Varför du borde oroa dig för mitt öde

Jag förlorade nyligen en arvstvist. Först sa tingsrätten nej till mitt krav på att min pappas andelar i Bonniers skulle räknas i min laglott. Sedan sa hovrätten också nej. Slutligen bestämde sig Högsta domstolen, efter bara några veckors betänketid, att jag inte fick överklaga hovrättens dom.

Det är enormt tråkigt, av flera skäl. Ett är förstås att jag misslyckades med att få rättvisa för mina barn, så att de skulle få samma rättigheter och plikter som sina kusiner. Ett annat är att jag kanske måste betala Bonnieradvokaternas (antagligen skyhöga) kostnader.

Men det viktigaste skälet till att jag är arg, och det som alla borde bli arga av, är att Högsta domstolen nu har slagit fast att man helt lagligt får kringgå Ärvdabalken 7:4, det förstärkta laglottsskyddet. Inte alltid såklart, men förutsatt att man vidtar vissa mått och steg.

I mitt fall påstod advokaterna att min pappa hade gett bort andelarna till de andra barnen och barnbarnen, inte som förtida arv utan som presenter, för att han haft ett ”på förhållandena under livstiden inriktat intresse” att uppmuntra dem till att bli goda delägare. Och att jag inte hade kommit på fråga för att jag inte levde med min pappa och därför inte hade uppfostrats i den så viktiga ”judiska och liberala familjetraditionen”.

Samtidigt sa de att jag inte heller hade kommit på fråga eftersom jag är ett oäkta barn. Ja, de sa exakt så. Och ett oäkta barn får inte äga andelar i Bonniers, enligt deras regler från 1830-talet (som nyligen uppdaterades, utan att man ändrade på just den punkten). Så även om min pappa hade velat ge mig andelar, exakt lika många som mina syskon med familjer fick (2046 var), hade jag enligt advokaterna inte fått behålla dem.

Och det är, enligt min mening, den verkliga anledningen till att jag inte fick ärva andelar. Jag är oäkta. Därmed, i deras ögon, opålitlig. De resonerar precis som man gör i ett fideikommiss: endast inomäktenskapliga söner får ärva, för döttrar och bastarder kan vilja dela med sig av pengarna och makten till män och kvinnor utanför familjen.

Men det argumentet håller inte i rätten! Så då hittar man på det där ”på förhållandena under livstiden inriktat intresse”, som är en av de saker man måste kunna visa för att undkomma det förstärkta laglottsskyddet. Och det var upp till mig att bevisa att det inte var sant, trots att jag inte har en chans att komma åt bevisen som ju ligger inlåsta i familjeföretaget.

Jag har haft ett enormt stöd av familj och vänner genom allt det här, och det är jag djupt tacksam för. Men någon enstaka gång råkar jag på folk som tycker att jag är ute och cyklar. ”Men alltså”, säger de, ”man får faktiskt ge bort sina pengar till vem man vill! Om din pappa inte ville att du skulle få andelar, då måste du väl respektera det?”

Om man tänker så, då måste man ju också vara okej med att en förälder bara låter sina söner ärva. Att alla föräldrar gör det! Och man måste vara helt okej med att själv inte får något, fast de andra syskonen får. (Det är få som håller med så långt.)

Jag vill säga så här: det är inte synd om mig. Jag får inte de enorma summor som mina syskon har fått. Jag kan inte starta några bokförlag, uppfinnarverkstäder, filmproduktionsbolag eller ekologiska gårdar. Men det kunde jag inte förut heller, så det är ingen skillnad. Mina barn får inte samma chans till jobb, utbildningar och resor som sina kusiner. Men de klarar sig bra ändå: de är smarta och modiga och kommer att klara sig hur bra som helst i livet.  

Det är inte det som är det stora problemet här. Det stora problemet är att hovrättens dom går att läsa som en instruktion till hur man kringgår det förstärkta laglottskyddet. Det kräver lite planering, men det är absolut inte svårt. För några månader sen träffade jag en mycket ansedd advokat som bekräftade exakt detta – han hade själv hjälpt flera klienter att komma runt det. ”Fult, men effektivt” sa han om tillvägagångssättet.

Det är möjligt att alla advokater redan vet om det här. Jag har fått lära mig det den hårda vägen, och jag vet att de flesta vanliga människor jag pratar med är lika övertygade som jag var för sex år sedan om att laglotten är självklar. Det är problematiskt att en lag som många uppfattar som stenhård i själva verket är helt tandlös.

Det tycker jag borde oroa de flesta, för det är ett steg på väg tillbaka till medeltiden. Väldigt praktiskt för några få, rika människor. Förödande för jämlikhet och rättvisa.

För mig och min familj finns inget mer att göra åt det här. Högsta domstolen har sista ordet. Det enda jag vill ha sagt nu är att ni inte behöver oroa er för mig, men gärna fundera vidare på hur makt ärvs och fördelas!

Jag tror inte att jag kommer att skriva mer om det här, om det inte händer något anmärkningsvärt. Men jag länkar till artiklar och sånt, och uppdaterar vartefter. Och diskuterar gärna i kommentarerna, som vanligt.

• Björn af Kleens bok ”Lucke & Lull” som bland annat handlar om tvisten (och som jag har medverkat i)

• Björn läser högt ur boken på Kulturhuset/Studion (klicka för att se filmen på Facebook):

• Jeanette Bonnier, största delägare i Bonniers svarar på Stina Dabrowskis fråga om huruvida inte reglerna som utesluter oäkta barn borde ändras (från 12 minuter in i filmen, där den börjar om du klickar på den här länken, och cirka tio minuter framåt):

• Jeanette intervjuas av Skavlan några dagar senare, de pratar om tvisten mellan cirka 8:20 och 12:20

• Jan Guillou recenserar boken, och tvisten, i Aftonbladet

• Fokus: En familjeaffär

• Jag är arg i Resumé 

• SVT Kulturnytt recenserar Björns och Bernt Hermeles böcker: