Hur du får ditt barn att förstå att ett NEJ gäller

Det här kommer inte alls att handla om att lära barn att veta hut, ”nolltolerans”, sätta gränser och sånt, det finns så många texter redan och jag tycker att de flesta är ganska oviktiga. Det här handlar om att lära barn att DERAS nej gäller, när det gäller. Till exempel när en främling föreslår ditt barn att följa med i en bil. Eller när en ”chattkompis” ber ditt barn att klä av sig framför en kamera. När någon tar ditt barns lilla hand och lägger den mot sin kropp. När någon föreslår din tolvåring att ta några roliga piller. När någon erbjuder din tonåring ett skitjobb utan lön. Och så vidare.

Det finns två sätt att lära barn att våga säga nej.

Det ena är att våga säga nej själv. Det är det viktigaste, och ofta det svåraste. Jag tänker inte lära ut hur du ska göra det här, jag kan knappt lära ut det till mig själv men jag jobbar på det. Det finns metoder, böcker att läsa, inre vägledning, terapier etc. Anledningen till att det är så viktigt är att du gör det både för din egen skull, och för ditt barns. Du är ditt barns största förebild i detta. Anledningen till att det är så svårt är att det egentligen är alldeles för sent att börja säga nej som vuxen. Om dina , förälrar och lärare hade respekterat ditt nej när du var liten skulle du inte behövt omvärdera och ifrågasätta allt vad du sagt och gjort och valt sen dess, och du hade inte haft något inre motstånd mot att säga ifrån i alla lägen där du känner dig obra behandlad. Men om du lär dig att respektera dina egna nej idag / i år / innan du dör så blir det lättare, både för dig själv att respektera även ditt barns nej, och för ditt barn att respektera sitt eget (och ditt, och andra vuxnas, och andra barns).

bauer_nej

Det andra är att respektera ditt barns nej. Det är också skitsvårt, men det finns i alla fall ett sätt att göra det enklare på: Sluta ställa tusen frågor till ditt barn om du inte tänker bry dig om svaret på. Vi gör det av snällhet – för att vi vill kommunicera med barnet, vi vill vara inkluderande och gulliga och inte auktoritära – men om vi inte är beredda att respektera ett nej till svar så är det bättre att inte fråga. (Annars blir det som elevråden i skolan, en skendemokrati där de vuxna ställer frågorna, barnen svarar och så händer det ingenting alls.) Om du frågar ditt lilla barn till exempel

– Ska vi gå till dagis nu?
– Ska vi gå och lägga oss nu?
– Behöver du kissa innan vi går?

och ditt barn svarar NEJ, vad gör du då? Om du struntar i det genom att försöka övertala barnet, eller bara inte lyssna, då skickar du en tydlig signal till ditt barn: Ditt NEJ betyder inget. Din vilja sitter i skogen. Jag är vuxen, jag bestämmer, jag behöver inte lyssna på dig.

Och här kommer det skitsvåra tillbaka. Naturligtvis vet du bäst, som vuxen. Naturligtvis måste du bestämma över barnet när det gäller. Men det går att bestämma och vara respektfull samtidigt. Det går att lyssna på vad barnet vill, och låta barnet berätta hur det kändes att inte få sin vilja igenom, utan att gå i försvar. Det går att minimera antalet konflikter (men det är verkligen en utmaning i vårt genomkommersialiserade liv med en miljon låtsasval att fatta hela tiden). Det går att ignorera rösten i huvudet som säger: Det var minsann ingen som lyssnade på dig när du var liten, varför ska du lyssna på någon som är liten nu? Varför ska de få när du inte fick?

PS Missa inte att läsa Jenny Strömstedts krönika ”Det tog två år för flickan att berätta” som jag länkade till ovan!

 

One thought on “Hur du får ditt barn att förstå att ett NEJ gäller

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *