Godmorgon, det är ett nytt, bättre år!

Året vi slutar snacka och startar verkstad.

Året vi handlar mer än vi shoppar.

Året vi slutar tjafsa om vad allting beror på och planerar för det vi vill ska hända istället.

 

Foto: Kristopher Roller / Unsplash

 

Ni som känner mig vet att jag väntar otåligt på revolutionen. För några år sen gick det plötsligt upp för mig att den inte skulle hända av sig själv, och sen dess tänker jag på det morgon och kväll.

Men vilken revolution, undrar somliga? Ska vi bränna ner några slott? Är det hötjugor inblandade? Ska det bli kommunism överallt? Vilka är dina förebilder, frågade en vän nyligen, och vad är det egentligen vi ska riva ner?

Jag tänker så här: så länge vi inte gör upp med patriarkala strukturer, konkurrenssamhället, prestationskulturen och annat destruktivt och orättvist kommer vi aldrig att kunna förändra saker på riktigt. Så vi måste riva ner dessa ruttna grundpelare.

Och bygga upp nånting nytt: ett samhälle, en kultur och en vardag som bygger på solidaritet, respekt och ansvar. Det blir roligt tror jag! Svårt, men roligt!

Det skulle ju vara jäkligt deppigt att behöva lämna över den här världen, samhället, kulturen till barn och barnbarn utan att ha åtminstone en strimma ljus vid horisonten. Därför hoppas jag att vi ska komma till en punkt där vi som samhälle bestämmer oss för att slå in på en helt annan väg: överge den vi är på nu, med rovkapitalism, plundring och skövling av planeten, utsugning av andra kulturer och samhällen, rasism, trafficking, djurplågeri, mobbning, religiös fanatism, cancerogena ämnen i livsmedel och leksaker, krig, vapenexport, skoskav och annan skit.

Förebilder då? Det finns många bra tänkare och modiga pionjärer att ha som förebilder. Men mest tror jag att vi måste tänka på kommande generationer. Det är så lätt att bara lalla med i det här livet, i den här tillvaron där bekvämlighet får överskugga rättvisa, och rätt vad det är blir man sjuk, gammal eller död och det är försent att göra nånting. Jag tror att vi måste börja göra upp konkreta planer på hur vi kan göra den här planeten så frisk som möjligt, och samhället så människovänligt som möjligt, för de som kommer efter oss.

 

Foto;: Melanie Magdalena / Unsplash

 

Jag har kallat mig allt möjligt genom tiderna: anarkist, kommunist, socialist. Men trots att jag är uppväxt med bilder på Mao, Che Guevara och Karl Marx på väggarna (och Lenin i helfigur, fast han stod bakom dörren i hallen och skrämde vettet ur folk som letade efter sina kläder när de skulle gå hem) har jag aldrig förknippat de orden med personer eller stater. För mig är inte det intressanta i socialismen och kommunismen de platser och stater där man haft ett förment kommunistiskt styre men som i själva verket bara varit diktaturer (även om det också finns bra exempel på platser, företag, regioner och till och med stater där de socialistiska och kommunistiska idéerna omsatts i praktiken på ett väldigt lyckat sätt: i Kerala, i Emilia Romagna, i San Marino, under spanska inbördeskriget, hos Chiapas, i vissa kooperativ osv. ).

Nej, det är idéerna: solidaritet, jämlikhet, åt var och en efter behov och så vidare. Idéer som har sin grund i att ingen egentligen är fri om inte alla är fria. Att vi inte kan kalla oss jättar om vi står på andras axlar. Att vårt bröd aldrig kan få bakas av den andres nöd, och så vidare.

Idéer som gör att det är astronomiskt svårt att ”testa” dem i stater – dels eftersom de utmanar kapitalismen/marknadsekonomin och de patriarkala strukturer som hela resten av världen utgår från. Dels för att själva idén om en stat är knepig att förena med socialism och kommunism då staten har ett inbyggt hierarkiskt system.

För att skapa en kommunistisk stat i Sverige skulle vi alltså behöva antingen 1) gå reformvägen med myrsteg samtidigt som alla länder vi idag är beroende av gick samma väg, eller 2) isolera oss helt från omvärlden och snabbt bli ganska självförsörjande, samt göra om hela stats-apparaten till något som överensstämmer mycket bättre med de socialistiska och kommunistiska principerna.

Jag säger inte att något av det är fel eller ogörligt, men jag tror att det finns ett bättre sätt att skapa ett samhälle (lokalt, nationellt eller/och på sikt globalt) utifrån det bästa i dessa principer, samt några till som också är grundläggande för ett fredligt, hälsosamt och hållbart liv på den här planeten:

att alla som vill uppnå detta omedelbart organiserar sig och börjar planera gemensamt: sätter upp mål och delmål, är beredda på uppoffringar, testar olika alternativ och metoder, samarbetar, inspirerar och gör allt vad de kan, helt enkelt.

Dvs inte genom blodig revolution, men inte heller genom att acceptera nuvarande system och dess extremt lilla utrymme för förändring.

Utan med mod, kreativitet, engagemang, fantasi, glädje, kärlek, envishet, oförtröttlighet, energi och kaffe. Häll upp, så kör vi!

 

Foto: Leonard von Bibra / Unsplash

 

PS Trogna läsare märker att jag inte är mindre optimistisk nu än jag var t e x på nyåren 2013 och 2016

PPS ”Vakna och slåss” är namnet på min årskalender för varje år, den som Woody Guthrie skrev 1942

 

Kommentera