Hurra för föräldraNätet som föddes för 20 år sen!

Idag är det 20 år sen föräldraNätet (www.foraldrar.com) såg dagens ljus. Det var då (1997–2002) Sveriges största föräldraforum, och en av de största svenska mötesplatserna på nätet. Vi hade över 150 000 medlemmar, vilket var ENORMOMÅNGA på den tiden!

Idén till föräldraNätet kom i slutet av 1995. Jag jobbade på en tidning som hette FöräldraGuiden och skrev samtidigt på manuset till Bebisboken. Vi hade fått hem vår första dator och hittat ut på internet. Jag var inte så intresserad i början men Peder lyckades övertyga mig: jag hade hört talas om en forskare vid namn James McKenna som var expert på samsovning, och som skulle kunna bekräfta min tes att samsovning inte är farligt, som min redaktör på Alfabeta hade hört att det var. ”Sök efter honom på internet” sa Peder, och med hjälp av AltaVista fick jag fram en epostadress som jag skickade min fråga till. Redan nästa morgon hade jag ett långt svar i min inbox, och var därmed helt såld på www-grejen (det har gjorts många försök att bända loss mig från det sen dess, inga helt lyckade).

Under mitt letande efter McKenna hittade jag två amerikanska föräldrasajter: Parent Soup och Parent’s Place. Jag läste i forumen och blev helt omkullblåst. Föräldrar ställde frågor till varandra, och de experter som eventuellt svarade fick inte mer plats än någon annan för sina svar. Det var oerhört upplyftande, men skulle det funka i Sverige, där föräldrar antogs vara helt hjälplösa och endast läkare och andra experter var de som fick tala om hur allt skulle vara? Det måste i allafall testas! tänkte vi. Först experimenterade vi med att lägga ut FöräldraGuiden på webben, men det saknades nånting. Ett forum, där föräldrar kunde dela sina funderingar, sina frågor och sina svar med varandra. Snack-grupper, helt enkelt!

När vi hade en skiss till det vi ville göra ringde vi till de fem stora som fanns på nätet då: Kinnevik, Posten, Aftonbladet, Telia och Bonnier Online.

Skissen var förstås lite mer utvecklad än så här.

Alla var intresserade, men bara Bonnier Online var villiga att satsa pengar på det. (Och nej, ingen i min familj var inblandad, jag ringde direkt till den som var ansvarig för internetsatsningarna då, Staffan Hillberg. Han hade just kommit dit från Apple och visste inte vem jag var – det var inte förrän flera månader senare som han fick klart för sig att jag var en (oäkta) Bonnier.)

Senvintern 1996 skrev vi på ett kontrakt att vi skulle bli partners i ett treårigt projekt. Vi fick pengar för att betala en mycket liten redaktion som fick jobba hemifrån övervåningen på vårt radhus på Värmdö, med husets barn som sprang omkring och drällde legobitar och halvätna mackor runt sig. Sommaren 1997 började webbplatsen ta form, med redaktionellt innehåll och ett forum. Vi hade världens minsta budget och kunde bara erbjuda våra skribenter, sakkunniga och illustratörer löjligt låga arvoden – men alla tyckte att det var en ny och rolig och kanske viktig grej, och ställde upp ändå.

Men skulle vi få några föräldrar som använde forumen? Jag gick in på Parent Soup och Parent’s Place och sökte i deras öppna medlemsregister efter alla epostadresser med .se på slutet, och skickade iväg ett mejl till dessa kanske hundra svenskar som uppenbarligen var intresserade av att snacka om föräldraskap. ”Hej, vi ska starta en svensk föräldrasajt med adressen www.foraldrar.com,” skrev jag, ”är du intresserad av att bli medlem där när vi drar igång om några veckor? Svara ‘jajamensan!’ i så fall så får du epost när det är klart!”. Jajamensan-mejlen började strömma in redan samma dag, och när vi öppnade sajten den 15 augusti 1997 hade vi redan 101 medlemmar. Och första veckan blev det 1000, efter bara en månad 10 000! Suget efter ett svenskt föräldracommunity var tydligen stort. Såklart var det inte bara vi som fått den idén – bara några veckor senare startade FöräldraKanalen och MammaPappa.se. Men det var bara bra, många blev medlemmar på alla tre sidorna.

Startsida från 1997. Vi hade först tänkt att det skulle heta PäroNet, fattar ni, päron som är slang för föräldrar + net som i internet? Men sen valde vi föräldraNätet istället, och hade ett kort tag en medlemsklubb som hette PäroNet.

Vårt första riktiga kontor låg på Klippgatan 19 i Stockholm. Vi var fortfarande bara fyra i redaktionen, och vi jobbade mer eller mindre dag och natt medan medlemmarna blev allt fler och Snack växte så det knakade. En annan sak som började knaka under andra hälften av 1999 var den så kallade IT-bubblan, som verkligen var galet uppblåst. På Bonnier Online fick man kalla fötter. En ”städare” kallades in och sa upp kontrakten med alla sajter, inklusive föräldraNätet. (Jag har berättat om vårt kusliga möte med städaren här.) Vi var dock de enda som gick ur processen med lite pengar kvar, så vi körde vidare på egen hand, på smalaste tänkbara budget. Efter ett halvår tog vi kontakt med Spray, som drev bland annat Darling. De insåg att många darlings skulle bli föräldrar med tiden, och att vi kunde ta vid där Darling tog slut. Därmed hade vi nya finansiärer, och en helt ny värld öppnade sig för oss.

Men! Hur galen den tiden än var ska jag inte berätta om den just nu. Det blir för långt, och har egentligen mer med IT-bubblan än med föräldraNätet att göra. En annan gång ska jag beskriva hur det var att jobba med människor som hade råd att hämta tonvis med snö mitt i sommaren, ställa ut giraffer i hela Sverige, köpa berg-och dalbanan på Gröna Lund och bygga en biograf på jobbet, men som bara knappt kunde kommunicera med sina anställda. Om chefen som stod på en personalfest och skrev ”Jag är kung över alla här!”, om hur vi satt i ett glasrum i ett möte med riskkapitalister när nyheterna plötsligt visade hur ett flygplan kraschade in i World Trade Center i New York och hela mötet ställdes in (för gott), och om det kaos som följde när bubblan till slut sprack, i början av 2000.

Väldigt kortfattat: Vi hamnade till slut i en situation där vi tvingades att ge upp drömmen om en i stort sett icke-kommersiell mötesplats för föräldrar, som vi hade jobbat stenhårt för i flera år. För att inte svika medlemmarna helt sålde vi till några som vi trodde hade samma ambitioner som vi.  slut, Det tog flera månader efter avslutad affär innan vi förstod att vi i princip blivit lurade, och att de nya ägarna inte alls hade samma visioner som vi. Jag och några till från redaktionen jobbade kvar där i knappt två år, i förhoppningen om att kunna hålla en bra riktning, men gav upp till slut. De fortsatte, under namnet Allt för föräldrar, och den sidan finns fortfarande kvar idag. Efter 20 år! Det är ganska fantastiskt. Vi skapade något ganska hållbart, tänker jag.

Två höjdpunkter: när vi vann Stora Journalistpriset 1999 (utan att ens veta att vi var nominerade) i klassen Nya medier, med motiveringen att vi förenat journalistik och nätgemenskap.

Men vilka är de här jätteunga människorna? Får de verkligen vara uppe så här sent och data?

 

Den goda journalistiken kunde vi leverera tack vare våra helt fantastiska medarbetare. Jag kan inte nämna alla vid namn här men vi hade skribenter som Anna-Clara Tidholm,  Carl Z,  Dan Höjer, Helena DahlbäckPeter Pohl, Robert Svensson (Uppdrag Pappa och Uppdrag Familj), Rose LagercrantzUlf Stark, Lars H Gustafsson, Klarin Gullström, Unni Drougge och Åsa Crona. Vi hade frågespalter, Svararna, där läkare, psykologer, jurister, dietister och många andra sakkunniga (för att bara nämna några få: Malin Alfvén, Ian Modin, Nanna Bylund, Sabina Swahn och Malin Bergström) svarade på inskickade frågor. Vi skapade den allra första svenska interaktiva graviditetskalendern, och vi gjorde en födselplan som man kunde fylla i och skriva ut.

Forumdelen, Snack, var fantastisk. Svenska föräldrar hade plötsligt fått en plats där de kunde träffas, prata och ventilera. 1999 var medlemmarna och Snackgrupperna så många att det gjordes i snitt 6000 inlägg per dygn. Vi jobbade hårt med att ligga steget före, till exempel genom att värva medlemmar till att bli Snackvärdar och hålla ordning i sina grupper. Vi anställde också en communityansvarig, en person vars ansvar var att se till att Snackgrupperna funkade bra, att det var högt i tak men ändå tryggt, respektfullt och städat, genom att stötta Snackvärdarna och ha ett helhetsgrepp på Snack. Vi försökte alltid koppla det som diskuterades till det redaktionella innehållet, och tvärtom.  Men vi lyssnade såklart också jättemycket på medlemmarna och försökte skapa de grupper som de frågade efter. Det var allt mellan himmel och jord, från Snack om att längta efter det första barnet, till Snack om att ha barnbarn.

Snack: första utkastet

Många som lärde känna varandra i Snack blev också vänner i världen utanför. Det finns de som träffas än idag!

Vi byggde sidan Svenska Namn tillsammans med Anders Malmsten, och tog över Barnens Internet när Mats Ernofsson inte hade tid att driva det längre. Och vi gav ut en tidning flera gånger om året – FöräldraGuiden blev en del av föräldraNätet (och är fortfarande en del av Allt för föräldrar).

En annan stolt sak var när dåvarande Folkhälsoinstitutet 2002 tog oss som exempel på att föräldrar verkligen kan bli hjälpta av att använda ett forum som det vi hade skapat.
”Studien visade även att en majoritet av föräldrarna använde FöräldraNätet som en första instans när de behövde råd och information, detta oavsett utbildningsnivå. Webbplatsen fungerade emellertid inte bara som informationskälla utan upplevdes också ha en viktig funktion som socialt forum och stöd.” (”Föräldraskap och internet – Nya mötesplatser och informationsvägar kring det senmoderna föräldraskapet”, Lars Plantin & Kristian Daneback, 2010)

Det finns så mycket mer att berätta! Om de troll vi plågades av, och hur vi bemästrade dem med vänlighet och list. Om somliga av våra medlemmars öden och äventyr, som de delade med oss. Om alla turer innan vi sålde – alla fula förslag, galna planer och chefer från helvetet. Hur vi blev lurade av de som köpte oss, rena Trustorhärvan. Men också om alla begåvade, ambitiösa och vänliga medarbetare. Alla skratt, alla tårar och sammanbrott, hetsiga diskussioner, roliga fester, konflikter och galningar. De där åren med fN-redaktionen, 1997—2002, var några av de roligaste i mitt liv. Så mycket jag lärde mig om att vara förälder, så mycket klokskap, så mycket kärlek vi mötte i Snack. Jag är för evigt tacksam för alla som var med: alla i redaktionen, alla Snackvärdar, alla medlemmar, alla som stöttade när det var tuffa tider. Vi gjorde nånting viktigt tillsammans!

Illustratören Jojo Falk gjorde föräldraNätets logga och många av bilderna vi använde. Tyvärr har vi bara skruttiga gamla skärmdumpar från 90-talet kvar, i original var de ännu mer briljanta förstås! Se mer Jojo på http://www.jojofalk.se/

Här är en hyllningssida på Facebook!

Läs om fN på Internetmuseum.se

Nostalgi så man blir rörd nästan: Nybörjarinfo för medlemmar 

Intervju på Barnsidan

Intervju i DN

När äpplena tystnar

Fick syn på en bild i pappersupplagan av DN/Ekonomi idag, en högt uppsatt vd och inflytelserik man med godmodigt utseende som just nu är väldigt aktuell.
Som alltid när jag ser honom påminns jag om en kuslig upplevelse, ett möte jag hade med honom i slutet av 1998.

IT-bubblan hade ännu inte spruckit men det fanns många som tvivlade. Vårt lilla medieföretag drev ett community för föräldrar. Vår partner i ett joint venture var ett betydligt större jättemegastort medieföretag, som nu plötsligt fått kalla fötter och skulle lägga ner alla sina internetsatsningar. Vid ett stort möte i en trång konferenslokal hade vi och ett tiotal andra småföretag fått veta att vi inte längre kunde räkna med någon finansiering från storkoncernens sida. Det var tack och adjö i några snabba powerpointbilder: här är vi tillsammans, här är ni på egen hand. Lycka till!

Nu hade vi blivit kallade till ett möte med den nytillsatte vd:n för koncernens online-avdelning, en kille som kallades ”Städaren” för sin förmåga att effektivt sopa bort de mindre lönsamma projekten och personerna i alla företag han kom till. Vi visste att de andra som samarbetat i onlineprojekt med storföretaget hade fått sina avtal avslutade abrupt och utan att få ett öre med sig på vägen – några hade till och med fått betala.

Vi var ganska oerfarna som affärspersoner. Vi var ganska nervösa.

Fem minuter före utsatt tid kom vi till möteslokalen, ett litet rum i slutet av en lång korridor två våningar under jord. Ingen var där när vi kom. Det gick inte att tända ljuset i rummet men korridoren var upplyst och gav ett skumt sken in genom glasfönstret i dörren.

Fem minuter gick, tio minuter. En kvart. Plötsligt dyker han upp i slutet av korridoren. Städaren. Han är lång och går med långa, långsamma steg. Han äter på ett äpple.

När han kommer in i rummet och slår sig ner mittemot oss vid bordet äter han fortfarande på äpplet. Det är ett stort, grönt äpple. Varje tugga krasar högt. Vi stirrar som förhäxade medan han äter upp hela äpplet, till och med kärnhuset och stjälken.

När Städaren ätit upp hela äpplet tar han fram sina avtal och börjar förhandla med oss. Troligen var han säker på att ha fått oss paralyserade av skräck, viljesvaga. Men vi hade ett äss i rockärmen och en god vän som pluggade affärsjuridik, så vi gick från mötet betydligt rikare än när vi kom.
Men det är en annan historia.

Hursomhelst kan jag inte se på den där bilden i DN utan att tänka på Hannibal, förlåt äppelätaren i det skumt upplysta rummet.

Fel person har dött igen (en kärleksförklaring till Carl Z)

Carl Z är död – det hände för en vecka sedan men jag visste inget förrän ikväll när min vän och fd kollega Anna T2 skickade ett sms.Carl Z enligt susning.nu

Vad ledsamt!

Det är lika dumt som att Douglas Adams och Tage Danielsson inte fick längre tid på jorden. Det är ju såna som de och Carl Z som behövs bäst! Roliga, kloka och med förmågan att se bortom all dumhet och dimridåer.

När vi startade föräldraNätet 1997 och skulle anlita krönikörer för att skriva kul och tänkvärt om föräldraskapet var Carl Zetterström en av de första jag ringde till. Jag var jättenervös och tänkte att en så berömd skribent säkert bara skulle fnysa åt mig, en helt okänd person med knappt mer än en flummig idé om att göra något viktigt och roligt för föräldrar. Dessutom kunde vi bara betala småpengar. Men Carl var så snäll och påstod att han kände sig hedrad över att få vara med på något så nytt och spännande som internet.

Glädjebud - ett gratulationskort från www.carlz.nuUnder de år han skrev för oss (1997-2001) fick vi många fina texter av honom. Han kom också till våra medarbetarfester, satt stillsamt i en soffa och konverserade vänligt om man slog sig ner brevid honom – och det gjorde man gärna. En gång ringde han från en dålig och brusig telefon och lyckades få tre personer att tro att han frågade efter någon som hette Sören, fast han bara försökte presentera sig som ”krönikören”.

Den första krönikan han skickade hette ”Tjatet, lyckan och nätet”. Senare samma dag ringde han och sa: Ni får den gratis. Det är så bra att ni har hittat på det här.

Som tack till Carl Z, en man med ett hjärta av guld, publicerar jag texten här igen så att fler kan ta del av hans finstämda vardagskommentarer. Här är hans förlags hemsida med bland annat målningar och underbara gratulationskort. Här, här och här kan du läsa mer om Carl. Och här har Lotten Bergman reflekterat över hans död.

Tjatet, lyckan och nätet

”SLUTA LEK!
Orden skar tvärs igenom mig. Vilken fruktansvärd uppmaning till ett barn. Eller till någon. Sluta lek. Och när fick jag höra den genomtråkiga repliken? Jo, när jag hävde ur mig den till Gustav, nybliven åttaåring.

Sammanhanget minns jag inte helt. Vi var vid bakluckan på bilen och jag ville väl att han skulle sitta fastspänd på sin bilsits, istället för att smälla knallpulverremsor med hammare eller vad han nu gjorde. Bråttom var det, säkert. Då kommer de värsta replikerna. I stressen.
Men varför vi hade så bråttom, det minns jag inte heller. Bara hur jag lät. Ja, man hör sig i repris. Harangen kommer igen som bumerangen.

– Nu vill jag inte höra ett KNYST från er!
Det har jag också sagt. Vid läggningsdags. Jag minns en utdragen läggningskväll när barnen var övertrötta och jag ovanligt tjatig. Plötsligt hörde jag varken knäpp eller knyst, bägge hade somnat tvärt och jag blev tom inombords. Jag såg vad jag inte sett nyss, hur små de var, och jag hörde mitt ”inte ett knyst”.
Jag vill höra ett KNYST, tänkte jag. Snälla barn, bara ett enda KNYST. För min skull.

I vårt inbyggda köpcentrum hör jag andra föräldrars överdrivna tjat:
– Det här är sista gången du får följa med mig och handla, hör du det. Absolut sista gången!
Det tror varken jag eller barnet på. Men barnen svarar aldrig vad de borde:
– Stackars dig, vad tråkigt det blir för dig att jämt handla utan mig.

Och bristen på logik, som i varningen till ett barn i vagn:
– Om du stoppar fingrarna i hjulet en gång till får du ingen glass!
Vad har glassen med det hela att göra, varför ska den komma med – i förälderns annars fullt motiverade oro för barnets fingrar?
Jämför: ”Om du håller skärbrännaren fel får du inga kräftor!”

”Hur KAN du vara så ELAK?” hörde jag nyss en mamma fråga en liten ledsen flicka, och det låg nära till hands att fråga mamman detsamma, eller åtminstone: Hur KAN du säga så?
Om man visste något om mammans liv och situation och allt som förevarit den dagen kunde man i stället tänka: Jaså, därför KAN hon säga så. Eller säga vad hon inte menar.

Men mitt eget rekord i dum-tråkig och LÖJLIG föräldrareplik kan jag knappast försvara. Vi var på väg hem från cirkus, där Gustav hade fått en självlysande stav. Jag sa:
– Ska du bråka när du har fått en rolig pinne?
En rolig pinne. Rekordlöjligt, som sagt. Jämför: ”Ska du ha livsångest när du har fått en rolig parabol?”

Det är tur att barnen inte minns alla överdrifter och löjligheter man ångrar. Gustav HAR inte slutat leka, även om det vore rätt likt honom att med obönhörlig logik säga:
Leka? Varför det? Du har ju sagt att jag ska sluta leka.

Nej Gustav, det ska ingen göra. Om du eller någon annan frågar mig vad jag tycker är viktigast säger jag snart: Att leka.

Och vad jag älskar att sitta och höra det lilla pratet eller gnolet från ett barn som är helt inne i sin lek, det är en stor, lugn lycka och något av det bästa i livet. Då vill jag stoppa tiden: Förbli, ögonblick.

Ja, det behövs ett nät för alla oss föräldrar som gör mycket fel och en hel del rätt, ändå. Eller tvärtom. Det behövs inte minst ett nätverk när samhällets blivit så glest, för barnen. När det är barnens läkare, psykologer och kuratorer som försvinner, tvingas bort – ett livsfarligt sparande.

Och snart, mycket snart måste det verkligt stora, starka nätet komma, ett nät som kan välta regimer, ett nät för världens svikna, övergivna barn.”

Carl Z, 1997-09-08

Det stora Barnvagnsbedrägeriet eller Våga Vägra Vagn

Varje dag i stan möter jag föräldrar som kör sina barn i barnvagn. Stora och små barn sitter i vagnarna och jag möter deras blickar: blåa, bruna, trötta, nyfikna eller undrande blickar mellan täcket, nappen och mösskanten. Och jag undrar ofta när jag ser alla dessa barn-i-vagnar – har vi blivit lurade av barnvagnsindustrin?

Det är dyrt som sjutton att köpa en ny vagn. Att man lägger 5 – 10 000 kronor på vagnparken är inte ovanligt, fast de flesta småbarnsfamiljer har ont om pengar. Så varför köper vi nya, stora, dyra barnvagnar? Varför kör vi alltid omkring med barnen i vagn, även när det gör livet krångligare? Continue reading

Underbart är kort! eller Hur många grillkvällar går det på en junimånad?

Underbart är kort –– vad betyder det egentligen? Fråga nästan vilken förälder som helst i slutet av maj och du kommer att få en stressad fnysning till svar: ”hinner inte prata om det just nu, måste packa matsäck och grillkorv!” Maj och juni är både underbara och korta. Underbara med värmen, blommorna och dofterna som kommer lika överraskande varje år, med barnen som äntligen får slänga av sig kläderna och springa ut barfota, med ljusa kvällar, solvarma glassar och fräknar. Korta för att försommaren flimrar förbi medan man själv sitter inne och jobbar, och för att veckobreven från skolan uppmanar till brännbollskvällar, grillutflykter, klassfester och matsäck nästan varje dag. Som förälder till Julia, mitt fjärde och yngsta skolbarn, är jag inte lika förtjust som förr. Visst är det roligt att hon och hennes syskon får göra roliga saker i skolan, och jag har inget emot att skicka med matsäckar, flytvästar, fotbollar och ganska så mycket pengar till olika klasskassor. Men varför måste jag vara med?

Jag träffade nyligen en politiker som sa att ”det där med föräldrar som vill vara hemma mera för att få tid med sina barn, ha, varför är det aldrig de föräldrarna man ser på klassträffarna och brännbollsmatcherna? Så mycket för att vilja vara tillsammans med barnen!” I hennes värld är en pappa som alltid följer med på klassens utflykter en bra pappa, men en pappa som inte syns på träningar eller grillkvällar är inte intresserad av sina barn. Men så enkelt är det ju inte. Alla föräldrar har ju inte samma syn på vad som är kvalitetstid med barnen. För min del har jag kommit fram till att den bästa tiden med barnen är den när ungarna inte är upptagna och jag själv finns tillgänglig för dem. När de kan sätta sig vid köksbordet och börja prata medan jag plockar undan, när de kan föreslå att vi tar en promenad och sätter oss på vårt solnedgångsberg, när vi är ensamma i bilen. När jag får höra om drömmar, tankar, idéer och bekymmer.

Det finns mycket annat som är kul eller bra att göra tillsammans, och det skadar inte att man som förälder är med ibland och träffar de andra barnen och deras föräldrar. Så ofta jag kan går jag på barnens föreställningar, för jag gillar verkligen när de uppträder med skolkören och sånt.
Men jag vill inte bli sedd som oengagerad för att jag inte följer med på en enda av Julias samkvämskvällar under maj och juni. Hon har andra att gå med om hon vill, eller vi kanske har ännu viktigare saker för oss – som att göra absolut ingenting.

Vad tänker du? Hur ser din kalender ut just nu? Är du bebisförälder eller har utflyktsterrorn redan börjat på ditt barns förskola? Tror du att mammor som aldrig syns på brännbollsplan kan vara bra mammor? Skriv till mig!

Med hopp om en lång, lugn och rentav lat junimånad,
Anna Toss

Blev du arg eller glad av att läsa det här? Skriv gärna till mig på adressen anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under med signatur om du vill vara anonym.

Svar från omvärlden

Eftersom jag är själv 8-barnsmor med dåligt samvete att jag hoppar över dessa kvällar ibland och bara skickar barnet med några syskon och lite matsäck (som igår) så känns det skönt att veta att andra också vill slippa och bara göra ingenting. Istället har jag annan tid som är viktig för mig och mina barn. Tack för kloka ord!
Yvonne

Jag instämmer i stort i det du säger – man kan inte ”döma” hur bra en förälder är baserat på om han/hon är med på skolträffar och andra gruppaktiviteter, eller hur aktiv man är med sitt barn i ”externa” aktiviteter. Men jag tycker du glömmer en viktig sida i ditt resonemang och det är hur barnen uppfattar det. Jag tycker visserligen att man måste må bra själv för att vara en bra förälder. Men det känns också viktigt att ta hänsyn till hur barnet uppfattar det och hur barnet vill ha det. Om t.ex. Julia glatt åker iväg på alla olika gruppaktiviteter utan förälder och inte bryr sig om att ingen förälder är med – ja då är ju allt frid och fröjd. Men om det är så att hon ibland verkligen känner att det kan vara skönt att ha med mamma eller pappa – för att vara tillsammans, för att visa upp sig sina föräldrar eller helt enkelt bara för att alla andra mammor och pappor är med – ja, då tycker jag man ska ta hänsyn till det. Det gäller att känna av barnets inställning, som säkert inte är likadan varje gång.
Man ska däremot definitivt inte hänga med på en massa aktiviteter för att andra barns föräldrar tycker att man bör göra det!
Anna Westman

Jag är en småbarnsmamma med en pojke på 1 1/2 och två barn som är min mans, på 8 och 11, som bor hos oss varannan vecka.
Veckan som har gått har bestått av matsäckspackande varje dag, för min stackars make. Har det inte varit 11-åringen så har det varit 8-åringen. Förutom matsäckspackandet har min make fått skjutsa dem hit och dit på alla möjliga extra aktiviteter…
Vår lille son har gått på dagis sedan i april och har ännu så länge inte varit med om så många utflykter. Däremot var det den årliga ”festen” på dagiset i onsdags, vilket varken min man eller jag hade möjlighet att delta i. Men, gud var jag hade dåligt samvete för det!
Jag håller verkligen med dig – varför skall andra behöva bestämma vad som är kvalitetstid med mina barn? Är inte föräldrarna de bästa bedömarna av detta? Det tycker åtminstone jag. Det finns även många andra episoder från min makes barns skola, såsom t ex det per termin återkommande lägret, där lärarna bestämmer att ALLA MÅSTE arbeta in pengar till lägret, genom att stå på torget och sälja kakor – i fyra timmar! Visst skall man lära sig att ta ansvar, att hjälpas åt etc etc. Men måste verkligen lärarna bestämma HUR man lär sina barn det? Tänk om någon förälder väljer att ge sitt barn de 20 kronorna och istället göra något annat nyttigt med de timmarna, för att kunna vara tillsammans. Även detta tycker jag att varje förälder själv är i stånd att bedöma när det gäller deras egna barn.
Hursomhelst – tack för ett trevligt nyhetsbrev!
Malin Malm

Jag har en kille i ettan och en kille och en tjej som börjar i förskoleklass i höst.
Jag håller med dig helt i din inställning till barnens aktiviteter. Än har inte skolutflykter börjat kännas som en belastning för oss (och vårt dagis har aldrig haft så mycket sådant för sig – utan att för den skull vara ett dåligt dagis – nej, mycket bra faktiskt). Men det kommer väl med åren. Däremot har äldste sonen börjat med fritidsaktiviteter – går på fotbollsträning och orienteringskurs. Och jag häpnar över att en massa föräldar sitter och häckar i gympasalen när deras barn har inneträning en gång i veckan. Vad är detta??? Och inför en fotbollsmatch i annan stadsdel frågade jag lagledaren om de inte samordnar skjutsen, för jag hade möjlighet att ta fler i min bil. Då möttes jag av ett gäng oförstående ansikten som sa att – nej, det brukar alla familjer följa med på. VA!!!
Jag tror detta uppoffrande beteende är att sakta men säkert starta skilsmässoprocessen mellan två makar. Alla, både vuxna och barn, måste ha ett eget liv. Vad är det för sorts smetigt omhändertagande och skulddövande? Vad är det man håller på med? Att man som förälder följer med första gången/ett par gånger för att se till att barnet blir väl mottaget är helt juste tycker jag. Men om ett barn inte kan vara själv på en träning då har barnet börjat för tidigt. Varför ska 6-åringar ha 2-3 aktiviteter förutom dagis/skola? Det är ju inte klokt egentligen. Men vill de och orkar så OK. Men jag ska väl inte behöva viga min tid åt det också? Och syskon som ofta måste följa med för att det inte finns någon som kan passa dem under tiden. Nej, detta är en trend som jag tänker försöka motarbeta i mitt liv.
Fram för fler självständiga barn och vuxna!
Anna Ekhagen

Ja, jag tror att jag är en bra förälder fast jag inte är med på riktigt allt. Jag tror att det viktigaste för vår nioåring är att vi finns och lyssnar på honom när han har något att berätta. Det är också viktigt att vara med när han presterar något t ex fotboll, uppträdanden o dyl. Man hinner inte vara med på allt men man kan se till att han får möjlighet att själv vara det, försedd med det han behöver.
Lotta

Tack för vad du skrev om försommar med barn. Maj är den absolut värsta månaden på året. Den handlar bara om att överleva. Mina två äldsta är nu lite större, men när de var i värsta aktivitetsåldern kunde det vara två avslutningar per kväll hela maj: judoklubben, simklubben, dagis, pianofröken… Jag har hatat det och jag har mått dåligt av att jag känt mig illa sedd av de bullbakande mammorna. – Annars har jag tidigt tagit ställning vad gäller deltagande i aktiviteter. Med tre barn (och ensamstående) är det en omöjlighet att följa med på alla träningar. Så jag bestämde från början att jag inte skulle följa med på någon. Barnen får klara allt sådant själv. I gengäld är jag ALLTID hemma på kvällarna. Jag står där och väntar in dem när de kommer från allt vad de sysslar med. Vi äter tillsammans, sent och länge. Det är mitt sätt att visa intresse för mina barn. Synd att de andra morsorna inte vet det…
Åsa Eriksson

Ditt lilla inlägg skapade engagement hos mig till att tänka och skriva det jag tycker om det att delta. Allt är en balansgång, lagom är bäst och ofta gott nog också i detta. Men att inte delta alls det tycker jag lite om. Det är viktigt för barnen att mamma och pappa syns i närmiljöet. Att inte vara det barnet vars föräldrar aldrig är med.Ofta är dessa arrangementen i dagis, skola och med aktiviteter som de deltar i, väldigt viktiga för barnen, och en grund för framtidiga intressen. Genom att delta så visar vi att vi också tycker det är viktigt och roligt. Jag tror också att vi som föräldrar har väldigt gott av att delta och se våra barn i olika sociala sammanhang.Likaså har de gott av att se oss i de samma. Vi lär och bygger grunden för hur man umgås tillsammans. Jätteviktigt. Vi fångar också upp mycket av de sociala nätverken som barnen deltar i. lär känna deras kamrater och bygger en grund för framtidiga relationer. JO jag tror det är viktigt att vi deltar, även om vi egentligen har lust att göra något helt annat ibland. Men vi har som föräldrar tatt ett val när vi fått våra barn och břr göra mycket och sträcka oss långt för att de skal få de bästa förutsätningar för ett tryggt och gott liv.
Vänliga hälsningar från en mamma som precis varit på grillkväll med 3 barn. Slitigt men också väldigt roligt.
Stina G

Jag är bebis- och skolbarnsförälder. Mamma till en pojk som går i tvåan och en pojk som är 6 månader. Jag är den sortens mamma som engagerar mig och är med i föräldrarrådet, är alltid med när vi spelar brännboll m.m med klassen och de andra föräldrarna. För det tycker jag inte att de föräldrar som aldrig är med inte engagerar sig i sina barn, de gör det på sitt sätt, de är bra mammor i alla fall. Vi har väldigt många utländska barn i klassen och deras föräldrar är inte så ofta med, men det beror mycket på att de har svårt med språket och sedan har de kanske inte som tradition i deras land att vara med barnen i skolan eller att träffa andra föräldrar. Jag själv är med för att jag vill spendera tid med mina barn och jag bryr mig inte om i fall någon tycker att de föräldrar gör ”fel” som inte är med. Vi är alla så olika och man borde kanske sluta bryr sig så mycket om vad andra säger och tycker. Barnen har i regel inte ont av att t ex deras pappa inte syns på grillfesterna förrän någon vuxen nämner det för dem. Det är då det föds nya tankar hos barnet.
Men som sagt alla är vi olika och huvudsaken är att föräldrarna och barnen gör ”något” tillsammans. Det är precis som du säger att det är det där lilla som räknas. Som att sitta vid köksbordet och småprata lite m.m.
Marie

Intressant läsning i det senaste utskicket. Själv är jag inte mamma än (men vi försöker). Däremot så jobbar jag sen ett par år tillbaka på en förskola. Ang alla dessa grillkvällar och annat så skulle jag bara vilja tala om hur jag ser på det.
Dessa sommarfester är ju i första hand till för barnen, för att de ska få ett avslut på terminen. 99 % av alla barn jag har träffat är oerhört lyckliga när deras föräldrar kommer och ser ”deras vardag”, träffar deras kompisar. Många barn tillbringar ju den större delen av deras vakna tid på förskolan och att bygga en bro mellan förskola och hemmet är jätteviktigt.
Det är ett trevligt och lättsamt möte mellan föräldrarna också. Många umgås kanske inte på fritiden. Sen finns de dom som är väldigt negativa och tror att dessa fester är ett påhitt från oss fröknar. Det är inte för vår skull, vi har också ett liv efter klockan fem! =)
Men summan av kardemumman… Jag vet att många barn uppskattar detta och jag vet hur hemskt det är för dom barn vars inga familjemedlemmar kommer. Så ta er gärna tid till åtminstone en fest/barn!
Kram o trevlig sommar från Linda-Marie

GUD va glad jag blev av att läsa om detta med att inte följa med på allt jämt! Har SÅÅÅ ofta haft dåligt samvete för att jag inte gått på föräldrarmöten (går på personliga samtal varje gång!), golfkvällar, fotbollsturneringar och Gud vet allt! Ja, jag går på deras melodifestival när de uppträder, skickar med fika till Liseberg och alla andra ställen de ska besöka etc etc… men ORKAR inte gå på allt.
Har 3 barn i skolan och 2 hemma (15, 12 och 11 år i skolan + en på 5 år och en på 4,5 mån hemma). Jag gör så gott jag kan brukar jag säga men sen så känner man ÄNDÅ av det dåliga samvetet..VARFÖR? Jag kör ju på hästtävlingar med deras ponnyer och på träningar, de får ha vänner som sover över NÄSTAN när de vill… jag orkar bara inte mera! FÖRLÅT om jag inte tycker deras kompisar är lika intressanta… eller deras föräldrar… de viktigaste träffar man ju alltid ändå. Så jag håller med dig till 100 %! Ang det du nämnde att nån sagt… BULLSHIT helt enkelt! Jag tror att de som alltid kommer är de som vill visa UTÅT hur bra de är… Frågan är om de är lika bra hemma?!
Min man tex. Vi har bondgård och han kan ALDRIG följa med barnen på nåt! MEN han har istället tex 5-åringen med sig ”på jobbet” varje dag! Han kan snart allt som pappa kan :-)) Vilken pappa ger SÅ mkt tid åt sina barn?
Sussi

Hej! Jag känner igen mej så väl,och mina väninnor! ALLT ska man delta i för att visa att man är en ansvarstagande mamma som bryr sej! Men att bry sej tycker jag mer är att sätta sej ner o prata när ens barn behöver en – alltför ofta säger man ”Inte nu” och ”Vänta lite,jag ska bara…”
Min son är snart 5 och jag ser redan vad engagerad man BÖR vara för att passa in,bli accepterad av andra föräldrar… Jag tror det hör ihop med det ”sociala racet” som många vill tillhöra o spela med i, man ska va med o synas överallt! Nä,min son vet att jag bryr mej ändå! Vad folk säger bakom min rygg,ja ,det får stå för dem!
Annica

Först vill jag säga att jag håller med om att graden föräldraengagemang verkligen inte kan bedömas utifrån hur många brännbollskvällar man deltar i. Som lagledare i barnens fotbolls- respektive hockeylag är jag tvungen att välja bort aktiviteter ordnade av skolan. Jag hinner bara inte med att vara överallt! I skolans värld må jag tyckas vara ointresserad men när man har fotboll 5-6 ggr i veckan + all administration, föräldrainformation, tränarutbildning m.m. är man allt annat än oengagerad i sina barn!
Den lilla tid som finns över är till för OSS. Då vill jag, precis som du, prata, spela kort och leka med mina barn – utan (störande) sällskap.
För närvarande är jag på väg att klaga någonstans på alla dessa matsäckar som vi föräldrar måste fixa. Jag trodde att vi betalt barnens skolmat via skattsedeln! Som det är nu får jag gå upp tidigare (eller vara upp senare kvällen innan) och fixa matsäck flera gånger i veckan. Det är inte pengarna som stör mig men jag vill ju ha kvalitetstid med mina barn – inte stå och grädda plättar till efter midnatt (som jag fick göra i natt).
Skolbespisningen måste väl kunna göra mat som går att ta med! Personligen tror jag att detta är ett sätt att spara pengar men det är helt enkelt sk-tjobbigt när man har flera barn som naturligtvis är olika gamla och därmed går i olika klasser!! Effekten blir rätt horribel eftersom jag kan tvingas stå och göra matsäck upp till tre gånger per vecka så här års…
Jag tycker att det är ett otroligt dåligt sätt att bränna föräldrars tid, ork och engagemang!
Mica

Herregud så skönt att se att någon annan också ser på detta som jag gör! Bara för att man kanske inte alltid, varje gång finns med på träningar och föräldramöten mm, så behöver inte det betyda att man inte bryr sej!! Har just haft detta på tapeten med min fd man och vi tycker inte alls lika där! Han skäller o gapar på att jag sviker och aldrig är med, vilket inte heller är sant, men jag anser att min bästa tid med sonen är just den på tbanan hem t ex. När vi ”spånar” kring saker, när jag märker hur han tänker blir jag helt fascinerad emellanåt och vad han drömmer om. Att hela tiden upptäcka varandra, det gör min enkla vardag så mycket rikare!!
Jag är lyhörd för vad jag hör bakom saker också! Kanske lite för lyhörd ibland, men om det inte går bra på träningar och efter ett tag så pratas det bara om att han vill sluta då måste man ju ta reda på vad som gör att han känner så här! Kanske behöver han peppas, kanske har han valt fel!?
Jag är också en som tror att fritidsaktiviteter är bra i lagom dos.Att träna fyra dagar av fem kan aldrig vara det rätta! Livet består av så mycket annat för ett barn… bara att göra ingenting är viktigt! Det är minst lika nyttigt som att röra på sig. Var sak har sin tid och det gäller att hitta en balans, tror jag. Fastän man inte är vuxen så kan man må bra av det!
Fia

(Den här texten har tidigare publicerats på föräldraNätet den 2002-06-10)

Kaos är granne med Julia

(ring ring!)
– Mamma?
– Ja älskling.
– Får jag spela Hamlet för dig när du kommer hem?
– Va, ja det får du väl …
– Bra! Jag har liksom byggt upp en scen i vardagsrummet, det blir jättebra!
– Men … jaha … Har du använt …
– Okej mamma! Vi ses sen! Jag måste träna mera nu!

Min dotter är ett kreativt geni. Hennes syskon är också mycket påhittiga, men Julia har en speciell talang. Hon kan skapa kaos hur lätt som helst. Hon är fenomenal på att dra fram maximalt många saker på minimalt kort tid. Hon är också utomordentligt dålig på att städa efter sig. Continue reading

Saker som har förändrats sen jag var tonåring

Har du tänkt på en sak? Att tonåringar tänker annorlunda än vuxna.

Va, säger du. Det är väl självklart att barn tänker barnsligare. Visst! Men när det gäller yngre barn så tar vi det för givet; att de inte förstår, inte har erfarenhet.
När det gäller tonåringar ställer vi gärna större krav. Man kan bli både bestört och upprörd över att de, som borde ha lärt sig att veta bättre, ändå kan vara så slarviga, risktagande, självupptagna, fåfänga eller ohygieniska. Och man undrar hur de egentligen är möblerade inuti, upptill.

Men det finns ändå hopp om bättring. När jag misströstar som värst brukar jag tänka på hur jag själv var som tonåring.
Och då blir jag glad, för jag har faktiskt förändrats sedan 70-talet!
Vilket borde betyda att även mina tonåringar kommer att förändras.
Vilket är trösterikt! Till och med så att jag kan slappna av lite och sluta tjata.

Så med risk för att du ska rynka på ögonbrynen åt mitt tonåriga jag ska jag ge några exempel på vad 25 år faktiskt har åstadkommit:

  • Jag har slutat smygröka.
  • Jag har slutat röka.
  • Jag går inte ut i t-shirt, jeansjacka och gympaskor i snöstorm.
  • Jag måste inte säga emot och veta bäst om allting hela tiden (så det så).
  • Jag lånar inte min mammas kläder och slarvar bort dem.
  • Jag lånar inte min mammas böcker och ger bort dem.
  • Jag tatuerar inte mig själv med kulspetspenna.
  • Det skulle inte falla mig in att dricka häxblandning.
  • Jag blir aldrig hopplöst kär i en full, finnig fjortonåring (tack gode gode gode gud).
  • Jag tror inte längre att jag måste röka hasch för att få vara med i gänget.
  • Jag tror inte att jag blir älskad för att jag är lätt att få i säng.
  • Jag märker om golvet i mitt rum är fullt av gamla trosor, trasiga serietidningar och skivor.
  • Jag använder inte ett centimetertjockt lager med brunkräm i ansiktet.

Som du förstår var jag en riktig virrpanna och säkert var du inte alls så vild och tokig. Men det kan ändå vara intressant att jämföra med sig själv!
Egentligen är det ju med tonåringar precis som med småbarn: De växer upp. De flesta bebisar blir stora och vill inte bara äta välling och sova i föräldrarnas säng. Men ibland glömmer man bort det …

PS:
När mina vänner V, A och A hade läst om mina metamorfoser började de genast komma på hur de själva blivit annorlunda sedan tonåren. Här kommer några av dessa tillägg:

◦ Jag skäms inte över att köpa bindor
◦ Det gör inget alls om BH:n syns
◦ Jag tycker själv att jag är rätt så bra
◦ Jag kan säga ifrån när ett äcklo kommer
◦ Jag tror inte längre att världen kan förändras bara genom vilja
◦ Jag tycker inte längre att alla vuxna är cyniska och trötta – jag är det själv
◦ Jag drömmer inte längre om att livet ska bli lätt när jag blir vuxen
◦ Jag förstår inte längre människor som har bara ett svar på svåra frågor
◦ Jag försöker alltid förstå alla sidor vilket gör mig förvirrad
◦ Jag har slutat vara modig och tänker mer på mig själv, min familj och vårt välstånd än på världens problem
◦ Jag bantar aldrig med någon för veckan ny metod
◦ Jag sover aldrig till efter lunch
◦ Jag ljuger sällan om var jag har varit och vad jag har gjort

Vem ska äga staden?

Våren har kommit, med grönska och värme som är nästan somrig. Allting växer så det knakar! Våren är ungdomens tid sägs det, och kanske var det därför som en ungdomsförening valde att demonstrera just på Valborgsmässoafton. ”Ge oss unga staden tillbaka”, var parollen.

Knappt tusen människor mellan 13 och 20 träffades på Söder för att dansa och demonstrera. Eftersom flera av dessa ungdomar finns i min nära bekantskapskrets var jag naturligtvis intresserad av hur det skulle gå.
När gruppen ”Gatans parlament” demonstrerade förra året blev det ju hårda sammandrabbningar med polisen och många skadades. Polisen fick då mycket kritik från de som bryr sig mest om ungdomarna. I år höll sig polisen passiv, och fick lika mycket kritik från de som främst värnar om lag och rätt.

Festen blev ganska lugn, även om ett mindre antal bråkstakar flippade ur och klottrade på väggar och slog sönder fönster. De allra flesta ungdomarna dansade, spelade fotboll i en park, tände eldar och sjöng. Få var fulla, de flesta hade roligt och tyckte att det var en fantastisk fest. Till och med de yngsta flickorna kände sig trygga.

Medias rapportering vinklade det annorlunda. Man valde bilder på klotter, rök, maskerade tonåringar och skadegörelse. Arga butiksägare och frustrerade poliser fick första tjing på intervjuer.

Som mamma till en av de fredliga deltagarna känner jag mig mycket fundersam. En av mina önskedrömmar är att mina barn, då de kommit upp i tonåren, ska ha någonstans att ta vägen där det är drogfritt och samtidigt kul. Jag vill inte att mina tjejer ska behöva vara rädda för fyllon och våldtäktsmän. Jag vill inte att mina söner ska behöva smyga längs väggarna för att inte bli rånade eller nerslagna. Jag vill inte att de ska få för sig att döva tristess eller frustration med alkohol och droger.

I söndags var de på en sådan fest. Jag borde vara jätteglad – en stor drogfri fest mitt i stan! Men istället hör jag ett moderat borgarråd uttala sig fientligt och föraktfullt om barnen och deras familjer. Istället dras alla barnen över en kam och utmålas som ligister och våldsverkare.

Missförstå mig rätt! Jag fördömer våld, vandalisering och fult klotter. Men jag är lika mycket emot att man bygger fula parkeringshus, deprimerande tunnelbanestationer, kontorshus mitt i city som står öde och tommma på nätterna. Jag är emot man bygger städerna enbart för bilar, fast det inte finns någon lag mot det.
Ungdomarna har svårt att hitta bra samlingsplatser idag. De kräver inte att få vara ifred för vuxnas ögon, bara att få respekt för sin egen livsstil.

Många som var upprörda i måndags talade om o-demokrati. ”Vi betalar vår skatt och då ska vi få bestämma. Att ställa till med fest mitt i stan är odemokratiskt.”
Men barnen betalar ingen skatt, och åtnjuter inte alltid demokratiska rättigheter. Det är vi som måste tillgodose deras behov. Gör vi det? Ser vi till dem när vi röstar, när vi stadsplanerar, när vi jobbar dygnet runt?

Jag vet att det finns många som har åsikter om det här, och ni får gärna maila mig och säga vad ni tycker. Är jag ute och cyklar? Borde polisen ha gått in med full styrka och skingrat de dansande? Eller har ni förslag på hur vi gör våra städer och samhällen barn- och ungdomsvänligare?

Hör av er!
Anna Toss

(Den här texten publicerades på föräldraNätet den 2000-05-10. Du ser den här för att jag håller på och föser ihop alla mina utspridda texter till en och samma sida.)