Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Hur du får ditt barn att förstå att ett NEJ gäller

Det här kommer inte alls att handla om att lära barn att veta hut, ”nolltolerans”, sätta gränser och sånt, det finns så många texter redan och jag tycker att de flesta är ganska oviktiga. Det här handlar om att lära barn att DERAS nej gäller, när det gäller. Till exempel när en främling föreslår ditt barn att följa med i en bil. Eller när en ”chattkompis” ber ditt barn att klä av sig framför en kamera. När någon tar ditt barns lilla hand och lägger den mot sin kropp. När någon föreslår din tolvåring att ta några roliga piller. När någon erbjuder din tonåring ett skitjobb utan lön. Och så vidare.

Det finns två sätt att lära barn att våga säga nej.

Det ena är att våga säga nej själv. Det är det viktigaste, och ofta det svåraste. Jag tänker inte lära ut hur du ska göra det här, jag kan knappt lära ut det till mig själv men jag jobbar på det. Det finns metoder, böcker att läsa, inre vägledning, terapier etc. Anledningen till att det är så viktigt är att du gör det både för din egen skull, och för ditt barns. Du är ditt barns största förebild i detta. Anledningen till att det är så svårt är att det egentligen är alldeles för sent att börja säga nej som vuxen. Om dina , förälrar och lärare hade respekterat ditt nej när du var liten skulle du inte behövt omvärdera och ifrågasätta allt vad du sagt och gjort och valt sen dess, och du hade inte haft något inre motstånd mot att säga ifrån i alla lägen där du känner dig obra behandlad. Men om du lär dig att respektera dina egna nej idag / i år / innan du dör så blir det lättare, både för dig själv att respektera även ditt barns nej, och för ditt barn att respektera sitt eget (och ditt, och andra vuxnas, och andra barns).

bauer_nej

Det andra är att respektera ditt barns nej. Det är också skitsvårt, men det finns i alla fall ett sätt att göra det enklare på: Sluta ställa tusen frågor till ditt barn om du inte tänker bry dig om svaret på. Vi gör det av snällhet – för att vi vill kommunicera med barnet, vi vill vara inkluderande och gulliga och inte auktoritära – men om vi inte är beredda att respektera ett nej till svar så är det bättre att inte fråga. (Annars blir det som elevråden i skolan, en skendemokrati där de vuxna ställer frågorna, barnen svarar och så händer det ingenting alls.) Om du frågar ditt lilla barn till exempel

– Ska vi gå till dagis nu?
– Ska vi gå och lägga oss nu?
– Behöver du kissa innan vi går?

och ditt barn svarar NEJ, vad gör du då? Om du struntar i det genom att försöka övertala barnet, eller bara inte lyssna, då skickar du en tydlig signal till ditt barn: Ditt NEJ betyder inget. Din vilja sitter i skogen. Jag är vuxen, jag bestämmer, jag behöver inte lyssna på dig.

Och här kommer det skitsvåra tillbaka. Naturligtvis vet du bäst, som vuxen. Naturligtvis måste du bestämma över barnet när det gäller. Men det går att bestämma och vara respektfull samtidigt. Det går att lyssna på vad barnet vill, och låta barnet berätta hur det kändes att inte få sin vilja igenom, utan att gå i försvar. Det går att minimera antalet konflikter (men det är verkligen en utmaning i vårt genomkommersialiserade liv med en miljon låtsasval att fatta hela tiden). Det går att ignorera rösten i huvudet som säger: Det var minsann ingen som lyssnade på dig när du var liten, varför ska du lyssna på någon som är liten nu? Varför ska de få när du inte fick?

PS Missa inte att läsa Jenny Strömstedts krönika ”Det tog två år för flickan att berätta” som jag länkade till ovan!

 

Samtidigt, på Facebook: Leklandet och arbetslinjen

Texten ”Iscensatta aktiviteter på fängslande lekland” på Expressen Kultur har fått många att bli arga, den heter  och handlar till det yttre om ett lekland, till det inre om barns roll i vuxenvärlden. Jag skriver om den här.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3ADavid_playing.jpg By Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

David playing, by Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0], via Wikimedia Commons

(från Facebook http://ift.tt/1OzeY7q via IFTTT)

Jag läste på din blogg

bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa ”Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: ”Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt – jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: , , , , , , .

föräldra-wiki på gång

En föräldra-wiki, vad är det? Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter. fwiki - en ny grej! Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp! På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.) skriv om något du känner till Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel – kort eller lång – till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av. Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar! Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Skammen som straff

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: , , , , , , .

Rosa och blått är inte problemet

Många föräldrar oroar sig över hur de ska kunna uppfostra sina barn könsneutralt. De vill absolut inte medverka till att en ny generation ska bli låsta av hämmande könsroller.

De funderar till exempel på:

könsuppdelade kläder: att det bara finns rosa klänningar med spets och rosetter på klädaffärens flickavdelning, och bara mörkblå eller camouflagefärgade kläder på pojkavdelningen

könsuppdelade leksaker: att dockskåp och lekdammsugare finns på flicksidan i leksaksaffären, medan man oftast hittar robotar, bilar och verktygslådor på killsidan

stereotypa barnböcker där pojkar framställs som tuffa och flickor som svaga.

superprinsessaMen det är inte de här sakerna som är de egentliga problemen. Vi föräldrar är de som påverkar våra barn mest. Hur vi lever – vad vi gör, inte vad vi säger! – är det som formar våra barns sätt att se på sig själva och världen.

Problemet är att det är mycket svårare att ändra på sin egen livsstil, än att välja pedagogiska leksaker och neutrala kläder åt sina barn.

Gå till dig själv först och främst – du som är pappa, vad säger dina vanor om din syn på jämlikhet? Kommer du att behandla dina döttrar och söner rättvist? Kommer du att förvänta dig att de ska klara samma saker?

Du som är mamma, hur är du som kvinnlig förebild för din dotter? Känner du dig fri, jämlik och nöjd med ditt liv? Vill du att din dotter ska ta efter dina vanor när det gäller kläder, intressen och arbete? Vill du att dina söner ska ta för givet att andra kvinnor är som du?

Föräldrar kan ge sina flickor hur många leksaksbilar och böcker om tuffa tjejer som helst, men om barnen samtidigt ser att mamma lägger sin energi på sitt utseende eller låter sig hunsas av sin omgivning, eller om de ser att pappa alltid bestämmer, så kommer det inflytandet på deras könsidentitet att vara mycket större än några böcker eller leksaker.

superprinsessaJag vet av erfarenhet att man kan låta flickor (och pojkar) leka hur mycket de vill med Barbie utan att de sen måste bli fjompiga. Och man kan låta både flickor och pojkar klä sig i rosa prinsessglitter eller camo-kläder – de kan ändå hitta en helt egen stil när de blir äldre. Om de ser att mamma och pappa vågar ha en egen stil!

Vi borde alltid börja med oss själva, eftersom vi är förebilderna. Och eftersom vi har lååångt kvar att gå tills vi själva är framme vid målet, om målet är att bli könsneutrala och fullkomligt jämlika. Handen på hjärtat, hur många kvinnor tycker att deras man passar i klänning? Hur många män är bekväma med att bli försörjda av en kvinna? Hur många mammor bantar bort sin tid och energi? Hur många pappor ser till att vara föräldralediga?

(Sen om målet verkligen ska vara att bli könsneutral, det är en annan fråga. Återkommer till det :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , .

En skön figur

Häromdan upptäckte jag att mjölken var slut och ringde till en av sönerna:

– Hej hej, var är du?
– Jag står i en provhytt på HM.
– Okej, jag tänkte bara be dig att köpa mjölk på hemvägen.
– Visst. Förresten kom jag just på vad snygg jag är, jag såg precis det i spegeln.
– Haha, kul att höra! Och glöm inte att alla utanför provhytten kan höra vad du säger.
– Äh … jag säger bara vad de redan tänker.

:-)

Mina drömmars land

Nu börjar det sakta sjunka in att min äldste son, mitt första barn, har flyttat till Holland. Han flyttade hemifrån redan när han var 17 och nu är han 23, så vi är vana vid att inte ha honom hemma. Men Holland är lite längre bort än Midsommarkransen.

Och ja, å ena sidan är han inget barn längre, han är vuxen och klok och har varit ute i världen på egen hand förut. Han är både son och storebror och vän, en av de bästa. Men också en del av mitt hjärta.

Så nu märker jag hur jag tänker på Holland med en viss ömhet. Holland? Jo, plötsligt verkar det vara ett så himla trevligt ställe. Knepigt politiskt förstås, men med bra klimat och många ekologiska jordbruk. Språket är ju lite – eh – speciellt. Men de har många kanaler. Och de holländare jag har träffat var verkligen coola och trevliga. Goed zo!

Janosch Lilla Tiger och Lilla Björn

När barnen var små läste vi böckerna om Lilla Tiger och Lilla Björn. En gång reste de till sina drömmars land. De trodde att det var Panama, men det var hemma.

Holland kanske är mina drömmars land? Vem vet, det kanske är meningen att resten av oss ska hamna där också. (Då har väl sonen fått jobb i Kina, men iallafall. Kina kan säkert också vara nice.)

Andra bloggar om: , , ,

Den första pilen flyger över vattnet

Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar – nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans ”Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den – ganska akuta – känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför – eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte – tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

Föreläsningshelg om tonåringar

Nu i helgen, den 21-22 oktober, samlas drygt hundra av Föräldratelefonens medarbetare på ett konferenscenter i Stockholm. De ska få lyssna på elva föredrag med olika infallsvinklar på tonåringars liv.

Foraldratelefonen 020-786 786Eftersom många av samtalen till Rädda Barnens Föräldratelefon kommer från tonårsföräldrar är det viktigt att de som svarar har en extra fördjupad bild av hur dagens tonåringar lever, hur de har det i sina familjer och vad som kan anses vara vanligt och ofarligt beteende. Därför erbjuder Rädda Barnen sina svarare en hel helg med seminarier – och den kommer att bli superintressant!

Föreläsarna är erfarna och sakkunniga inom en mängd olika områden:

Majlis Winberg Salomonsson, psykolog och psykoanalytiker, författare till boken Tonårstid: utveckling, problem och psykoterapeutisk behandling ska tala om den psykosociala utvecklingen under tonårstiden

Mia Faber, redaktör för Folkhälsoinstitutets ungdomstidning Glöd ska dela med sig av de frågor om kärlek, vänskap och sex som tonåringar ställer till Glöds frågelåda

Lars Lindahl, fil.dr. i psykologi, psykolog och psykoterapeut, familjeterapiutbildad av Walter Kempler ska föreläsa om tonåringens roll i familjen, utifrån terapeutiska krissamtal med tonåringar och deras familjer

Andraårselever från Fryshusets gymnasium förklarar vad de tycker är de viktigaste frågorna för tonåringar idag

Samuel Engelhardt, specialpedagog på Angereds Gymnasium pratar om dagens skola

Karolina Blom, informationsansvarig på Lunarstorm, om de nya mötesplatserna på internet

Patricia Kempff från Fair Play, en ideell organisation som informerar om TV- och datorspelens effekter, ska prata om var gränsen kan tänkas gå för sunt spelande

Paula Liljeberg, sektionschef vid alkoholklinken Maria Ungdom i Stockholm berättar om vad alkohol gör med unga människors hjärnor

Karin Ovefeldt, psykolog, psykoterapeut och ordförande i Beteendevetenskapliga föreningen föreläser under rubriken: ”Hur förhålla sig till en ledsen, nedstämd, uppgiven tonåring”

Elsa Nyberg, socionom, handledare och utbildare med erfarenhet av vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter ger råd till separerade tonårsföräldrar

Sara Damber, grundare av Friends. Sakkunnig och projektledare på Socialdepartementet talar om media, reklam och idealbilder.

