Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

4 thoughts on “Det blir nog bra allting till slut

  1. ulrika Tiderman says:

    Du har så rätt så..kära Anna
    Att prioritera rätt kan ändå vara svårt,
    men tack för att du påminner om det
    vi lever NU och vet inget om morgondagen. Den kan därför bli ännu bättre än gårdagen :-)

    Klart du ska bli bra ,något annat finns inte i mina tankar! Kram♡

  2. Fin och klok text. Och en generös inställning till att himlen är blå ändå. Då går det nog bra. Och som du skriver, allas vår tid är utmätt, fast vi tänker ju inte så ofta på det, om vi inte blir påminda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *