväg till skolan. Visst, han är sexton och det är frivilligt att gå på gymnasiet, men han verkar ju inte förstå sitt eget bästa! Continue reading

Från snäll till arg på tio sekunder

I en vecka har han varit dyster, otillgänglig och allmänt otrevlig. När du råkade klappa honom på ryggen häromdagen ryckte han till som om han hade blivit biten av en skallerorm. Nu är han plötsligt vänligheten själv, myser och skämtar och vill till och med ha en kram. Du blir inte klok på hans humör. Det är så mysigt när han är glad, hur gör man för att det ska fortsätta?

Å andra sidan kan han gå loss ganska bra när han blir förbannad. Han är inte den våldsamma typen men det hörs när han går argt i trappan, och en gång slog han knytnäven i gipsväggen så att det blev ett hål.

Själv är man kanske inte heller så rolig när man blir arg. Det värsta är när man tappar fattningen helt, gormar och säger saker som man egentligen inte menar alls. Continue reading

Att ställa upp för varandra

Ni sitter och äter middag tillsammans. Dottern reser sig från bordet och säger att hon har jättebråttom för att inte missa bion.
– Glöm inte att duka av innan du går, säger du. Dottern kastar en blick på klockan.
– Men jag måste vara utanför bion om tio minuter!
– Det skulle du ha tänkt på i tid, svarar du, som verkligen inte har lust att duka av efter en lång dag med jobb och matlagning.
– Du hinner visst om du skyndar dig på.
– Det gör jag inte alls, fräser dottern och kliver iväg mot hallen.
– Jag fixar det sen!

Men nu blir du förbannad – du vill inte ha en massa slammer i köket sent på kvällen. Dessutom, varför ska hon gå på bio en vardagskväll?
– Om du inte dukar av får du inte gå på bio, ropar du. Dottern kommer genast klampande tillbaka.
– Du är ju inte riktigt klok, skriker hon.

På några sekunder är grälet i full gång. Hon kallar dig för fula namn och du skäller tillbaka. Till slut springer dottern gråtande in på sitt rum och låser dörren.
Bordet är fortfarande inte avdukat.

Hur mycket ska en tonåring hjälpa till hemma? Det är en fråga som väcker mycket känslor och kan ge olika svar. Continue reading

Lita på en tonåring

– Vadå, litar du inte på mig?

Jag funderar. Litar jag?

Både och. Med viss reservation.

What, me untrustworthy?

– Jag litar på dig, fast …
– Fast vadå?
– Jag vet ju att du inte berättar allting för mig.
– Det är väl klart! Jag kan ju inte berätta allting!
– Nej, jag vet. Jag tycker att det är okej, jag ska inte veta precis allt om dig. Men därför kan du ju inte begära att jag ska tro på vartenda ord du säger heller, eller hur?
– Nej men vadå …

– Vi kan väl säga så här: att jag litar på att du vet vad jag vill, och försöker komma så nära det som möjligt. Jag litar på att du skärper dig när det gäller, och använder hela hjärnan.
– Jaja, det är ju det jag menar.

Spara

Spara