Om att hålla ihop

Hur gör folk som har varit tillsammans väldigt länge?

[Public domain] via Wikimedia Commons

At Plough, The End Of The Furrow, Peter Henry Emerson, 1887

Eller borde frågan snarare vara: ”Är det något att sträva efter, att vara tillsammans väldigt länge med en och samma?”

Ibland vill folk veta hur jag och P har gjort för att ha kunnat hålla ihop i så många år. Sedan 1981. Det är ju ganska länge nu. Vad är vårt hemliga knep?

Den frågan väcker så många tankar i mitt huvud att jag oftast förfaller i grubbel i stället för att ge något enkelt svar. För det finns inget enkelt svar, vi har inga hemliga knep, och jag vet inte ens om det vore en bra sak att vi hade det? Är det ens bra för oss att leva tillsammans? Hur vet jag att vi inte är hjärntvättade av den kulturella föreställningen om romantisk kärlek, tvåsamhet och kärnfamilj? Hur ser alternativen ut?

Vid det här laget brukar den stackars förhoppningsfulla frågeställaren ha bleknat och kroknat, och jag skyndar mig att byta samtalsämne. Hur en förvarar omaka strumpor är alltid intressant att prata om, eller kanske den amerikanska presidentens förslag om att riva upp nätneutraliteten.

Så jag kanske inte är rätt person att fråga om hur en ska ”hålla kärleken vid liv” och annat yada yada. Men tanken på det dök ändå upp när jag läste en amerikansk artikel nyss om vilka frågor ett par borde diskutera innan de slår sina påsar ihop på allvar.

De tretton frågor som olika experter föreslår att de älskande borde diskutera i god tid är (slarvigt översatt) som följer:

  1. Brukade din familj kasta tallrikar, diskutera sansat eller bli tysta när ni hade olika åsikter?
  2. Vill du få barn? Kommer du att byta blöjor?
  3. Kommer det vi varit med om i våra tidigare relationer att hjälpa eller stjälpa oss?
  4. Hur viktigt är religion? Ska vi fira religiösa högtider? Hur?
  5. Är mina skulder också dina? Kan du tänka dig att lösa dem?
  6. Hur mycket får en bil max kosta? En soffa? Nya skor?
  7. Klarar du att jag gör saker utan dig?
  8. Gillar vi varandras föräldrar?
  9. Hur viktigt är sex för dig?
  10. Hur långt kan vi gå när vi flirtar med andra? Är det okej att titta på porr?
  11. Förstår du på vilka sätt jag uttrycker min kärlek till dig?*
  12. Vad beundrar du hos mig? Vad stör du dig på?
  13. Hur ser vår relation ut om tio år?

Om vi för en stund bortser från att jag tycker att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt, så blir jag intresserad av frågorna. Och av hela tanken på att det är meningsfullt att prata om meningsfulla saker! Snarare än att fundera på ”hur du håller romantiken vid liv”, vad du ska ha för sexiga underkläder, vad ni brukar göra på semestern eller om ni gillar samma tv-serier (det kan för all del ha viss relevans men bör inte vara avgörande).

Jag kan tänka mig att slänga in några fler frågor till den här frågestunden (lite saftigt kanske att börja med på första dejten, men andra kanske? Ingen mening med att skjuta upp verkligheten för länge). Som: Hur krossar vi patriarkatet? Finns det någon anledning att inte ge pengar till tiggare? Hur ser du på sjukhusrutinerna vid förlossning? När ska vårt barn börja på dagis? Hur ska vårt barn försvara sig mot mobbare? Är det viktigt att vårt barn läser läxor? Dricker du för mycket alkohol? Stan eller skogen? Hur firar man bäst en födelsedag? Hur mycket tid vill du minst spendera med mig per dygn? Förstår du hur allvarligt det är med smulor i sängen?**

Å andra sidan. Om en nu tror att det är viktigt att det ska hålla länge så är det lika bra att inse att det kommer att bli en bucklig väg. Det är, tvärtemot vad hela vår omgivning, all reklam, alla sagor, all kultur och politik säger oss, helt onaturligt att leva tillsammans bara två vuxna. Det är historiskt sett ett extremt nytt påfund, inte ens några hundra år gammalt, att två föräldrar och deras barn stänger in sig i en liten kub, omgivna av tusentals andra kuber där andra föräldrapar och deras barn stängt in sig. Det är ett system som passar industrin och religionen, men knappast föräldrarna och verkligen inte barnen. Det är mot alla mänskliga behov, och vi dras ständigt tillbaka till flocken och försöker återskapa den på olika vis: med arbetsplatser, dagis, släktträffar, föreningar. Det enda vi inte vågar göra är att leva familjelivet i flock, och därför blir vi i grunden ensamma med alla beslut om våra liv och våra barns liv. Eller ja, tvåsamma då. Vilket fortfarande är en enorm påfrestning.

Men så ser det ut. En enda person ska kunna uppfylla nästan alla våra behov: sociala, sexuella, intellektuella, emotionella, praktiska. Ska vara stabil hela tiden och kunna ta emot när den andra faller. Ska inte ha några egna svåra problem. Ska vara färdig, vuxen, tillgänglig och förstå den andras behov, och vilja uppfylla dem.

Fast såna personer finns ju inte! I alla fall är de extremt sällsynta, och sällan under 75 år gamla. Snarare är det så att den person du vill starta ett nytt liv med är lika ofärdig, osäker, labil och känslig som du. Som cirka alla andra. Den personen kommer att vara lika trött som du när barnet inte sover på nätterna, ha en lika komplicerad relation till sina föräldrar, ha lika nära till missbruk och deppa lika ofta som de flesta andra. Och så vidare.

Vad jag försöker säga är att en hållbar relation kräver enormt mycket tålamod. Och tid. Och blod, svett och tårar. Och att en släpper in andra människor i sitt liv, särskilt för barnens skull, om det finns barn. Jag tror att det är otroligt viktigt för barn att det finns andra vuxna i deras liv som löser konflikter på andra sätt än föräldrarna, som har andra värderingar, som inte sätter lojaliteten med föräldrarna före den med barnen. Jag tror också att det är viktigt att inte lägga ansvaret för sitt eget liv och sina egna beslut på den andra personen. (Det sista har varit det allra svåraste för mig.)

Att se det (kanske) livslånga förhållandet som en stor åker som ska plöjas. Där du och den andra är parhästar framför plogen. Snarare än två pusselbitar som ska passa perfekt ihop och göra varandras liv komplett. Det tror jag hjälper!

Jag tror också på att inte ta framtiden tillsammans för given, hellre ifrågasätta den minst en gång om året (eller i veckan). Det är riskabelt att vara tillsammans med någon för att du är rädd för att vara ensam, för att du ser det som ett misslyckande att vara ensam eller för att du aldrig hinner eller orkar fundera på vad du egentligen vill.

Annat som underlättar:

  • samma, eller iallafall liknande, humor
  • ömsesidigt sex
  • en känsla av vänskap
  • vetskapen att den andra alltid släpper allt hen har för händer och ställer upp när du verkligen behöver det
  • att det bra och roliga överväger det dåliga och tråkiga med åtminstone 51/49.

man sitter ju ändå i samma båt

Det var allt från dagens hjärtespalt. Ha det så bra nu i jul, och glöm inte att äta mycket granbarr innan ni går i ide!

* Artikeln tar här upp Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk som råkar vara den enda ”kärlekshandbok” jag någonsin läst. Blev inte jätteimponerad men ändå förvånad över hur pass  relevant den faktiskt var (bortsett, fortfarande, från att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt). Den går i korthet ut på att vi ofta missar att den andra parten i en relation kanske uttrycker sin kärlek på ett annat sätt än vi själva (Chapman föreslår att de fem vanligaste sätten är bekräftande ord, tid tillsammans, presenter, tjänster och fysisk beröring), och att den andra kanske inte fattar hur vi själva uttrycker det.

** Något jag faktiskt önskar att jag hade frågat redan 1981, det skulle ha besparat mig många knäckemacka-i-sängen-chocker

3 thoughts on “Om att hålla ihop

  1. Arne says:

    Mannen från Hökarängen
    suckade stilla och sa:
    Min fru äter skorpor i sängen.
    Annars är allting bra.

    Alf Henrikson

  2. Vaknade i morse och tänkte att jag hoppade över en viktig del i den här texten, och den handlar om att ha konflikter. Vi har bråkat mycket, och gör det fortfarande ibland. Jag har gått från att tro att det var livsfarligt till att tro att det kan vara hjälpsamt. Måste kanske skriva en till text om det :o

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *