Att ungar kan driva en till vansinne vet nog alla föräldrar. Ibland känns det som om de vet exakt vilka knappar de ska trycka på, för att topplocket bara ska flyga. Och det är tyvärr inte alltid så lätt i de situationerna att komma ihåg hur man egentligen vill vara som pappa, mamma, mormor, farfar etc. Sansad, lugn, tålmodig, vuxen. Ofta inser man försent att man reagerade som en trotsig treåring eller tonåring själv, med skrik och smäll i dörrar. Eller med hot, gnäll och förolämpningar.

När vi hade föräldraNätet läste jag ofta i Snackgrupperna om hur utmattade och misslyckade många kände sig efter ett bråk med sitt barn. ”Hur kunde det bli så här? Det var inte det jag ville”, var ofta känslan. Och våra kloka Svarare, bland andra Lars H Gustafsson, Malin Alfvén och Malin Bergström fick många frågor om hur man som förälder kan behålla lugnet när ens barn trotsar, skriker, slåss, kastar saker eller bara vägrar att samarbeta.

Nu i veckan läste jag ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman (Natur & Kultur 2015). Det är en bok som verkligen ALLA föräldrar borde läsa, och som jag önskar att jag hade läst, helst innan jag fick barn. Vad mycket bråk vi hade sluppit! Och så mycket klokare jag kunde ha hanterat de bråk som ändå hade uppstått!

Bokens undertitel är Att hantera känslostarka barn i vardagen, men jag (som har erfarenhet av både känslostarka och mer ”svala” barn) tycker absolut att boken är relevant i alla relationer mellan föräldrar och barn. Det är viktiga kunskaper om sånt som får i stort sett alla människor att funka eller gå i baklås. Psykologi som är användbar för alla, helt enkelt.

Läsaren får konkreta tips på hur hen undviker, eller bättre löser, konflikter med sina barn. En grundförutsättning är att inse att det är de vuxna som har makten, de vuxna som äger problemet och som har ansvar för att lösa och förebygga konflikter. (Det kan kännas väldigt orättvist eftersom den starkaste känslan många föräldrar har när de bråkar med sina barn är just maktlöshet. Men jämfört med barn har vi föräldrar ju all makt på vår sida.)

Barn vill göra sina föräldrar glada, och de vill faktiskt undvika konflikter, skriver författarna. Så varför blir det ändå bråk? För att barn och föräldrar har helt olika syn på vilka regler som borde gälla, och för att föräldrarna ofta har alldeles för höga förväntningar på barns förståelse av dessa regler, och på vad barnet generellt kan klara av (särskilt med första barnet).

Jag råkade faktiskt själv bli ett exempel på just det häromdagen, när jag blev arg på mitt treåriga barnbarn. Han hade sprungit hem i förväg över torget, sprungit in i lägenheten till mamma och sen låst dörren. Jag var i själva verket orolig – fast det bara är knappt 50 meter från centrum till hans port hade jag missat var han tog vägen (jag pratade i några sekunder med en bekant på torget när ungen tröttnade och kutade iväg), så jag sprang hem och bankade lite i panik på dörren, rädd att få höra av hans mamma att han inte kommit hem. Tänk om jag tappat bort honom! När han till slut öppnade, med ett busigt leende, skällde jag på honom för att han sprungit iväg utan att säga till, och han blev jätteledsen och arg på mig. Så fort jag lyckats lugna mig och börjat andas igen insåg jag hur orimligt det hela måste verkat för honom. Han brukar alltid springa hem i förväg, och han låser ibland dörren för att få nöjet att släppa in mig sen. Jag brukar aldrig vara arg när han öppnar, tvärtom är jag helt med på leken. Så varför grälade jag på honom nu? Hur skulle han kunna veta att jag inte haft samma örnkoll på honom som vanligt, och nu översköljdes av dåligt samvete? Det är ganska sällan jag blir arg på honom över huvud taget, så han måste ha känt sig enormt orättvist behandlad.

Boken är också full med tydliga exempel och intressant forskning som visar att barn inte lär sig av att misslyckas, att varken bestraffningar eller belöningar funkar i längden, att vuxnas känslor smittar av sig på barnen, att avledning kan vara det enda rätta och att det ibland är bäst att släppa alla krav helt och hållet. Beteenden hos barn som kan uppfattas som provocerande visar sig vara helt rimliga strategier för att undvika konflikt, och för att visa tydligt hur de känner sig.

Ett budskap som upprepas flera gånger är att man inte ska försöka ”uppfostra” barnet samtidigt som man försöker lösa den omedelbara konflikten. Självklart vill man som förälder lära sitt barn rätt och fel, och man hoppas att en liknande situation inte ska uppstå igen om man bara tillrättavisar barnet, eller försöker resonera förnuftigt med barnet, eller uppmanar barnet att visa ånger. Men det är inte en framgångsrik metod, menar författarna, och påpekar att det finns bättre tillfällen för såna samtal, när alla verkligen är lugna och fokuserade. Lös det akuta först, skriver de, och fundera på fortsättningen senare.

Och det är naturligtvis det viktigaste: att se till att konflikter inte uppstår igen. Inte minst för barnens skull, för att det är så utmattande och ofta förödmjukande för dem att ha konflikter med oss – inte bara misslyckas de med att göra oss nöjda, utan blir också utskällda. Men också för vår egen skull, för att vi inte ska göra barnen alltmer besvikna på oss och ifrågasätta vår vishet allt mer. I slutändan kan det vara ganska förödande.

Hejlskov och Wiman är tydliga med att det är viktigt att planera framåt, att se över sina strategier och så vidare. Men jag önskar ändå att det hade understrukits ännu mer:

Att det viktiga inte är att vinna konflikten, utan att sluta med konflikter.

Och att man som förälder måste förändra sitt beteende i grunden för att undvika fortsatta konflikter.

För det är väldigt, väldigt svårt att ta in!

Vi är så in i ryggmärgen fostrade att vuxna ska bestämma över barn, och att barn ska lyda. Om vi själva blev uppfostrade av någon som var auktoritär så kan upprepning av de metoderna vara det enda sättet att slippa känna skam över att vi blev besegrade, eller ilska gentemot våra föräldrar. Vi internaliserar det auktoritära, gör det till vårt, till något normalt.

Dessutom; alla andra gör det. Finns det något värre än att behöva skämmas för sina skrikande, slående, gnällande barn? I den stunden tror man att alla andra har pli på sina ungar, och att alla andra tycker att ens barn är jättejobbigt och ouppfostrat.

Vi är också uppväxta i en kultur där det är väldigt viktigt att vinna, där det räknas som att man förlorar om man backar från en konflikt. Då har man blivit överkörd. Även om man själv är vuxen och den som ”vinner” är ens lilla barn.

En annan del av kulturen är myten om det elaka barnet. Barnet som jävlas med oss, testar vårt tålamod, trotsar på pin kiv, som inte blir nöjt förrän vi exploderar. Barnet som vi har fått för våra synder.

Inget av det här är nåt vi tänker medvetet på, särskilt inte när vi är ovanför strecket i affektkurvan, som Wiman och Hejlskov kanske skulle beskriva det. Tvärtom ser nog de flesta av oss ganska tydligt hur dåliga förutsättningar allt det där ger oss, hur värdelösa verktyg det är i en relation.

Men vår egen barndom, och vår kultur, har oss ofta i ett grepp som det är svårt att ta sig ur. Därför är det bra att såna här böcker finns (och andra, se förslag längre ner). Det är också bra att vi pratar med oss själva och varandra om hur vi vill vara som föräldrar. Och vad vi har att göra upp med för att komma dit.

Fler bra böcker:

Här finns Barn som bråkar på biblioteket, och här på engelska!

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *