Hur ska jag rösta?

Några gånger i mitt liv, framförallt när jag var ung, valde jag att inte rösta alls. Det fanns flera olika skäl men det starkaste då var att jag inte gillade systemet med parlamentariska val. Jag trodde att valet var ett spel för gallerierna, att verklig förändring bara kan uppnås om alla människor tar sitt ansvar och engagerar sig personligen, i stället för att lägga över ansvaret på politiker som de inte ens känner. Höger/vänster-politik är ett trubbigt sätt att se på tillvaron, och ideologi kan ofta skymma viktiga sakfrågor. Jag blev påmind om det idag när jag läste en kommentar på Facebook, en kille som skrev att

”Politik är att höja rösten i vardagen. Att diskutera viktiga frågor på arbetsplatsen, skolan och med vänner. Att organisera sig i sitt närområde, i sitt fack, eller kanske i ett parti. Att stötta utsatta i sitt samhälle. Att slåss mot orättvisor. Att protestera mot rasister, homofober, idiotiska politiska beslut mm. Aldrig en röst på en politiker! Alltid kamp i vardagen!”

Det gjorde mig glad och värmde mitt anarkistiska hjärta!

Ändå har jag röstat i de senaste fyra valen, av olika skäl, och jag kommer att rösta på söndag. Det känns som om ingen sten får lämnas ovänd i motståndet mot den bruna vågen som kommer vällande över oss. Nationalister, fascister och nazister vinner mark i Norge, Danmark, Finland, England, Frankrike … och i Sverige, om vi inte håller ställningarna. Det går inte att rycka på axlarna åt SD, det är upp till var och en av oss nu.

Men jag känner mig väldigt rådvill och kluven och som en åsna mellan tre hötappar när det gäller valet till riksdagen. Ska jag rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller Fi om jag vill vara säker på att SD inte ska få makt?

rodgronrosa300

Mycket av det Johan Ehrenberg skev i sin krönika i ETC igår kan jag instämma helhjärtat i, både om det svåra valet och det nedslående i att behöva taktikrösta:

”Man ska rösta på det program man tror mest på oberoende av storlek på parti eller hur välformulerat varje detaljförslag är. Man väljer det som är närmast den egna övertygelsen. Men sen finns det här med en alliansregering som förborgerligat Sverige och slagit sönder välfärden … Och som regerar med Sverigedemokraterna.”

Så vad gör jag på söndag?

 

3 thoughts on “Hur ska jag rösta?

  1. M says:

    Schyman spelar ett högt spel. Särskilt nu när hon frångått sitt argument om idealism och demokrati, ”rösta på det du tror på”, etc, och istället snackar taktik, som hon för inte så länge sen (delvis korrekt) förkastade som ”en patriarkal distraktion”.

    Hon uppmanar nu rödgröna väljare att stödrösta på F!, just för att bygga på den rödgröna koalitionen och blockera SD:s inflytande. Och om man så vill, finns det en viss logik i hennes argument. Det är något av en gisslantagan, men det är logiskt och inget fel, särskilt om man som jag gillar hennes politik.

    Men om hon då inte levererar på söndag, alltså når 4 procent, blir jag tokig. Då har vi en riktig katastrof. Då har hon forslat bort lite mindre än fyra procent från en redan alldeles för svag rödgrön koalition som hamnar i uruselt läge gentemot Alliansen + SD. Då är allting förlorat. Det är främst de usla Socialdemokraterna och deras erbarmliga kampanjs fel — och i vidare mening hela oppositionsblockets — men det är också den verkligheten vi har att göra med, med valet endast ett par dagar bort.

    Man kan inte vänta sig att Schyman ska göra så mycket annat. Det här är politik, vilja till makt, osv. Det är klart hon vill att folk röstar på sitt parti, det är klart hon inte vill stanna i mitten av en slutspurt.

    Men om vi nu ska prata vare sig etik eller taktik, om vi nu pratar om vad folk är ”tvungna” att göra för att säkra ett regeringsskifte etc, varför då låtsas som om F! är befriade från ansvar, som om att vi aldrig har hört talas om Greiders förslag som han framförde redan för flera månader sedan – möjligheten att Schyman och F! lägger ner sin kampanj och röstar rött istället, om deras siffror visar sig alltför usla strax innan valet?

    ”Drömmen vore förstås att Fi kom in i Riksdagen. Men om alla opinionssiffror vid sommarens slut, en månad före valet, pekar på att Fi får låt oss säga 3 procent av rösterna – då skulle jag önska att partiet deklarerade att de egna anhängarna istället bör lägga rösten på något av de tre rödgröna partierna. En sådan uppmaning vore unik i den politiska historien, men värdigt ett parti som sätter politikens innehåll före traditionell partipolitik. En mandatperiod till med Reinfeldt skulle knäcka många av oss. Så vad säger du, Gudrun Schyman? Håller du med mig?”

    I en Sifomätning för några dagar sedan fick F! runt en och en halv procent! Är det uselt nog? Har F!:s väljare inget ansvar att säkra ett regeringsskifte, är det bara alla de rödgrönas ansvar? Bryr sig F! mer om landets framtid eller om partiets?

    Även för F!:s partis räkning (och jag är medlem), ser jag inget egenvärde och ingen vinst eller seger över huvud taget om F! får mindre än 4 % – särskilt om det ynkliga resultatet delvis bestod av stödröster! Är det nåt att skryta med? Särskilt eftersom man i samma andetag får medge att man har bidragit till ett historiskt nederlag för vänsterblocket och en epokgörande tredje mandatperiod för borgerligheten? Nej, det är ingenting värt, kanske till med är ett sådant svagt resultat rent skadligt för föreställningen om det feministiska genombrottet. Det är 4 % eller inget som gäller. Vilket resultat är då troligast – även inräknat våra egna handlingar?

    Schyman har haft flera år på sig att förbereda sitt partis prestation i det här valet. Och nu står hela Sverige på spel. Det är nu det gäller.

    Låt oss prata om ansvar, men då ska ansvaret delas lika av alla.

    F! och deras aktivistbas är inte befriade från ansvar, de är människor och medborgare precis som vi alla, och inga blinda partihundar. Vi måste alla stirra på samma obehagliga opinionsmätningar och känna illamåendet stiga i magtrakten.

    Och vi måste alla fråga oss, precis som Ehrenberg säger, och för att parafrasera Lenin, ”What is to be done?” Allt hänger på det sanna svaret.

    Schyman är en iskall aktör. Och jag tycker fortfarande att hon borde vara Sveriges statsminister. Men jag hoppas fan att hon vet vad hon gör!

    Och jag undrar om F!:s väljare, om de konfronterades (som de kanske mycket väl gör på söndag!) med de smärtsamma alternativen: A) rösta rödgrönt inte rosa, eller B) låt Alliansen vinna — verkligen skulle välja det förra?

    Jag vet – vad jag ägnar mig åt här ser ut som det klassiska blame-gamet som alltid ofelbart börjar spelas i det läger som tror att de håller på att förlora en omröstning, strax innan Dagen D. Men det här är inte en diskussion om svek. Bara om dårskap, och om ansvar. För det här valet är ingen lek, det är allvar!

    Det är inte bara F!:s fel utan hela oppositionens fel att man inte kunnat få till en starkare valrörelse än så här. Det spelar dock ingen roll vems fel det är, vi har alla ett ansvar att lösa krisen nu. Och de som har mest ansvar, är de som har mest verklig och reell makt att påverka söndagens matematik. Är det därför inte till slut Greider som har rätt?

    Och den som kommer och säger, ”men det handlar inte bara om regeringsfrågan!” kan jag tyvärr inte ta på allvar. Jo, jo det gör det visst. Efter två mandatperioder med Alliansen, och den allt mer verkliga risken för en tredje, så är det precis regeringsfrågan det handlar om. Om man betraktar sig som oppositionell, om man klagar på hur samhället ser ut och vart det är på väg idag, så är det oacceptabelt att låta högerblocket vinna ännu en gång. Ingenting (allra minst ett F!-resultat på några ynka procent) är värt det, och vi måste alla göra uppoffringar om det ska förhindras.

    • Anna Toss says:

      Lång men intressant! Jag har suttit hela eftermiddagen på en buss till Öland och är fortfarande inte vid en dator, men ska svara så snart jag kan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *