¡Dígame!

I måndags gick en av mina önskedrömmar i uppfyllelse, nämligen den att få sitta och lyssna på ett föredrag som hålls på ett annat språk, med en simultantolk i hörlurarna. (Ja jag vet, jag har konstiga önskedrömmar och är inte hundra på grammatiken. Men sshh nu.) Det var precis så underbart som jag hade föreställt mig, och framförallt lärde jag mig hur stor skillnad det är på en bra och en mindre bra simultantolk.

Det började i söndags med att jag och yngsta dottern flög till Madrid. Jag skulle vara med på ett jobbmöte, och hon skulle hänga med på ett hörn. På planet dit övade vi vår oerhört bristfälliga spanska och blev ganska nöjda med resultatet – vi skulle trots allt bara vara i Spanien i knappt tre dagar och då klarar man sig ganska hyfsat på ¿Dónde está el baño?, Yo soy un hombre sincero, Me gusta la guitarra, ¡Dígame! och ¡Vale!

På måndagsmorgonen blev jag hämtad av en buss till mötet och körd till ett ståtligt skolbibliotek utanför staden. Det såg precis ut som i mina önskedrömmar, med u-formade bord, delegater från Europas alla hörn och en liten svensk flagga där jag och min kollega skulle sitta. I en av de tre små garderoberna längst bort på bilden satt sex små simultantolkar, varav två tolkade till engelska, två till franska och två till spanska. Föredragen och deltagarnas kommentarer var på spanska, engelska, franska och italienska. Vi hade ställt in våra översättningsmanicker på engelska, så när föredragen var på engelska blev det tyst i lurarna, men de allra flesta talarna var spanjorer.

Och det var nu jag plötsligt förstod vad som skiljer agntolken från vetetolken. Den ena hummade, tvekade, rapade (bara en gång, men ändå!) och gjorde långa pauser medan hon drack vatten eller letade efter sina glasögon. Hon sa ”seminars” istället för ”symptoms” flera gånger, översatte ”Estados Unidos” med ”United Stations” och kallade Barajas flygplats för ”Abrajas”. Dessutom hade hon en sömnig amerikansk röst och det var nästan omöjligt att hålla sig vaken när hon tolkade.

Den andra var aldrig mer än några sekunder efter talaren, och tvekade aldrig. Dessutom lyckades hon anpassa hastigheten efter spanjorernas smattrande tal (fast tydligen är det bara en illusion att spanskan är ett snabbare språk). Hon var så perfekt att man glömde bort henne ibland, och blev förvånad över att män med yviga mustascher kunde låta precis som Renée Zellweger i ”Bridget Jones”.

I en av pauserna gick jag till båset för att uttrycka min beundran för deras väldigt svåra jobb, och för att de kunde hålla tillbaka impulsen att översätta det tröttsamma och pompösa svamlet hos vissa talare med ”bla bla bla”. Då fnissade de och sa att de inte alltid kunde det, men att tricket var att stänga av mikrofonen först.

churros con choco in san ginés

På vår andra kväll gick dottern och jag ut och gjorde Madrid osäkert. Bland annat åt vi chocolate con churros klockan ett på natten. Ska det vara äventyrligt så ska det.

4 thoughts on “¡Dígame!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *