Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *