Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

11 thoughts on “Min mamma i andras ögon

  1. Klokt, som vanligt. Ingen människa är alltigenom god eller ond … kanske är det till och med så att varje människa är helt olika i olika relationer? Att det är relationen som gör människan?
    Skulle du kunna tänka dig att ha medverkat i arbetet med boken medan dina föräldrar levde? Alldeles bortsett från det där med arvet, som väl är något slags nav i skildringen.

  2. Nej, jag har tänkt mycket på det men det är tveksamt om jag hade velat lämna ut dem så mycket. Jag kunde absolut inte skriva om min mammas alkoholproblem då, det tar emot nu med.

    Det bästa är väl att man försöker reda ut saker tillsammans medan alla lever, om möjligt. Inte för att man ska hålla det hemligt att man har en konflikt, utan för att det blir så konstigt om man angriper problemet publikt utan att ha försökt lösa det personligen först. Det måste ju bara göra allting ännu värre.

  3. Åh, den människa som bara hade bra sidor och var omtyckt av alla! Den finns inte, det vore en paradox! Precis som att en människa ska kunna vara både envis och flexibel, generös och sparsam, impulsiv och ordningsam – det ena nallar lite på det andra.

  4. Så är det såklart. Men det är konstigt och lite löjligt nog stor skillnad på att själv få säga att ens familj är dum, och att andra säger det :o

  5. Jag har reserverat boken på bibblan!

    Det om att vännerna sade snälla ord på begravningen och något helt annat i boken, det har kanske med det där om att inte tala illa om de döda att göra?
    Min egen erfarenhet av att läsa saker som känns en främmande, otäckt, ledsamt, det har drabbat mig klart hårdare än de saker som sägs. Jag har visserligen ingen bok att läsa, däremot har jag läst medicinska journaler rörande mig själv. Det har varit lika chockerande varje gång. Jag verkar aldrig vänja mig, men ibland är det, tyvärr, det enda sättet att få den fulla bilden klar för mig. Artikeln om Kahles memoarer gav en bild av att det är svårt att skapa något som är helt diplomatiskt. Diplomatiskt kan bli det samma som känslo- och händelselöst. En teknisk beskrivning.

    Jag själv ägnar mycket tid åt att fundera över mina morföräldrars liv tillsammans och vad dom lämnar efter sig i termer av känslomässiga ormbon och deras blotta existens. De dog med åtta månaders emellanrum. Båda var gamla, hade levt långa innehållsrika liv. Jag var akut medveten om deras brister, så pass faktiskt att jag inte förstod hur mycket jag hade betytt för dom förrän det var för sent. Jag var alltid den där udda, den som gjorde saker som de inte kunde förstå eller ha en chans att relatera till.

    När det gäller min far så har utomstående konstaterat, mer eller mindre uttalat, att han inte riktigt har förståndet i behåll. Jag är den första att hålla med för det är verkligen så. Jag försöker att inte bli illa berörd, att inte göra hans brister till mina.

  6. Förstår så väl din kluvenhet! Och det är ju en lika evig som omöjlig fråga. Det är inte kul att bli karaktäriserad och definierad av andra, oavsett om det är sant eller falskt, det som skrivs. Men många sådana skildringar, sanna, halvsanna eller till och med falska, kan ju ändå betyda mycket för andra att få läsa, på ett allmängiltigt plan. Jag menar (krångligt det här!) att även det som ser ut som falska skildringar kan grunda sig på äkta känslor som drivkraft och skildra mekanismer som kan vara viktiga för andra att få läsa om.

    Björn af Kleen är ju en klok författare och jag skulle tro att han har skapat ett intressant tidsdokument. Och jag skulle tro att boken ter sig lite mindre jobbig när du läser om den.

  7. Nej, och det du skriver om din pappa får mig att tänka på hur just det där att hålla isär sina egna känslor eller problem från sina föräldrars – eller sina barns – är så väldigt svårt ibland. Hoppas du kan hålla distansen, jag förstår att det är svårt.

  8. Det finns alltid *någon* och *någons* sanning i en skildring, men det kan vara svårt att acceptera när det krockar med ens egen.

    Och ja allting som Björn skriver om blir intressant!

    /ett Björn-fan

  9. Jo, så är det! Även när det gäller min egen person gillar jag inte när andra påtalar mina brister – som jag är medveten om. Än mer känslig blir man å sina nära och käras vägnar, dom vill man försvara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *