annaxtSå mycket nu!
- Packar mat i fem banankartonger för när några i familjen ska vara stugvärd i fjällen i sommar. Det är mycket mat att packa: frukost, lunch, middag och fika för två personer i en månad.
- Packar ner arbetsrummet i flyttkartonger eftersom ett av barnen flyttar hem igen. Att ha vuxna barn i Stockholm är att jämt vara beredd på trevligt besök, för att inte säga inneboende! Det är liksom inte så lätt för dem att hitta eget boende. Jag har inget emot det, men ungarna vill såklart helst bo på eget håll.
- På måndag ska jag gå i demonstration för att få landstinget att förnya avtalet med Vidarkliniken. Anna Starbrink (L) säger att behandlingen som patienter med smärta, utbrändhet och cancerrehabilitering får där är ovetenskaplig, och att det finns likvärdiga alternativ. Inget av detta är sant. Jag, och många med mig, har varit inlagda på Vidarkliniken och fått både vetenskaplig, skolmedicinsk och antroposofisk vård. Framförallt är vården på Vidar den mest medmänskliga, ostressade, varma och läkande jag någonsin fått. Det finns inget annat som ens liknar den rehabiliteringen.Oavsett vilka bakomliggande motiv Anna Starbrink och övriga liberaler, moderater och sverigedemokrater i landstinget har för att avsluta avtalet med Vidarkliniken så drabbar det enormt många sjuka, framförallt det stora flertalet som inte har råd att betala själva för sin vård. Vidarkliniken har tagit emot över 100 000 patienter sedan starten för 30 år sedan, utan några patientskador och med väldigt hög grad av nöjdhet hos patienterna. Vilken annan klinik kan säga det? Landstinget fick ta emot 25 000 mail i protest mot avtalsbeslutet, men lyssnade inte. Jag är egentligen för trött för att demonstrera, men jag ser inte hur jag kan låta bli. Jag har fått min fantastiska vård där redan, som jag kommer att bära med mig hela livet. Jag går för alla som riskerar att inte få komma dit, för att landstinget fattar ovetenskapliga och ängsliga beslut.
- Och så ska jag göra det som är roligast av allt: hänga med familjens snart-tvååring. Föräldrarna vill inte att jag lägger ut publika bilder på den lilla sötbollen, men om jag säger att bebisen på bilden här bara är hälften så gullig så fattar ni kanske!
Så ni får ursäkta att jag inte hinner skriva så mycket just nu. Håll till godo med gårdagens reseblogg, om min och sönernas tågresa genom mitten av Mittens rike!
Nästa veckas pausfågel blir chillugglan. Hoppas jag.
Vad sugen man blir på att packa en kartong och sticka när man ser den bilden! Nej, det är verkligen inte lätt att få bostad i Stockholm efter studenten (eller innan). Kan vara klokt att ställa sig i kö innan födsel för att möjligtvis har en bostad som en examenspresent två årtionden senare!!!