Jag har ordnat seminarierna, på uppdrag av Rädda Barnens Föräldratelefon, och jag kommer att vara med under hela helgen och presentera föreläsarna. Jag ska självklart försöka lägga allt bra som sägs på minnet och rapportera här!

Andra bloggar om: , , , .

Tala förstånd med småbarn

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid ”Ingenting!” på hans fråga: ”Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga ”Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar – därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger ”Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn – även om barnet bara är ett år – att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Liten kille hos doktornDet finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra – stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Ganska coolt ändå

Hemliga pappan skriver ömsint och på pricken om obegripligheten att den lilla ska bli stor och flytta hemifrån en dag.

Jo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.

För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.

Pappabudget minus barn

Par som lever tillsammans har olika sätt att hantera budgeten. En del slår ihop sina pengar fullkomligt: allt mitt är ditt, och tvärtom. Så har vi gjort i min familj i alla år.

Så finns det de som delar på det mesta, men har varsitt ”bara-till-mig”-konto. Det fungerar säkert också bra (fast jag saknar lite förtroende och känslan av att dela nöd och lust i det arrangemanget).

Och så finns det några som har helt separata ekonomier. Fast de kanske lever ett helt liv tillsammans och har barn tillsammans så håller de sina pengar helt skilda åt.

Jag kände faktiskt ett sånt par. Han var stenrik, hon tjänade ganska lite. Det konstiga är inte att han ville hålla sitt guld för sig själv i början, när de nyligen hade träffats. Han var kanske rädd att bli utnyttjad, eller att hon skulle älska honom bara för hans pengar.
Det riktigt tvärkonstiga är att de fortsatte att ha varsin hushållsbudget efter att de fått barn, och att alla utgifter för barnet blev hennes.

Ja, du läste rätt! Eftersom hon var mamma skulle hon betala för barnet. Allting: mat, kläder, presenter, dagisavgiften, allt. Hon hade ju burit och fött barnet, så det var helt rimligt att hon fick ta kostnaderna. (Rimligt enligt henne och hennes man, alltså).

När hon blev med barn för andra gången funderade hon på om hon hade råd att behålla det, eftersom hon hade så dåligt med pengar. Samtidigt som hon var gift med en riktig knös.

Det här är ganska många år sen nu, och jag vet inte om de fortfarande har barnen på hennes budget. Jag har inte heller hört talas om fler som har levt på det sättet, förrän idag:

Trots att makarna Larsson och Borelius, de gifte sig 2002, har fyra barn tillsammans och har levt tillsammans under hela 1990-talet menar Maria Borelius att anledningen till att man inte hade lagliga barnflickor var att paret hade skild ekonomi.
– De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något hon skulle klara av med sin egen lön, säger Markus Sjöqvist till Expressen.

Alltså. Man kan väl ha separat ekonomi. Men varför ska mamman vara ensamt ekonomiskt ansvarig för alla barnen?

mina pengar och dinaI just det här fallet tjänade pappan mycket mycket mer (mellan 1 och 1,8 miljoner kronor per år) än mamman. Kunde han inte betala för två av barnen iallafall?

Fast man kan ju föreställa sig diskussionerna i en sån familj. – Kan du köra Leo till hockeyn idag? – Nej, Leo är ju din. Jag betalar bara bilresor för Tove och Emil.

Andra bloggar om: , , , .

Bubblar, ryker, fräser

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

mixturAlltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till – alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont – eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: , , , , .

Ta med barnen till jobbet!

I våras var jag med på en presskonferens – vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden – ju äldre de har blivit – har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar ”Take your child to work”-dagar – det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: , , , , , .

Förskolan är till för oss vuxna

Björn skriver i sin kommentar till mitt inlägg om dagis att det vore en lyxlösning att säga upp sig på jobbet för att vara hemma med barnen, om inte dagiset fungerar bra. Andra reagerade ungefär likadant på Barnsidan där diskussionen uppstod.

Det verkar som om många tror att jag har skrivit:
Ni som inte kan tänka er att sluta jobba om era barn mår dåligt, ni älskar inte era barn.

Men så står det ju inte! Inte ens i närheten. Det jag faktiskt skriver är någonting helt annat:
Förskolan finns för att de vuxna ska kunna jobba borta från sina barn. Inte för att barnen behöver vara borta från sina föräldrar.

Det är bättre för både barn och vuxna om vi kan se det klart. Det är alltid bättre att veta varför man väljer att göra på ett visst sätt – särskilt när man helt enkelt är tvungen. Om man vet att det inte finns någon annan lösning behöver man inte ha dåligt samvete.

Andra bloggar om: , , , , ,

Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Frågan jag fick av Wohoo! i Bloggstafetten var: Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Om frågan betyder: Bör Sverige lagstifta mot våldsamma filmer och datorspel, förbjuda försäljning och distribution?, så är mitt svar nej.

Saker försvinner inte bara för att man förbjuder dem. Tror man det så biter man sig i foten. Trots att till exempel rattfylleri, barnaga, bankrån och diskriminering är förbjudna finns det fullt med folk som kör berusade, slår barn, rånar banker och kastar ansökningarna från jobbsökande med konstiga namn. (Inte allt på en gång, men ni fattar grejen.) Jag tror inte jag kan komma på en enda sak som inte finns bara för att den är förbjuden.

Jag tror dessutom att alla försök att kväva eller marginalisera obehagliga människor, grupper eller företeelser bara har motsatt effekt. Det förbjudna blir ännu mer lockande, de marginaliserade känner sig ännu mer motiverade. Uppfinningsrikedomen när det gäller att få sin vilja igenom trots ett förbud är oändlig.

Om frågan däremot betyder: Borde föräldrar förbjuda sina barn att se våldsamma filmer eller spela våldsamma datorspel? – då är mitt svar mer njaa

… jag tycker visserligen att man ska stå för sina åsikter som förälder, och man kan självklart bestämma att man inte vill finansiera våldsamma spel/filmer eller låta dem finnas i ens hus –

men jag tror ändå att det alltid är bättre med diskussioner. Det enda sättet, absolut enda sättet, att få ett beslut fast och ärligt förankrat hos någon annan är om de själva förstår och respekterar varför man tycker och känner som man gör. Och man kan inte utgå från att det är man själv som har rätt – det har man kanske, men det är fel ände att börja i.
Fråga hellre barnet vad han eller hon själv anser om våldsamma filmer eller spel. Är de roliga eller spännande? Varför är de inte läskiga? Känner h*n sig aldrig påverkad efter att ha sett/spelat? Kan h*n förstå förälderns ångest inför spelet/filmen? Kan h*n tänka sig att låta bli att titta eller spela – iallafall inte så ofta?

Chansen att barnet tröttnar på filmen eller spelet snabbare ökar markant om man har haft en sån diskussion, än om man förbjuder, låser in och stänger av.

Därmed överräcker jag pinnen till Aronjakob med frågan: Vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur, och varför?

Dagisbarn och hemmaungar

Barnsidans blogg skriver Mia Althoff idag en text med rubriken Vem prioriterar inte sina barn?!

Jag gillar Mia men gick igång på alla cylindrar när jag kommit en bit in i texten:

Många idag vuxna minns mer från dagistiden än från bullbak med mamma och skogspromenader med pappa. Förskola handlar inte om förvaring. I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det.

Mias egentliga poäng är att det har blivit en slags tävling i vem som har sina barn kortast på dagis, oavsett vad man gör av den övriga tiden, och att de som hämtar tidigast automatiskt syns som de bästa föräldrarna.

Jag kan bara konstatera att man får inte ha sitt barn på dagis för lite heller, då blir man klassad som konstig, ond eller egoistisk.

Förskolan och även fritis är bra och fyller en viktig social funktion. Utöver det kan barnens mammor och pappor jobba och därmed säkra familjens ekonomiska trygghet och sitt egna självförverkligande. Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba. Så enkelt är det ju.

skriver Mia också, men så enkelt är det ju inte alls! Det borde vara så, men hur många föräldrar säger upp sig från jobbet när barnomsorgen inte funkar? Snarare byter man väl dagis?

Jaja. Diskussionens vågor går höga (vänliga, men höga) inne på b-bloggen. Kom gärna med!

Andra bloggar om: , , ,, , ,

Englands tråkigaste mamma

(uppdaterad)
Läser i Aftonbladet om en kvinna som sägs vara Englands mest hatade mamma. (Inte av sina barn, alltså, utan av andra engelska människor.)

trakmorsaHon heter Helen Kirwin-Taylor och har skrivit en krönika om hur trött hon blir av sina barn.
”De tråkar ihjäl mig”, skriver hon. ”Jag blev arbetsnarkoman när mina två söner var små för att slippa vara tillsammans med dem.”

Argumentet verkar vara att vi hänger upp tillvaron kring våra barn alldeles för mycket idag.
”Till för tio år sedan tillbringade inte föräldrar varje vaken stund med sina barn”, skriver Kirwin-Taylor enligt Aftonbladet.

Men det stämmer inte. På många håll i världen tillbringar barn idag den större delen av dygnet tillsammans med sin familj. Och för bara fyra, fem generationer sen var det likadant här. Däremot är det nog ganska få engelska, amerikanska eller svenska föräldrar som idag tillbringar varje vaken stund med sina barn. Det rör sig snarare om ungefär en fjärdedel av den vakna tiden – resten är man på väg till, på eller på väg hem från jobbet.

Kanske blir tillvaron tillsammans med barnen mer barninriktad, mer barnintensiv, när man är tillsammans så lite? Både för att man själv känner ett behov av att ta tillvara på tiden och för att barnen ställer större krav på föräldrarna de stunder de är tillgängliga.

Faktum är ju att vi är gjorda för att vara tillsammans. Det ska inte vara besvärligt eller påfrestande hela tiden. Om det blir så jobbigt och krävande är det förmodligen något annat än barnen som skaver i ens liv.

Jag tror egentligen inte att Helen Kirwin-Taylor är så seriös. Hon verkar mest vara en figur som vill ha maximal uppmärksamhet. (Hennes föräldrar kanske aldrig hade tid med henne?)

Hon fortsätter med att anmärka på hur inskränkta föräldrar är:
”Mammorna i min skola är så trista. De pratar om barnens lunch när vi borde prata om krigen i världen”, klagar hon.

Men det ena utesluter väl knappast det andra. Man kan vara engagerad både i barnens lunch och i världspolitiken. Man måste bara orka ha tillräckligt många hjärnceller igång samtidigt.

Uppdatering 1: Nu har jag läst artikeln i Daily Mail*, och den hade lite fler vinklar än vad som kom fram i Aftonbladet. Men jag tror fortfarande att hon försöker göra sig dummare än vad hon är. Uttråkade hemmafruar-bloggen håller med mig.

Andra bloggar om: , ,

* Uppdatering 2: Adressen verkar krascha när jag länkar in den, så här kommer den i byggsats istället:
http://www.dailymail.co.uk/pages/live/femail/
article.html?in_article_id=397672&in_page_id=1879&ico=
Homepage&icl=TabModule&icc=FEMAIL&ct=5.html