Rasism bakom ratten

En jättekonstig sak hände häromdagen, i sjukresetaxin på väg ut till min cancerrehab på Vidarkliniken. Jag brukar jämt prata med chaufförerna, men den här dagen var jag trött och satt bara tyst och tittade ut genom fönstret. Efter kanske tjugo minuter var det nyheter på radion och chauffören skruvade upp volymen. Det handlade om Rinkebykravallerna.

Efter en stund började han kommentera nyheterna, lågt för sig själv, men jag kunde ändå höra. Han muttrade om ”såna där” och att man borde ”ta ut dem i skogen” och att det är konstigt att polisen aldrig griper nån men att det är för att ”där skyddar ju alla varandra”.

Förstås kunde jag inte låta bli att svara. Jag sa att jag inte alls tror att det stämmer utan att folk i Rinkeby är exakt som alla andra och att de flesta tycker att det är jobbigt och obehagligt. Han stod på sig och menade att ”muslimer är såna” och då blev jag fly förbannad. Då blev han också arg, och sa helt sjuka saker, typ att det är muslimskt att vara pedofil, och att folk som våldtar barn och som bränner bilar är lika illa. Till slut satt vi och skrek åt varandra i bilen! Mitt på E4:an! Jag har aldrig vart med om nåt sånt!

Till slut lugnade jag ner mig, och bad om ursäkt för att jag hade höjt rösten och svurit. Han i sin tur blev generad för att han hade gjort mig upprörd, han visste ju att det var en sjukresa så han tänkte väl att jag kanske var skröplig. Men jag sa att jag faktiskt är glad att jag lever, och när man skriker och bråkar så vet man iallafall att man inte är död.

Sen började vi prata mer normalt. Han började prata om sina farföräldrar i Polen som lidit under Stalin, och vi konstaterade att polacker inte står så högt i kurs i Europa. Och att ingen vill ha ett samhälle där man är sin etnicitet. Vi skakade hand när vi var framme.

Men det var bara så ovanligt och galet. Jag tänker att jag reagerade så starkt för att jag hade bråkat med en massa amerikanska Twittertroll kvällen innan (nåt jag inte heller gör i vanliga fall). Det är så mycket politisk spänning nu, jag känner mig så illa berörd över rasismen som pyr ut från de mest oväntade håll. Häromdagen hade alla i vårt hus fått nazistiska lappar i brevlådan. Det är inte klokt nånstans.

 

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. ”Perfekt!” tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. ”Ska du bort till fiskaffären?” frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar ”Nej!”
”Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?” fortsätter jag. ”Nej!” kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. ”Okejdå, tack ändå” säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Inte helt lugnande mössa

Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: ”Hallå! Hallå där! Du!” Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. ”Vet du var Västermalmsgallerian ligger” frågar han. ”Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!” svarar jag. ”Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm.” ”Men hur kommer man dit då?” Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. ”Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram.” ”Visst, hoppa in” säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod ”Göta Fisk” på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

En sån här fiskbil var det iallafall inte, så mycket är jag säker på

 

Spara

Något lustigt hände på väg från Rosenbad

Klockan 12:54
Genomblöt av höstregnet parkerar jag min fina cykel utanför Information Rosenbad, men upptäcker att dörren är låst.

Korsningen Drottninggatan/Fredsgatan – snygg port, men fel.

Jag ska vara med på ett jobbmöte klockan 13 i konferensrummet Rotundan men har ingen annan adress än Rosenbad, och det här är uppenbarligen fel dörr. Ringer en kollega som googlar fram att det ska vara på Rosenbad 4, som ligger på andra sidan huset.

Snart händer det, på X/Rosenbad 4

Klockan 12:57
Hittar porten och ser mig om efter en parkeringsplats till cykeln. Cirka fem meter bort står en annan cykel låst vid ett lågt staket, men det är mitt i ösregnet, och tänk om det kommer en skummis och snor den? Man vet inte vilka konstiga typer som stryker runt här nere i city. Jag låser raskt fast min fina hoj i stuprännan utanför dörren och skyndar in till mötet.

Klockan 16:40
Mötet är slut och jag skyndar genom den stora receptionshallen mot trappan till entren. På långt håll ser jag en stor svart bil parkerad precis utanför dörren, som just öppnas av en livvakt. Efter livvakten kommer kommer Fredrik Reinfeldt samt en flicka med en stor väska. Jag hejdar mig före trappan, för att inte skrämma livvakten, och står åt sidan och ser snäll ut. Det verkar inte övertyga livvakten – han tittar på mig och alla andra i receptionen med samma stålblick, men sveper förbi och slussar statsministern mot hissen. Jag fortsätter nerför trappan och ut genom porten.

Klockan 16:42
Cykeln är borta! Det finns inte ett spår av den kvar! Det är som om den aldrig har existerat!

Klockan 16:42,5
Springer tillbaka och viftar åt killen i receptionen. – Hallå, du, har du sett min cykel?
Killen rodnar och säger att jag måste prata med gruppchefen. Gruppchefen dyker strax upp och visar sig vara en uniformerad, otroligt vänlig man. Han skakar min hand och säger att jag hade parkerat lite olyckligt.
– Men jag såg inga skyltar! Inte den minsta lilla skylt!
– Jag vet, svarar den vänliga gruppchefen (vi kan kalla honom Håkan). – Men du vet, det kommer ministrar här hela tiden. Säkerhetsfolket blev oroliga när de såg cykelväskorna. Bombpatrullen fick komma hit och vi fick spärra av hela entren.
– Va?! Men … min cykel … och det sitter ju miljöpartimärken på cykelväskan! Då kan det väl inte vara några bomber i, försökte jag resonera förnuftigt.

Snälla fina cykeln med dotterns mp-märken på

Håkan höll med och trodde att det säkert var därför de inte hade låtit bombroboten åka ut med min cykel till Gärdet och sprängt den i småbitar. Istället hade de klippt upp låset och rullat iväg med den till ett närbeläget garage, där jag några minuter senare kunde hämta min fullständigt oskyldiga cykel.

Galet va! Visst, jag kanske skulle ha fattat att det inte var världens bästa cykelparkering. Men det fanns verkligen inga skyltar, och det stod ju en annan hoj bara några meter bort.

Klockan 17:15
Cyklar hem på den misstänkta terroristcykeln. Försöker att se så ofarlig ut som möjligt för att inte skrämma eventuella mötande ministrar.

Läs vad andra har skrivit om , ,

PS Kärleksfulla hälsningar till inspiratriserna Lotten och Helena.

Spara

Spara

Tack snälla farbrorn!

Idag hände det en mystisk sak: När jag kom fram till jobbet och skulle dra passerkortet upptäckte jag att plånboken var borta. Arrggh! Jag visste precis vad som hänt – fem minuter tidigare hade jag smitit in på Konsum för att köpa fil & banan till lunchen, men när jag packade ner grejerna i plastkassen och samtidigt fumlade med en bok (jag har en korkad vana att gå och läsa) och min axelremsväska så måste jag ha stoppat ner plånboken slarvigt, så slarvigt att den måste ha trillat ur. För säkerhets skull vände jag ut och in på väskan, kollade matkassen, kände på alla fickor. Ingen plånbok.

Störtade tillbaka till Konsum och till kassan där jag tappat den. Ingen pluska på golvet, ingenstans. – Ursäkta, har någon lämnat in en plånbok till dig? frågade jag kassören, men nix, det hade ingen.

– Du ska se att den är stulen, sa en dam som just handlade i kassan, det finns så många oärliga människor! Det är bäst att du spärrar alla dina kort genast!

Jag vacklade ut, eländig till mods och ställde ner kassen och väskan på gatan för att fiska upp mobilen och ringa kontokortsföretaget. – Hej, jag har precis tappat min plånbok och mitt kontokort, kan du spärra det?
– Jaha, hur var personnumret? frågade flickan som svarade.
Jag gav henne numret och hon förklarade att det skulle ta en vecka innan jag fick ett nytt kort och ny kod. – En hel vecka, sa jag, vad bökigt …

Precis i det ögonblicket cyklade en farbror förbi mig och sa i farten, helt vänligt och tydligt: Jag tycker att du ska titta i din väska en gång till.

Sen var han borta. Jag tittade förvirrat ner på väskan och sa till kontotjejen, – Vänta ett ögonblick, och så öppnade jag väskan som jag redan grundligt sökt igenom …

… och där låg plånboken, fullt synlig.

– Vänta, stopp, sa jag till tjejen, nu kom plånboken tillbaka!
– Förlåt, sa hon, kom den tillbaka?
– Ja, och vet du vad, det var en liten farbror som cyklade förbi och sa att jag skulle titta i väskan! Du hann väl inte spärra kortet?

Det blev tyst en stund.
– Nej, det är lugnt, sa hon sen, kortet är inte spärrat.
– Vilken tur! ropade jag och försökte få syn på farbrorn längre bort på gatan men han var som bortblåst.

Det här hände faktiskt, det är alldeles sant och jag förstår väl också att det inte var trolleri fast det kändes så. Men i vilket fall vill jag tacka den snälla farbrorn, han läser kanske inte nyligen.se eller Var är du, de kanske inte ens har internet i älvalandet men om någon känner farbrorn så framför mitt varmaste tack!

Spara