annaxtVidarkliniken har funnits i mer än 30 år och tagit emot fler än 100 000 patienter med stressrelaterad psykisk ohälsa, långvariga omfattande smärttillstånd, svåra somatiska och kroniska invärtesmedicinska sjukdomar och som har genomgått cancerbehandling.
Vanliga människor har kunnat komma dit för att landstingen haft avtal med Vidarkliniken. Nu är de avtalen på väg att sägas upp, av moderater, liberaler och sverigedemokrater, som uppenbarligen skiter i att vanligt folk inte har råd att betala själva. De säger att det finns likvärdig vård på andra håll, men det är helt enkelt inte sant.
Det finns inget som liknar den vård man får på Vidarkliniken, inte någon annanstans inom sjukvården i Sverige. Den respektfulla, människovänliga, vilsamma och på många plan läkande vården som man får på Vidar kan man bara få där. Om landstingen inte förnyar sina avtal blir den vården en klassfråga, som mycket av svensk sjukvård redan är idag.
Jag kom nyss hem från tre veckor på Vidarkliniken, jag hade tur som hann få plats innan Stockholms landstings avtal går ut.
Innan jag åkte tänkte jag: ”Tre veckor! Hur ska jag stå ut?” Jag var stressad, ledsen och rädd efter ett år med cancer, cellgifter, operationer, tunga mediciner och möten med många olika läkare.
Svensk sjukvård är den bästa i världen sägs det. På många sätt är det sant. Vi har stort kunnande, modern teknik, oerhört skickliga läkare. I somras blev jag opererad av en läkare som med robotarmar gjorde fem små hål i min mage och höll på i sju timmar, utan att göra det minsta lilla fel. Jag är djupt tacksam för att leva i ett land med så bra och så subventionerad sjukvård som vi har, om jag jämför med många andra länder. Tacksam över hur snabb och effektiv barnsjukvården kan vara när det är akut. Vi har kommit in med barn med skallskador och andra mardrömslika tillstånd och fått snabb och kompetent hjälp. Jag har hört hundratals vittnesmål från tacksamma svenskar om änglalika sköterskor (nästan overkligt änglalika med tanke på hur lite de tjänar och hur stressigt de har de), duktiga läkare och lyckade behandlingar.
Men tacksamhet kan inte få stå i vägen för objektivitet. Och rent objektivt är det mycket som är problematiskt inom svensk sjukvård. Stressen är säkert en betydande faktor till att det ofta brister i informationen till patienterna, i kommunikationen internt inom vården och i diagnoserna. Jag har fått bråka och insistera för att få rätt diagnos när barnen varit sjuka, och suttit hos stressade, ofokuserade husläkare som kanske själva borde varit inlagda på Vidarkliniken. Jag har suttit med min dödssjuka mamma i oändliga timmar i sjukhuskorridorer, har fått fel mediciner med mig hem. Jag har också hört hundratals vittnesmål om stress, misstag, kaos, dåligt bemötande och felbehandlingar, i värsta fall med dödlig utgång, inom svensk sjukvård.
Mitt år med cancer präglades av stress. Min egen förstås, men även läkarnas och sköterskornas. Som när jag låg på SÖS och vaknade en morgon av att en sköterska skrek i korridoren så att alla patienter hörde det, i panik över att ytterligare två kollegor ringt sig sjuka. Som motstridiga besked från olika läkare, föraktfulla svar på frågor, bortglömda rutiner, fel mediciner utskrivna. Och så vidare.
Efter ett år av det här, och av cancern förstås, och de helvetiska cellgifterna, och all smärta och alla nya rutiner efter operationen, var jag ganska så skör. Jag såg inte fram mot tre veckor på en klinik, borta från familjen, i en sjukhussäng, omgiven av främlingar och andra sjuklingar (dessutom utan kontakt med vänner och bekanta och nyhetsflödet, eftersom Vidarkliniken inte vill att man har på mobilen inomhus). Trots att jag hade valt det själv, och valt just Vidarkliniken för att jag visste sen många år hur bra den antroposofiska synen på hälsa stämmer med min egen.
Men de tre veckorna gick såklart jättefort. Jag hade kunnat vara kvar lika länge till!
Till det yttre är det lätt att se varför det är så skönt att vara på Vidarkliniken, och varför de allra flesta mår bra av att vara där. Maten är god, nyttig och riklig. Rummen, korridorerna och hela sjukhuset är vackert och vilsamt inredda. Sängarna är bäddade med ullfiltar och mjuka täcken. Omgivningarna är oerhört vackra. Det är lugn och vilsam stämning, och omsorgen är påtaglig. Varje morgon kvart över sju kom en sköterska in och smorde in mina fötter och svepte in dem i varma handdukar, varje dag efter lunch kom en annan sköterska in och la ett värmande omslag över mina njurar och varje kväll kom en tredje sköterska in och masserade med varma händer in min rygg med olja, och bäddade sen ner mig med varmvattenflaskor, täcken och varma handdukar. Efter varje behandling skulle man vila i tjugo minuter. Vi brukade skoja om all denna vila, vi tittade på klockan och sa ”Oj oj, nu är det lunchvila om en halvtimme, jag måste börja förbereda mig redan nu”!
Det är helt enkelt en oerhört människovänlig miljö, och det var många av mina medpatienter som gick ner i varv redan första veckan. Kinderna blev slätare, hyn rosigare, ögonen klarare.
Men det bästa för mig på Vidarkliniken var den respekt jag blev bemött med, av alla i personalen. Ingen tjafsade med mig, inte dömde mig, ingen rynkade ögonbrynen när jag sa hur det kändes eller vad jag tänkte.
Jag behövde inte argumentera med någon, övertyga någon. Ingen fick mig att känna mig dum eller jobbig. Alla mina frågor besvarades vänligt av lugna människor som verkligen lyssnade. Läkaren hade så gott om tid att jag till slut började titta på klockan. Om jag pekade nånstans och sa ”jag har ont här” så fick jag en kräm eller ett omslag utan att bli ifrågasatt.
Respekten fanns i helheten och i alla detaljer. Jag upplevde att alla som arbetar på Vidarkliniken gör allt vad de gör utifrån den största respekt för patienternas behov av vila, återhämtning och läkande. Det är säkert sant för många andra inom vården, men på Vidarkliniken har man skapat en miljö där det verkligen kan hända.
Varför vill politikerna avsluta avtalet med Vidarkliniken?
De hävdar att kliniken inte håller måttet. Att journalföringen är undermålig. Att kliniken använder sig mer av antroposofisk vård än av skolmedicinsk vård. Att homeopatiska mediciner är verkningslösa och därför inte ska subventionera dem. De menar att det finns många likvärdiga alternativ.
Kritiken mot journalsystemet kanske var riktig, det har jag ingen kunskap om. Men kliniken säger att de har förändrat det nu och uppfyller kriterierna.
Det finns inget likvärdigt alternativ, det är bara nonsens. Beställningen som landstinget gjort är dessutom kristallklar: ”Målet är att för länets befolkning säkerställa tillgången till komplementära och alternativa rehabiliterings- och behandlingsmetoder med antroposofisk inriktning. Dessa ska integreras med den traditionella skolmedicinen.” Det är det ingen annan rehabklinik som gör.
Kravet att de ska använda mer skolmedicin än antroposofisk vård tycker jag är en konstig invändning. Vidarkliniken är en antroposofisk klinik och det är just därför som vården är så bra. Alla antroposofiska läkare och sköterskor har först gått hela den vanliga medicinutbildningen och sedan den antroposofiska – de är alltså dubbelt utbildade – och de tycker naturligtvis att den antroposofiska vården är den bästa för patienterna. En utredning gjort av Ernst & Young slår också fast att Vidarkliniken klarar kraven på evidensbaserad vård.
Kritiken mot homeopatiska mediciner är en känslig och snårig fråga. Det finns de som menar att homeopatisk medicin är helt verkningslös. Till de som upplever sig stärkta av den säger de att det är en placebo-effekt, alltså att patienten upplever sig må bättre för att hen tror att medicinen hade verkan. Att kroppen på egen hand har satt igång de läkande processerna, för att hjärnan luras att medicinen fungerar. Men frågan om placebo har diskuterats sedan Hippokrates tid. Om patienter blir friska av placebo, är det då bättre eller sämre än om de blir friska av ”riktig” medicin? Är det bättre eller sämre för patienten att kroppens egna läkeprocesser gör sitt jobb utan mediciner? Är syntetiskt framställda mediciner alltid bättre? Hur vet man exakt vad det är i en medicin som startar de olika läkande processer? Vad gör man med mediciner som ger biverkningar, hur väger man nytta mot risk?
De som påstår att homeopater är kvacksalvare är dock helt ute och cyklar. Oavsett om medicinerna fungerar eller ej så gör tillverkarna inga stora vinster, till skillnad från de som tillverkar våra vanliga mediciner. Det finns inga onda avsikter med att ge homeopatiska behandlingar, och till skillnad från vanliga mediciner kan de inte skada patienten. De som säger att faran ligger i att att sjuka kanske inte får skolmedicinens behandling, för att de går till homeopater, och därför dör av sin sjukdom, de väljer att bortse från det faktum att många fler, troligen tusentals fler, dör trots att de får skolmedicinens behandling. Ska man säga om dem att de borde ha gått till en homeopat?
Jag ”tror” inte mer på homeopatiska mediciner än jag tror på naturmediciner eller skolmediciner. Jag tror på immunförsvaret och kroppens självläkande krafter, och jag tror att det som hjälper en individ att bli frisk är helt olika saker, beroende på individen, sjukdomen och omständigheterna. Ibland är det kanske penicillin som krävs, ibland strålning. Ibland akupunktur eller mistelpreparat. Jag tror att hopp, lugn, sömn och en känsla av att vara förstådd alltid är bra för att kroppen ska kunna läka.
Det centrala är att vården på Vidarkliniken är inte i första hand homeopatisk, utan antroposofisk. Den utgår från att vårdaren ska se hela människan, inte bara hennes sjukdom, och att behandlingarna ska stärka det friska hos patienten, inte bara bekämpa det sjuka.
Jag tänkte ibland, under mina tre veckor, att Vidarkliniken kanske är väldigt provocerande av andra skäl än de som angetts ovan. Att det kanske är svårt för många inom den vanliga vården att hantera att en så icke-hierarkisk, respektfull miljö får så bra resultat som Vidarkliniken alltid haft. Kanske känner de sig ifrågasatta? Och respekten som patienterna upplever, som kanske får patienterna att fundera på hur det skulle vara om de möttes av samma respekt i den vanliga vården. Och de visade sig själva samma respekt? Hur passar det in i vårt auktoritära samhälle? Var finns det plats för människor som känner efter hur de mår, och vill välja att leva på ett sätt som de mår bra av? Hur får vi in vilan och den kärleksfulla massagen i våra arbetsliv?
Det där är bara mina funderingar, jag har inga färdiga svar. Men jag vet att veckorna på Vidarkliniken var tre av de viktigaste veckorna i mitt liv.
Dels för att jag blev friskare och hittade ett ovanligt lugn.
Dels för att jag fick vara med om nånting som snart är borta, om vi inte protesterar: möjligheten för alla, även de som inte är rika, att få respektfull, människovänlig och vilsam vård i flera veckor.
Det behövs mindre stress inom sjukvården. Fler stressfria alternativ. Och Vidarkliniken är ett sånt alternativ. Vidarkliniken har dessutom ett mycket stort antal nöjda patienter, och många som känner sig bättre av den vård de fått. Plus att det är väldigt säkert. Under de drygt 30 år som kliniken funnits, med över 100 000 patienter, har det inte rapporterats några patientskador.
Därför är det väldigt viktigt att landstingen behåller sina avtal med Vidarkliniken! Och därför är det bra om du som har / har haft / känner någon som har fått cellgifter eller strålning, eller har långvarig smärta eller stressutmattning talar om för Stockholms läns landsting att de måste ha avtal med Vidarkliniken! Därmed kan också andra landsting teckna avtal.
Skicka ditt meddelande till Anna Starbrink här: http://www.värnavidarkliniken.se
Läs mer om:
- Vidarkliniken
- Antroposofisk medicin
- Integrativ medicin
- Ökad livskvalitet och minskad läkemedels- användning efter vård på Vidarkliniken mot stress
- ”Läkaren som fick en nytändning av svåra patienter”
- ”Sveriges enda komplementära sjukhus riskerar att försvinna” – debattartikel av Maria Torshall, chefredaktör för tidningen Hälsa
- Docent Maria Arman: Kvinnor med långvariga smärttillstånd upplevde att en brist på kontinuitet och helhetssyn som de upplevt i tidigare vårdkontakter, blev tillfredsställd på Vidarkliniken
2 Replies to “Vidarkliniken är viktig!”