Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

13 thoughts on “Teddy

  1. Så fint skrivet. Och sorgligt. Jag kommer att tänka på en låt jag inte hört sedan jag var barn, i slutet på sjuttiotalet. En kille sjunger om sin kompis Tommy som var poppis i skolan och en riktig vän som sedan började med droger och tillslut dog av en överdos inne på en toalett. Den låten grep tag i mej och var så sorglig. Vet du vilken jag menar?

  2. Sorgligt. Djävla droger! Tänk om de inte funnits. Då hade ni ändå varit rätt påhittiga, skulle jag tro, men hon hade också klarat sig finfint (som du) och haft med sig värdefulla erfarenheter och goda möjligheter att leva sig in i sina barns olika moods och situationer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *