Skolan är faktiskt inte bra för alla

Vet ni vad jag oftast får höra av ledsna föräldrar? Att det inte funkar så bra i skolan för deras barn. Det är den absolut vanligaste anledningen till att föräldrar oroar sig. De får samtal från lärarna, eller deras unge vill inte gå till skolan, eller deras unge ringer hem och gråter och vill bli hämtad. Men det är alltid barnen som måste anpassa sig. Aldrig skolan. Man måste jobba mer med ungen. Övertala den. Släpa den till skolan, om så krävs. Annars är man en dålig förälder (till ett dåligt barn).

Alternativet att INTE ha sitt barn i skolan, det är inte att tänka på. Då skulle jorden gå under, typ. Barnet skulle bli en utstött narkoman med lepra, inom en kvart. Så otänkbart är det.

Och alltid när man diskuterar skolan får man höra: Jo det är sant att man kanske inte lär sig så mycket mer i skolan än vad man skulle kunna göra på egen hand. Men den sociala träningen. Att lära sig att samsas med andra.

Just det där argumentet vägde tungt för mig när mina barn var små. Jag trodde verkligen att skolan var det enda sättet att lära sig att leva med andra (eftersom det var så för mig när jag var liten) och det var det som fick mig att fortsätta tro att skolan var det bästa för mina barn, även när jag såg nackdelarna, även när jag såg riskerna. Det var dumt av mig, och det är en av de få saker jag verkligen ångrar som förälder.

För ja: skolan är väldigt bra för många barn. Kan vi slå fast det och lägga det åt sidan för ögonblicket. Det finns underbara skolor. Det finns fantastiska lärare. Skolan har många fördelar och för vissa barn är det en välsignelse. Det sägs ofta och är sant.

Men en del barn får faktiskt ett sämre liv av att gå i skolan. Och nu pratar jag inte om alla de olyckliga ungar som halkar efter och riskerar att känna sig som idioter för resten av livet.

Jag pratar om alla de som faktiskt inte passar i ett system där alla ska vara lika. De som är runda eller stjärnformiga fast man ska vara fyrkant. De som är lite för smarta, eller lite för känsliga, eller lite för spralliga, eller lite för kritiska. Eller lite för (något annat). Som min rektor i nian så vänligt förklarade: Anna, skolan är bara gjord för 90 procent av alla barn, och du tillhör inte dem. För de barnen hjälper det inte att en lärare är bra, att det går bra på engelskan, att musiken är rolig. Den där läraren kanske gör att de överlever, musiken kanske gör att det blir lättare att gå upp på torsdagar. Men på det stora hela får de barnen mer negativa erfarenheter än positiva.

Hur länge ska vi acceptera att det är så? Vi som är föräldrar till de här (minst) tio procenten? Till två eller tre barn i varje klass? Hur länge ska vi fortsätta att tvinga in våra motvilliga barn i ett system som inte tar någon hänsyn till att deras behov, bara till de andras?

Av mina fyra barn har ett verkligen gillat skolan. De andra tre kanske har ärvt min stjärnformade gen, och jag önskar så att jag i ännu högre grad hade låtit dem slippa gå när de inte ville gå. Jag ser inte att det har kommit något bra av att de utsattes för ännu fler timmar i skolor med röriga klasser, oengagerade lärare, bristfälliga kunskaper, stökiga ungar. För så var det för det mesta. De blev inte smartare av det, och inte mer sociala. (De är alla smarta och sociala, men det var de redan innan de började skolan.) Möjligen blev de mer anpassade till arbetslivet. Jag ser inte det som en riktig vinst.

22 thoughts on “Skolan är faktiskt inte bra för alla

  1. åh, jag håller med till 100 %! har en son med uppmärksamhets-ADHD, och han ska hela tiden bara ”försöka lite mer”. Nu får han medicin som gör att han har lättare att koncentrera sig, men skolan är ändå inte hans rätt element.

    Det är som att allt är viljestyrt – ”du kan ju om du vill” och allt skall lösas på det enda rätta sättet. Han är smart, duktig, rolig, har underfundig humor men kommer INTE till sin rätt i skolan överhuvudtaget!

    Han kommer att få det så mycket bättre när han kommit vidare, visst är det hemskt att veta det redan nu? Han går i sexan.

    Vi har nu drastiskt fått in honom på en helt ny skola till sjuan, en profil för folk som gillar engelska och matte/no.

    Det hemska är att det vikitgaste skälen till att vi vill ha honom där är att 1) det är mindre klasser, ”bara” 24 barn 2) sållningen som uppstår när barnen söker sig dit gör att han har större möjligheter att få hjälp, eftersom dom riktigt svaga eleverna försvinner.

    Jag skulle önska att han kunde få den hjälp han behöver och den undervisning han förtjänar på sin vanliga skola, men det kommer inte att bli så. 30 per klass på en klassisk högstadieskola med sin palett av standardproblem, barn som knappt kan svenska, brådmogna bråkstakar osv? Jag vet redan nu att han kommer att få det sämre där.

    Delvis känner jag mis som en svikare men jag litar inte på att den ”vanliga” skolan finns där för min son. Usch.

  2. Helt klart finns det massor att önska av skolan, men en röd tråd verkar sannerligen vara flexibilitet.
    Privatlärare och öppen-lekverksamhet kanske skulle vara något för skolan i framtiden? Då skulle även ”sjuklingarna”, kategorin som min dotter tillhör, kunna gå i skolan på ett normalt sätt. (Motsv. dagmamma och öppen förskola)

  3. Förlåt, den borttagna kommentaren där är min – jag var inloggad som min Elvaåring som verkligen älskar att gå i skolan. Vad jag skrev var detta:

    Hur är det med skolplikten? Kan man göra en kompromiss och gå på halvtid så länge man … eh … (jag har liksom inte tänkt färdigt) … inte … halkar efter …

    Hur man nu mäter det, ja.

    Nu ska jag tänka efter. Om jag inte hör av mig igen, så sitter jag säkert fortfarande och tänker efter.

  4. Lotten, skolplikten är något av det konstigaste jag vet. Vem är den till för? Det fattar jag verkligen inte.

    Man kan ha tur och ha en bra rektor och bra lärare, som hjälper en att få vara hemma mer och stämma av regelbundet. Sånt förekommer, i ett fåtal lyckliga delar av landet.
    Fast oftast inte.

  5. 90% är ganska mycket. Jag tror att det var så kanske för 20 år sedan, när elevunderlaget var mycket mer homogen än det är nu. Jag tror att skolan passar 60-75%. Och då passar den inte ens till 100% för någon av denna majoriteten. Dvs, skolan passar elever i olika grad.

    Det finns en mycket träffande video om det, skolan som en produktionslinje (http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U). Lite som tomten på julafton, med ”ok” stampar i dockans rumpa. Skolan förbereder inte ens för det arbetsliv som våra barn kommer att möta. Inte socialt heller.

    Vi måste tänka nytt, och jag tror inte att de handlar om att lämna skolan som den är och låta vissa elever ”slippa”.

    Å andra sidan får man säga att skolplikten är till för barnen, i den samhället då den uppkom, där ungarna annars fick gå och arbeta. Det mest radikala alternativet, dvs en helt frivillig skola hade varit underbar för lärarna och de elever som valde att ta sig dit, kan jag lova. Men jag betvivlar starkt att många av de elever som mår bättre och utvecklas bättre tack vare skolan hade kommit dit. Tyvärr har inte alla barn engagerade föräldrar.

  6. Jag anser ju inte att alla som trivs i skolan är likformiga eller fyrkantiga eller anpassliga eller vad som helst, men skit samma, är man stöpt i en alternativ form lär det hur som helst inte hjälpa att klasserna stökiga och bråkiga och lärarna oengagerade. Hur skiljer man det ena från det andra?

    Visst kan man hemskola eller oskola, men personligen skulle jag inte vilja ta ett sådant jättebeslut för mitt barn som inte själv kan överblicka konsekvenserna, för konsekvenser blir det ju i en eller annan form.

    Däremot är det förstås bedrövligt att så många barn inte trivs, inte tillgodoses, att föräldrar inte letar efter alternativ pedagogik, mindre grupper, profilklasser eller vad det nu skulle kunna vara.

    Det är jätteintressant att fundera på.

  7. Dagisplikt har vi ingen, där borde folk verkligen göra mer efter eget huvud om det är det man vill. Det är för det allra mesta en kostnads- och karriärfråga, verkar det.

    Skolplikten är ju en skolningsplikt egentligen, med tanke på att man faktiskt kan få hemskola barnen eller låta dem läsa hemma och stämma/tenta av etcetera, låt vara beroende på hur tillmötesgående rektor och lärare är.

    Ifrågasätter man skolningsplikten måste man ju kolla på hela utbildningssystemet, kunskapssamhället och allting. Klart man kan vrida och vända på det!

  8. Jag avskydde skolan. De enda gånger jag trivdes var när vi fick jobba helt fritt. Inga grupparbeten, inget tjat och tjafs. Nu växte jag upp på åttiotalet, jag började skolan 1982, alternativ till den vanliga kommunala skolan var obefintliga. Jag gillade inte heller att VARA i skolan. Jag klarade mig utmärkt med läxor, arbeten etc., men det var jobbigt att vara just I skolan.

    Så jag avskydde skolan, jag älskade att lära mig saker. Det har följt med mig i livet, jag älskar att lära mig saker men inte riktigt att vistas i traditionell utbildningsmiljö. Jag började trivas i utbildningsmiljö när jag började på universitetet.
    Jag var inte världens mest sociala barn. Det i att lära sig sociala koder på dagis och sånt, och dagis antas vara den främsta ”plantskolan” för att utveckla barns relationer till andra, well, jag gick inte på dagis. Jag behövde inte eftersom min mamma var dagmamma. Jag vantrivs i stökiga miljöer. Socialt visserligen, och träffar jag människor som jag tycker är trevliga (fika med vänner t ex) så går det utmärkt men för mycket ljud och jag ballar ur.

    Att tio procent av eleverna vantrivs i skolan säger en hel del om att skolan är för fyrkantig. Visst majoriteten trivs men ändå. Barn är olika, en diversifierad studiemiljö vore inte att kräva för mycket. Jag identifierar mig alltid med utsatta elever som inte får rätt hjälp, rätt hänsyn. Ofta blir de tillsagda att försöka anpassa sig, gud ska veta att det var vad jag fick höra. Jag var för speciell för mitt eget bästa.

    Jag minns inte så mycket av de där åren. Det är länge sen visserligen men jag har sparat kunskaperna, allt annat har jag förträngt. Jag lärde mig också att det finns ett värde i att våga vara annorlunda men det hade sitt pris. Då och då har jag undrat om det var värt det.

  9. Till att börja med måste jag tacka, Ana, för tipset om det animerade föredraget av Ken Robinson. Det är 11 min och 41 sek långt, men så klokt och djupt humanistiskt så att man blir tårögd! Se det om ni kan!

    Tyvärr tror jag att du har rätt om att det är ännu färre elever som passar in i skolan idag.

    Du nämner en helt frivillig skola: jag läste mycket om A S Neill's skola Summerhill när jag var barn, och svor att mina egna barn skulle få gå där. Tyvärr blev det inte så och idag vet jag inte om/hur den skolan fungerar. Men ja, det vore förmodligen ett bra komplement med helt frivillig undervisning.

  10. Cruella, jag anser förstås inte heller att alla som gillar skolan är tråkiga eller tama, jag skrev bara fyrkantiga för att det var den första formen som dök upp i tanken. Jag har ju som sagt ett skolälskande barn och hen är om möjligt ännu mer speciell än sina syskon. Men på ett sätt som passar med att gå i skolan som den ser ut idag!

    Sen skriver du att beslutet att hemskola eller oskola är stort att ta för någon annans räkning för att det blir konsekvenser. Men det (menar jag) blir det ju när man beslutar att de ska gå i skolan också. I ett av mina barns fall väldigt tråkiga konsekvenser.

  11. Jessika, alltför många har haft det / har det som du hade. Jag tycker inte att det är okej. Det ska vara positivt att gå till skolan.

  12. Ja, fast det är inte samma sak tycker jag, eller, utgångspunkterna är ju helt olika. I det ena fallet väljer du en särlösning som mycket, mycket få väljer och som vårt system, samhälle eller vad man nu vill kalla inte är avpassat för. I det andra fallet är man en bland många, hur illa det än passar en som person. Att kompensera för en krattig skolgång stöter troligtvis på mindre patrull än att kompensera för en icke-skolning som liksom inte finns på kartan. Detta sagt med tanke på alla systems, just det, fyrkantighet.

    Jag är ingen revolterande människa helt enkelt. Jag bökar inom systemet;-)

    (Nu har jag sagt system väldigt många gånger känns det som. Det känns fyrkantigt.)

  13. Om du är fyrkantig vill jag också vara det. Det finns roliga fyrkanter också!

    Däremot håller jag inte med dig om att skadan blir mindre bara för att man har försökt anpassa sitt barn till normen. Kanske blir känslan av utanförskap till och med ännu större om det inte fungerar.

    Jag sitter inte inne med någon lösning. Hade vi varit rika när barnen var små hade jag starkt övervägt privatlärare. Jag har en romantisk uppfattning om den unga, visa informatorn, troligen hämtad från gamla brittiska barnböcker eller kanske grekiska dramer. Hemskola hade inte funkat för oss. Oskola hade nog varit ett hyfsat alternativ.

    Det som upprör mig så mycket är att det här faktiskt är ett stort problem för många, men alla fortsätter att acceptera det som sin vardag. Och det värsta är att vi gör det för att vi tror att det är våra barn, eller oss själva det är fel på. Inte systemet.

    Jag kan gå så långt som att säga att man borde ha med ungas självmord och skolskjutningar när man diskuterar för- och nackdelar med skolan idag.

  14. I mina cyniska ögonblick brukar jag säga ungefär att när man diskuterar skolan borde man vara öppen och ärlig med att den främsta funktionen skolan har är att förvara barnen tills de blir stora nog att ta hand om sig själva. Först när man är uppriktig och lägger korten på bordet kan man komma fram till något.

    Faktum är att jag oroar mig lite för hösten när min äldsta dotter ska börja skolan. Troligen kommer jag inom ett år eller två att ha många, många tankar och åsikter om skolvärlden.

    Jag tycker nog att skola i någon form är en väldigt bra idé i grunden. Särskilt är det bra att låta barn få komma i kontakt med andra barn med olika bakgrund så att man får se att ens egen lilla vrå inte är allt som finns. Det skulle ändå kunna vara så väldigt mycket mindre dåligt än det är.

    Jag passade nog hyfsat bra i skolan själv (åtminstone så länge jag kunde dra mig undan för mig själv när jag kände att jag behövde det). Jag har däremot flera kompisar som är jättesmarta men verkligen inte funkat i skolan.

  15. Åka, jag hoppas att din dotter får det bra i skolan. Lågstadiet brukar hur som helst vara ganska lindrigt!

    Jag håller helt med om att ”skola i någon form” är viktigt. Ungar älskar ju att lära sig och behöver lära sig. Och träffa andra människor, precis som du säger. Men vad är det egentligen som är viktigt att lära sig? Och hur lär man sig bäst? Vem är bäst lämpad att lära ut? Är verkligen dagens skola med stora åldersindelade klasser och trötta lärare det bästa stället att förvara barnen? Hur uppdaterad och genomtänkt är skolplanen egentligen? Och så vidare :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *