Sov tillsammans!

Läser en artikel på Allt om barn som handlar om en familj där mamman inte har sovit på sex år. Båda barnen vaknar varje natt: ropar, är rädda, är hungriga. Barnläkaren rekommenderar en ordentlig utredning. Vad den ska leda till är oklart, men man anar att sömnmediciner är en tänkbar utväg.

Om jag vore barnläkaren skulle jag börja med att fråga om de hade testat den allra, allra enklaste lösningen på sina jobbiga sovproblem: att sova tillsammans, utan att känna skuld och oro. Jag kanske skulle ge dem ett recept på en bredare säng, om det behövdes.

Nu vet man ju aldrig hur det egentligen är bara genom att läsa en artikel. Men det verkar som om de redan löser problemen genom att låta barnen sova kvar ibland. Fast då med dåligt samvete.

– Till slut gav vi upp med alla sömntips. Barnen fick sova hos oss eller så lade vi oss hos dem tills de somnade, säger mamman. – Jag har hört att man ska gå tillbaka med barnen till deras sängar, för att komma ur det här mönstret. Men idag prioriterar vi att sova så mycket som möjligt istället.

Människan är ett flockdjur. Precis som valpar och kattungar vill små barn sova nära sina föräldrar. Det är trygghet och överlevnad. Samma behov kan återkomma hos större barn, om de är sjuka eller otrygga av någon anledning. Samma behov finns hos de flesta vuxna, friska som sjuka. Vi mår bra av att sova tillsammans.

Så mitt råd till alla som har stökiga nätter är: sov tillsammans. Med bebisen, med de större barn som just då behöver det. Förr eller senare väljer alla barn att ha en egen säng, för så gör vi i vår kultur, och alla barn vill visa att de är stora nog, till slut.

Sov tillsammans utan skuld och dåligt samvete! Dina barn blir inte mesiga eller osjälvständiga för att de kunnat sova tryggt om natten.

Kan du inte sova lika bra med en unge som snurrar omkring i sängen? Du vänjer dig med största säkerhet. Och annars är det bara att ställa ungens säng tätt intill din, så att han eller hon vet att du finns på klappavstånd.

Testa det först ett par veckor, så kanske ni slipper både sömnlöshet och mediciner!

Läs vad andra skriver om: , , , , , ,

6 thoughts on “Sov tillsammans!

  1. Jag vet inte vad jag ska tycka om allt det här med experter i tidningar och spalter och skriv hit och få råd. Vad hände med att lita på sina egna instinkter? Om alla sover när ungarna ligger och trängs i samma säng som en själv, troubleshooting icke-nödvändig liksom.Läste idag, och det är så sorgligt egentligen att jag inte vet vad jag ska säga, en tonårsmamma med tonåring som mår mycket dåligt. Tonåring vill inte ha kontakt med någon, bara medicin, men pratar om självmord etc. Istället för att lyfta luren och ringa närmaste barnpsyk skriver mamman till en expertspalt. Hoppas vid gud att hon själv kom på det där med barnpsyk efter det, man får komma omgående när det handlar om självmordstankar. Det är ju en ytterlighet men det är ofta sådär i stort och litet. Hur gör jag, varför gör jag.

  2. Vi sov med alla vära barn när de var små och när de flyttade ur vår säng vid sisådär 2,5-3 års ålder var de så glada att slippa oss och kände sig så stora att de aldrig har kommit tillbaka. för oss var det sorgligt men de var lyckliga för att de äntligen fick en egen säng. Vi riggade upp barnsäng när vi fick första dottern och efter att ha försökt få henne sova själv 2 kvällar la vi av och slutade med det tramset! de andra hade inte ens egen säng i början… jag tycker det är rätt sorgligt att man fortfarande håller på att sätter upp regler om sovande och ätande osv, de borde stötta föräldrar att följa sin instinkt. Men det kommer väl alltid att finnas ‘experter’ som vet bäst

  3. det var någon liknande fråga för ett tag sedan men ur ett annat perspektiv – grannen som klagade på oljudet.folks respons på det hela gjorde mig väldigt rädd: barn skriker inte ”utan orsak”, föräldrarna bryr sig inte, man borde be Anna Wahlgren hälsa på och man borde kontakta socialen.jag tror att många har glömt att tiden med barn inte är en dans på rosor där man själv kan bestämma allt och låta det gå enligt någon mall. ibland får man ju ta vad andra kan anse som nödlösningar och se vad som fungerar bäst i egna familjen. om man lyssnar på egna barnets signaler så kan man ju komma en lång bit.

  4. Jag tycker så mycket om dina kloka tankar om anknytning, samsovning, bärande etc. Fler röster för sådant behövs!Vår dotter sover med pappan och är jättetrygg där. Jag sover ensam i gästrummet, det är himmelriket. Sover dottern med mig vill hon tyvärr amma hela nätterna eftersom hon är så extremt lättväckt, det räcker med att klia sig eller röra lite på täcket så vaknar hon, och då kräver hon amning för att somna om. Hon kunde amma 50–100 gånger per natt och jag fick inte sova det minsta och sabbade dessutom ryggen, så det var ohållbart tyvärr. Annars skulle jag mer än gärna sova med henne, det är underbart. När vi slutar amma så småningom så kan vi se om vi kan sova tillsammans igen.Jag blir oerhört, <>oerhört<> provocerad av folk som hävdar att de har ”lärt” sina barn, även nyfödda, att sova i egen säng. Sen gillar jag ju inga så kallade sömnmetoder heller… Särskilt inte eftersom de som sysslar med sånt ofta är så självgoda och dessutom har mage att påstå att det är ”föräldrarnas inställning” som avgör hur de ”lyckas” med sin sövning. Ja, säkert. Barnets egen vilja har naturligtvis inte det minsta med det hela att göra…

  5. Tack alla för era kommentarer, det har varit två superintensiva veckor och jag har inte hunnit svara. Jag tänker ofta på det där med att lita på sin instinkt när man är förälder – det är ju lättare sagt än gjort. Särskilt om man inte har fått en helgjuten uppfostran själv. Plus att man är så himla skör när man är nybliven förälder första gången, suger åt sig allt som alla säger …Men ändå är det så viktigt att faktiskt känna efter vad som känns mest rätt. Kanske man inte ska tala så mycket om instinkt, utan säga – hur skulle jag vilja bli bemött om jag var bebis?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *