Goda nyheter

Solen skiner!

Det finns förvånande jord på Mars!

Litteraturfestivalen och WALTIC börjar om ett par timmar! (Jag ska jobba där som volontär i fyra dagar.)

Och vår debattartikel om att media och sjukhuskulturen förvandlar kvinnor från genialiska kraftpaket till patienter är på Aftonbladet debatt idag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , .

17 thoughts on “Goda nyheter

  1. Håller inte alls med om vad ni säger i artikeln. Visserligen är det så att de allra flesta födslar förlöper utan större problem eller behov av en läkares närvaro/övervakning men det finns en hel del kvinnor som över huvud taget inte överlevt förlossningen utan hjälp/sjukvård, och jag förmodar att detta ganska sällan beror på någon brist av lugn eller självkänsla hos mödrarna, snarare pga medicinska aspekter. Barnadödligheten var större förr, och även risken för blivande mödrar att dö ”i barnsäng”, det finns ju en anledning till detta faktum. Sedan är det ju också så, att detta är ett tv-program – en dramatisering – och att se en helt normalt löpande förlossning kan väl knappast klassas som ”spännande”. Dessutom finns det en fjärrkontroll.Vad jag däremot reagerar väldigt starkt på är övertron på den blivande pappans roll. Visst är han viktig, självklart. Men det är inte paret som föder barn, det är kvinnan. Så länge det är hon som har ont, som spricker, som sticks med nålar, som sövs, som spyr, som snittas och som ibland faktiskt är rädd för sitt liv, så är det HON som föder barn.

  2. Helena, du har helt rätt i att det finns födande kvinnor som behöver hjälp/sjukvård på grund av medicinska skäl. Du förmodar att det ganska sällan beror på bristande lugn hos mamman. Självklart är det inte mammans fel om förlossningen går dåligt, men faktum är att vissa komplikationer uppstår på grund av att man är spänd och rädd. Kedjan kan t ex se ut så här: Om man inte känner att man har kontroll är det större risk att man är rädd, och är man rädd får man mera ont. Personalen svarar med att erbjuda medicinsk smärtlindring – medicinen gör att värkarna blir svagare – personalen måste använda sugklocka, eller om barnet blir väldigt påverkat, lägga ett snitt. Vilket är riskabelt.Vad vi tar upp i artikeln är inte att det finns mammor som verkligen behöver sjukhusens hjälp (högst 60 % av alla födande kvinnor i världen, enligt WHO), utan att kvinnor inte uppmuntras att lita på sin egen kropp, och varför det är så.Du tar upp många intressanta argument som jag gärna vill besvara – jag måste iväg nu, men skriver igen så snart jag hinner, förhoppningsvis i kväll!

  3. Du skriver i din kommentar att endast 60% behöver föda på sjukhus. Ärligt talat…. jag skulle inte våga chansa på att jag skulle tillhöra de 60%… det är ju trots allt bara lite drygt hälften.Och den rädsla som jag kände första gången, handlade inte ett dugg med hur personalen var… den ordnade jag så ”bra” långt innan… trots att jag var kolossalt påläst och gått på alla profylaxkurser.

  4. ab says:

    Jag tycker kärnan i artikeln var bra – att förlossning är en naturlig sak som kroppen är gjord för att klara och oftast klarar. För länge sedan läste jag en annan artikel där en barnmorska sakrev att en födande mamma klarar otroligt mycket – utom att bli överkörd och marginaliserad.För de flesta som föder är en av livets absolut största händelser, och det skrivs och talas så lite om det. Och visst vore en förlossning utan komplikationer vore enormt spännande att se. Utan komnplikationer ser man den fantastiska dramatiken i att en ny människa kommer till världen – ur en annan människa. Fantastiskt!

  5. ab says:

    PS.Jag födde 1964 och fick inte föda som jag jag kände att kroppen ville, dvs stå upp eller på alla fyra. Doktorn och barnmorskorna bestämde enväldigt och det var inte alls bra.

  6. Helena, för att bemöta fler av dina argument: Barnadödligheten var större förr, men om man tänker efter så levde folk inte lika länge heller, och man kunde inte bota lika många sjukdomar. Den allmänna hälsan och levnadsstandarden har ökat enormt de senaste hundra åren, liksom den svenska ekonomin. Vilket är den största anledningen till att barnadödligheten minskat. I USA har man upp till 45 % kejsarsnitt på vissa födslokliniker, och många fler neonatalläkare på varje förlossningsavdelning än i Sverige, och det är läkarna som handhar mer än 90 % av alla förlossningar i stället för barnmorskor. Ändå har man västvärldens näst sämsta barnadödlighetssiffror.Du skriver att det finns en fjärrkontroll och jag antar att du menar att vi inte behöver se programmet om det nu retar oss så. Men vår poäng är att Barnmorskorna bara är ett exempel på hur man väljer att spegla födande kvinnor, och att det sättet påverkar blivande föräldrar negativt. Med ditt resonemang sklle man lika gärna kunna säga: Titta inte på nyheterna då, om du blir så arg av att höra om att kvinnor får sämre löner än män.

  7. Mamselamsen2, nu har jag läst din kommentar! Du skriver att du var jätterädd och hade skitont, jo som sagt :) Vårt resonemang går ju exakt så: om man alltid får höra att det är farligt att föda barn, så farligt att man måste göra det på sjukhus omringad av läkare, är man självklart rädd när man ska föda. Och ju räddare man är, desto mer har man ont. Nästa gång du skulle föda var du inte alls lika rädd och hade inte lika ont, om jag förstår dig rätt.”Måste säga att det kändes skönt att bli behandlad som en patient… även om jag inte var sjuk… jag hade ju ingen aning om någonting…. ville bara bli omhändertagen och få barn.” ”Jag kände mig fullt tillfreds med alla läkare, barnmorskor och elever som fanns i rummet… inte ett dugg förtryckt som kvinna. Vara bara glad över att det fanns folk som visste vad de gjorde… för jag hade ”no clue”.” skriver du. Och att bli omhändertagen är det verkligen inget fel på! Men du hade väl knappast känt dig mindre tillfreds om du dessutom hade blivit behandlad som en expert på att föda barn? Om alla hade visat att de litade till hundra procent på att din kropp var världens mest fintrimmade barnafödarmaskin?

  8. M igen: När World Health Organization säger att högst 60 % egentligen behöver sjukhusets vård för att föda sina barn på ett tryggt och säkert sätt så betyder det att sjukhusvården egentligen är överkurs för minst fyra av tio kvinnor. De fyra kvinnorna är ganska lätta att peka ut – det är de som är friska och har haft en normal graviditet. Det är inte så chansartat. Dessutom bor de flesta så nära ett sjukhus att det ändå inte är någon risk för dem att stanna hemma. Men nu kom vi in på hemfödsel! Det var inte det vår artikel handlade om.Sen skriver du att du var rädd långt innan du skulle föda. Du och många, många andra. Inte så konstigt, med tanke på alla skräckhistorier man får höra, med tanke på hur barnafödandet visas i alla filmer, med tanke på att vi åker till sjukhuset för att föda. Hela vår kultur fokuserar bara på smärtan och risken i att föda, inte konstigt att så många tjejer är skräckslagna. Dumt, tycker jag.

  9. Anna –Du skriver: ”Men du hade väl knappast känt dig mindre tillfreds om du dessutom hade blivit behandlad som en expert på att föda barn? Om alla hade visat att de litade till hundra procent på att din kropp var världens mest fintrimmade barnafödarmaskin?”Det där hände mig. Jag var hur kall och lugn som helst så länge jag kände att jag hade kontroll. Jag duschade, försökte äta lite, ladda batterierna, kände kroppen jobba osv. Sedan när jag kände att något måste vara fel efter hur många timmar som helst (min förlossning tog totalt trettiosex timmar, varav krystvärkar i åtta timmar och sen slutade det med akutsnitt) så blev jag bemött med en övertro på mig själv, på min kropp. Min kropp ville inte föda barn. Något tog emot. Jag försökte och försökte men kunde inte leverera. Att barnmorskorna stod på rad som några fjantiga cheerleaders gjorde knappast saken bättre. De ville inte inse faktum – att jag helt enkelt inte hade kraft till det – vilket som tur var en förlossningsläkare insåg och skickade mig upp på OP pronto. Mycket på grund av bm:skornas ivriga hejande kände jag mig som en svikare. Jag _borde_ ju kunna leverera … det gör ju kvinnor – för det är det mest naturliga som finns …Hade min kropp varit en fintrimmad födabarnmaskin så hade det knappast gått såhär, visst är det bra med uppmuntran till viss del, men alla kan helt enkelt inte föda barn på det vis som så politiskt korrekt ska anses som ”normalt”.Vidare tror jag att de flesta föräldrar är realister, att det faktiskt KAN gå fel, att inte ALLA kvinnor KAN föda barn oavsett hur mycket positiv energi, lugn, ro etc som finns. Och då ska det finnas medicinsk hjälp/vård att tillgå SNABBT. Det är inget fel med att ta genvägar för att slippa hejarklacksbarnmorskor, onödig smärta, oro, rädsla.

  10. Ps – vad jag ville säga med sista stycket är att jag inte tror att blivande mammor i allmänhet blir mer uppskrämda av programmet. Upplysta, förhoppningsvis, men inte uppskrämda.

  11. Ärligt talat… det hade inte hjälpt hur många gånger de skulle ha försökt övertyga mig om att min kropp var en perfekt ”födomaskin”… jag hade varit precis lika rädd och det hade gjort precis lika ont. Samt att ”vänliga” människor i omgivningen, innan förlossningen hade berättat den ena blodiga historien efter den andra. Det är dem det är något fel på.Första förlossningen tog 18 timmar… andra 4 timmar. Och jag fick världens uppbackning av alla… barmorskor som läkare… trots att jag var uppkopplad vid alla möjliga maskiner. Tack o lov för det… annars hade de inte upptäckt att Camillas hjärtslagt sjönk betänkligt emellanåt. Förklarineg var som jag skrev ”navelsträngen runt halsen, två varv”.Nu vet inte jag om barnmorskornas situation har förändrats sedan jag fick barn… men då var det hon som rundade hela ”plejset” och läkarna kallades bara in när det behövdes.

  12. Lena/northofsweden says:

    Du skriver om ”rädslokulturen” i ett srvar på senaste inlägger före detta. Finns det något samband, tror du? Det låter förstås hemskt långsökt, men båda frågorna (”FRA-lagen” och medikaliseringen av förlossningen) har väl på något sätt med omyndigförklaring av människor att göra, tycker jag. Och omyndigförklaringen leder till rädsla …Men nu är jag för trött i huvet för att tänka mera på sånt. Huvet på kudden och sen sover jag.Vi ses!

  13. Jag tror att största anledningen till rädsla för föda är barn är just bristen på kunskap kring vilken medicinsk hjälp som finns att få. Det handlar om att få kunskap kring alla vägar, dessutom har ju utvecklingen gått framåt och varför inte då utnyttja den?Vad är så fel med det?Många vet egentligen inte så mkt om kejsarsnitt och vilka komplikationer som finns kring detta, både för mot och barn.Snitt är en stor bukoperation ju och som vid alla operationer finns dte en risk, me man behöver veta vilka dessa är.Mitt första barn som föddes med akut snitt fick en sk peunemo-thorax, vilket innebar att hennes första andetag expanderade lungorna så mkt att det gick håll så luft pös ut i lungsäcken och knuffade hjärtat åt höger. Detta läkte visserligen ihop av sig själv på ngra dagar men visar sig vara en ganska ”vanlig” komplikation bland snitt-bebisar….När föderskor hamnar i den sitsen att oförberedda bli ex snittade blir det en dubbel chock/rädsla/känsla av misslyckande då det pga av diskussioner som förs i artikeln blir en stämpel av att inte ha ”fött på riktigt”…..dumheter enligt min mening.Själv har jag fött fyra barn med kejsarsnitt alla gånger.Men jag har fött barn.Jag är tacksam för den sjukvård som finns och som gav mig möjligheten att få bli mamma fyra ggr.Jag tycker det är bra att man får se mkt annat än bara rosaskimrande förlossningarn där bebisar ploppar ut enligt skolboken- för hur många av oss ingår i den kategorin när det kommer till kritan.Det enda jag vet är:varken jag eller min första bebis hade överlevt utan det ni kritiserar.Dessutom hade jag som sagt aldrig lyckats bli morsa 4 ggr utan den medicinska utvecklingen….hurra hurra säger jag istället.JAg hyllar mångfalden och samarbetet mellan läkare, barnmorskor, mammor, mormödrar, medsystrar som trots misslyckanden kan skapa trygghet åt alla de kvinnor som inte annars inte skulle VÅGA skaffa barn eller fler barn pga av personliga dåliga erfarenheter, rädslor mm….Min kropp är inga barnafödande maskin, tyvärr….men jag är lyckligt lottad mamma 4 ggr….och en väldigt bra morsa också. Så, i slutändan skiter jag fullständigt i HUR eller på vilket sätt mina Underbara barn tittade ut till mig.Det säger ingenting om varken dem eller mig- men däremot väldigt mycket om den medicinska och tekniska utvecklingen som jag har att tacka för!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *