Bild

Fångad på bild

På den där streetfotokursen försökte jag få en diskussion om hur man kan kombinera bra resultat med respekt för andra människors önskan att inte bli fotograferade. Jag har flera närstående som verkligen hatar att bli plåtade så det betyder mycket för mig.

Men jag fick inga riktigt bra råd – de flesta deltagarna på kursen verkade tycka att ”är man ute på stan får man skylla sig själv” och en tjej gick så långt som att tycka att om folk stod och grät, kysstes eller blödde på stan så var det ok att gå fram och ta en bild.

Jag har funderat mycket på varför många inte vill bli fotograferade. Jag gillar det inte särskilt mycket själv, och viker nästan alltid undan eller håller upp handen om jag ser någon okänd stå och rikta en kamera mot mig. När jag hörde talas om Moa Karlbergs utställning med bilder som hon tagit i smyg på folk som gått förbi ett skyltfönster blev jag arg. Så gör man inte!

Men varför inte egentligen? Vem bestämmer över min avbild? Varför finns det folk som känner att deras själ blir tillfångatagen av kameran? Jag har nära (helt civiliserade, moderna) vänner som upplever att kameran är ett vapen, att den som plåtar stjäl ett ögonblick av deras tid utan att ha fått lov först.

Att bli avbildad när man inte var beredd, när man inte hade fokus på situationen och garden uppe, det är ju att ha blivit fångad i ett ögonblick av försvarslöshet, av svaghet. Förevigad, för evigt. Om man sen blir upphängd till allmän beskådan … För visst är det en skillnad också där? Om jag tar en bild i smyg av dig, och bara visar den för några få. Eller lägger ut den som publik bild på Flickr.

När vi var i Kina hände det ofta att folk ville ta bilder på oss, framförallt på våra tonåringar. Glatt leende la de armen om en son eller dotter och sa ”det här ska jag visa för alla mina vänner, de kommer att bli så imponerade över att jag har en pojkvän/flickvän från Amerika!” Så nu finns de i vem vet hur många kinesiska (och japanska och indiska) fotoalbum.

Det kanske inte är så farligt. Det finns ju också de som bara tycker att det är roligt att bli plåtade, som fullkomligt kastar sig fram för att vara med. Men hur stor hänsyn ska man ta?

Själv insåg jag på fotokursen att det var mer obehagligt att en bild på någon i smyg, än att gå fram och fråga. Nästa stora utmaning blir att fråga, och sen vara så snabb och så cool att den som blir fotograferad inte hinner bli osäker och strama upp sig för mycket.

Bruce Gilden är en känd gatfotograf i New York.

Han springer fram och blixtrar folk i ansiktet på väldigt nära håll, och smiter genast iväg som en otäck liten vessla. Hör och se honom förklara sin metod på den här videon.

En annan amerikan, Walker Evans, var också intresserad av folk i små och stora städer. Hans stil verkar ha varit mer respektfull, även när han plåtade utan att fråga först.

Alabama Tenant Farmer Wife [Allie Mae Burroughs], 1936
Photography Collection, Harry Ransom Humanities Research Center ,
The University of Texas, Austin

Från serien Labour Anonymous, studies of pedestrians in Detroit, Michigan,
publicerad i Fortune magazine 1946.
© Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of Art

22 thoughts on “Fångad på bild

  1. Det här tycker jag är jätteintressant — jag som oftast anser mig ha fritt fram att publicera bilder på folk som vänder ändalykten till.

    Varför skulle jag egentligen ha det?

    Häromdagen fotograferade jag (utan att de visste det och utan att fråga) Per Gessle och Marie Fredriksson. De var uppklädda och till och med lite sminkade och petade sig inte i näsan ett endaste dugg, men när jag tittade på mina bilder sa det stopp. Inne i mig.

    Det blev inte någon publicering. Och jag kan inte riktigt förklara varför. De var så oåtkomliga, liksom. Vid samma tillfälle fotograferade jag Marie-Louise Ekmans rygg (och framsida), men hon var så öppenhjärtig och pratig och tillåtande att det inte kändes ett dugg fel att sedan publicera bilden.

    Allt detta skrev jag egentligen bara för att få kryssa i rutan så att jag per automatik kan få alla andras synpunkter.

    (När jag själv hamnar på bild ser jag mycket, mycket snyggare ut när jag fotograferas i hemlighet än när jag poserar efter att ha blivit tillfrågad.)

  2. Lotten, jag reagerade tillochmed på Ekman-ryggen och tänkte hjälp, tänk om hon blir arg (som om det vore mitt problem?!#¤).

    Och visst är folk ofta finare när de inte hunnit rätta till sig. Men tänk vilken bra fotograf man har blivit när man kan få folk att vara snygga fast de vet!

  3. Isabel says:

    Att inte fråga om tillåtelse är för mig ett genuint övergrepp. Jag känner mig fruktansvärt utnyttjad och utlämnad när jag inser att någon har tagit en bild av mig utan min tillåtelse och utan att jag är beredd. Jag med många andra människor gillar inte alltid att synas, och försöker undvika folks blickar. När någon då tar en bild på mig – fångar mig i ett ögonblick där jag helst skulle vilja vara osynlig – är för mig som om jag plötsligt skulle bli avsliten kläderna och behöva stå naken mitt på stan. Det gör mig illamående, ledsen, rädd och känns fruktansvärt obehagligt.

    Och jag är knappast ensam om att känna så. Så bara för att NI bakom kameran inte känner så så kan ni väl försöka visa lite hänsyn för folk som jag, som verkligen, verkligen inte vill bli fotade utan att ha blivit tillfrågade först.

  4. Precis Isabel, så där känner ju många, det försöker jag verkligen tänka på. Jag känner lite åt det hållet själv. Försöker intala mig att det är skillnad om jag inte lägger ut en smygtagen bild publikt.

    Men från och med nu ska jag försöka att alltid våga fråga.

  5. Jag visar inte offentligt upp bilder jag har tagit på vare sig kända eller okända ovetande om de går att identifiera. Jag kan lite förstå känslan av att det är ett övergrepp att bli fotograferad om man inte vill. Bilder av barn vill jag inte publicera någonstans, inte ens med föräldrarnas medgivande – alltså, det har aldrig blivit aktuellt att fråga om lov. Jag vågar inte lita på att föräldrarna inser hur skyddslösa barn kan vara i sådana sammanhang.

    Däremot kan jag tänka mig att offentligt visa upp bilder med många mänskor på, folksamlingar, publik vid nåt evenemang och de artister som uppträder och liknande. Och jag kan lägga ut bilder som avbildar enskilda människor på ett sådant sätt att det inte går att identifera dem.

    Men jag skulle vilja bli mindre feg och våga fråga folk om jag får ta kort på dem och visa upp dem på t.ex. flickr.com.

  6. Jag hatar att fotograferas! Bakgrunden till det är lång och invecklad och samtidigt rätt enkel, jag gillar inte att fotograferas punkt slut. Har aldrig gillat, kommer aldrig att gilla. Det handlar om integritet och det har jag alltid känt starkt för.
    Sedan är en del av det starka motståndet också en del av en historia som får berättas någon annan gång. Jag vill bli tillfrågad och jag vill att mitt nej respekteras. Eller ta en bild och sudda ut mitt ansikte.

    Jag tar själv mycket sällan foton.

  7. classe says:

    Om man nu tycker att bilderna blir bättre när personen inte är medveten om att den blir fotograferad så går det ju faktist att gå fram efter att man tagit bilden och visa den och fråga om personen vill att man ska radera den( om man nu fotar digitalt) eller om det är ok. Men det är klart då får man ju ta om en del personer blir arga……

  8. Ibland är slumpen lite läskig, jag sa just precis till PK att jag önskar mig en kamera att fotografera folk med!
    Jag har en favoritbloggare som fotar stilmedvetna människor på stan. Han har ett syfte med sina bilder (modeblogg) och gör det bra! Hans objekt blir tillfrågade om publicering är OK, oftast före men ibland efter fotografering.
    Hur bra bilden blir har mer med fotografen att göra än objektet.

  9. Det här är oerhört svårt. Och jag är kluven. Jag älskar många fotografers bilder. Som den ”nyupptäckta” http://vivianmaier.blogspot.com/ och den gamla klassikern Cartier-Bresson. Dessa fotografer tror jag inte frågade om lov vare sig före eller efter fotandet. Inte som regel i alla fall. Och utan deras bilder skulle min bildvärld vara fattigare. Min uppfattning om en viss plats och en viss epok skulle också påverkas om inte dessa bilder fanns.

    Men det är inte lätt. Jag fotar mycket, men jag undviker att publicera bilder där personer kan identifieras, om de inte är tillfrågade. Det leder tyvärr till att jag heller inte fotar människor så ofta.

    Om jag har förstått det rätt så har lagen, hittills, varit väldigt tydlig: man har inte rätten till sitt eget ansikte, så därför är det tillåtet. Men det är ju mindre intressant: frågan var väl om det är moraliskt rätt att publicera bilderna.

  10. Just. Om det bara var lagen som var problemet vore det ju enkelt som korvspad. Nu är det respekt det handlar om. Mycket svårare!

  11. Jag känner mig ofta frustrerad av att inte ta bilder jag ser i situationer jag hamnar i. Ofta snapshotögonoblick som snabbt passerar.
    Har lärt mig att fråga, eller visa bild och få ok. Ibland måste man hänga med folk ett tag för att få okej att ta bilder, de vill kanske veta att man inte är civilare eller nåt först.

    I vissa sammanhang är det helt en fotokultur där alla fotar allt och har mobiler och kameror upp, och då får man ju gå undan om man inte vill vara med på bilder, som på festivaler.

    Är själv inte foteogenic, och det är väl också en del fåfänga i att man inte vill se bilder på sig själv där man ser värre ut än vanligt. Brukar säga ifrån på facebook om såna bilder dyker upp och be att bli avtaggad.

    Det är dubbelt med fotandet, för det blir ju absurt från resor t ex när samma person syns på alla bilder och aldrig man själv.

    Och även om jag själv ser verkligheten genom kameraögat och tar bilder som dagsboksanteckningar så kan jag bli ohyggligt irriterad på så kallade uppställningsbilder. Den skriker att ”får jag ta en bild på er nu”, ”ställ här”, och ”en till då”.. och faktiskt avbryter kanske en skön stämning och intressant diskussion genom att börja regisessera folk.

    Om man gillar att plåta folk ska man kanske passa på i situationer där folk gärna vill bli fotade. Till exempel prideparaden, då ekipagen poserar framför en. Om man vill.

    I övrigt tycker ändå att det är viktigt att man får dokumentera sin verklighet och även publicera. Det är inte enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *