Video

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar

Nu har jag bara sista kapitlet kvar på Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar, och det ska jag läsa i tvättstugan i morgon. Jag började läsa den för flera månader sedan, det är galet men sant att jag inte har tid att läsa nästan nånting just nu, och ända sedan jag började läsa har jag dansat små lyckliga danser, strukit under, delat på fejsbokk och tjatat sönder öronen på alla som vill höra om vilken fantastisk bok det är. Enligt uppgift vill DN:s recensent dela ut boken till alla i Sverige och, ja, jag känner precis likadant.

Nina Björk ställer viktiga frågor i sin bok, kanske de viktigaste frågorna som finns, om hur vi lever våra liv. Vad vi ser som värdefullt, vem som skapar våra bilder av lycka. Hon frågar varför det är tillåtet att drömma om solresor, nya skor och högre lön, men inte om ett samhälle där vi tar hand om varandra, där ingen behöver varken svälta eller jobba ihjäl sig.

Hon skriver om föräldraskapet, om feminism, om kultur och ekonomi på ett sätt som gör det så hjärtskärande tydligt hur det hänger ihop. Det är alltid osäkert om ett kort utdrag kan göra ett långt resonemang rättvisa, men det här är i alla fall ett stycke som jag gulmarkerade i kväll, och hade jag kunnat sätta glitterstjärnor och bokmärkesänglar i kanten ocskå så hade jag gjort det:

”Att kvinnors sätt att »göra föräldraskap« ser ut på ett visst sätt har att göra med uppfostran, förväntningar, historia och könsnormer. Det har också med biologi att göra. Inte kvinnlig biologi – utan mänsklig. Människoarten är biologiskt skapad så att en större människa måste finnas till för en mindre under mycket längre tid än vad andra stora djur måste finnas till för små djur. Vi är ju så väldigt ynkliga, så bräckliga, liksom så för tidigt födda för att klara oss själva i världen jämfört med andra djur. Där en hundvalp eller en kalv eller en killing själv kan förflytta sig och hitta föda efter en relativt kort period är människobarnet beroende av att någon annan finns där för henne eller honom och hjälper, matar, skyddar, ombesörjer livet. Omsorg om det bräckliga, skriver Ulla M. Holm i Modrande & praxis, är helt enkelt en mänsklig benägenhet – och, kan vi tillägga, en benägenhet utan vilken människoarten överhuvudtaget inte skulle kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa. 

Denna benägenhet finns hos både kvinnor och män, men kvinnor är, som Holm skriver, »särskilt exponerade för att utveckla denna benägenhet«. Kvinnor »är tidigt tränade att iscensätta eller hålla oss till kontexter« där förväntningar om att svara an på de hjälplösas rop uppstår, »att träna uppmärksamhet, att öva svarsförmågan, att förvärva kompetens att adekvat möta den beroendes behov«. 

Det är just för att kvinnor särskilt tränas i sådant omsorgsbeteende, sådant svarsbeteende, som mammors sätt att vara föräldrar skiljer sig från pappors – skiljer sig i faktiskt beteende, i viljor och drömmar och i skuldkänslor. Och jag har så förtvivlat svårt att förstå varför vi ska sluta tränas i detta helt adekvata och mänskliga beteende. Varför vi inte ska lägga all vår kraft på att – i stället för att stympa vår omsorgsförmåga – skola in män i den.

Jag ser inga intellektuella skäl, jag ser inga emotionella – däremot ser jag ekonomiska skäl. Och det här är ingen konspirationsteori, däremot en materialistisk: i en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat – om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst. 

Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda. Marknaden är rättvis: den impotente mannen i väst kan, som vi minns, köpa Viagra för att få bukt med sina problem – den malariadrabbade personen i tredje världen kan inte köpa medicin för att lindra sin sjukdom. Rättvist – utifrån marknadens logik. Djupt orättvist – utifrån en mänsklig logik.”

Jag ska förstås läsa klart boken innan jag kommer med en riktig recension, det här var bara ett litet hurrarop på vägen.

3 thoughts on “Lyckliga i alla sina dagar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *